Veckans Berenger (sista): SLIVER

1 januari, 2013

Två gånger i mitt liv har jag rest mig upp och frivilligt lämnat en biosalong mitt i filmen. Den ena gången var 2006 när Superman Returns fick mina inälvor att fucking explodera och den andra gången var egentligen den första.

Hösten 1993 var jag på en av biograferna i Stockholm som inte finns längre, Filmstaden på Regeringsgatan. Sliver hade premiär, jag hade biljett och förväntningarna var inte jättelåga. Jag gillar (och gillade) både Sharon Stone, Tom Berenger och Joe Eszterhas, manusförfattaren som skrivit Kniven är enda vittnet, Förrådd, Basic Instinct, tre filmer jag tycker väldigt mycket om – alltså väldigt!

Nu var det alltså Sliver-tajm och jag kunde ganska snabbt konstatera att Joe inte haft några av sina bättre dagar framför skrivmaskinen när han skrev detta manus. Fokus ligger på Sharon Stone naken i en ångande dusch och det kan säkert framkalla en hel del känslor men i denna biosalong – just då – framkallade det enkom gapskratt. Jag gick efter femtio minuter, tillsammans med sexton andra. Den knappt fullsatta salongen var halvfull när jag gick och jag tror inte det var många som härdade ut till slutet.

Så här sitter jag nu med DVD:n i handen, mina tankar om denna formidabla sunkrulle i alldeles för färskt minne och jag tänker alltså se om den. Vad gör man inte för konsekvensbloggande? Det här är som att gå över lik, det här är fanimej lika illa som att mobba sig själv och sen ringa BRIS och grina. Men nu gör jag det. Ingen återvändo. Andas. Gört bara!

Jag gjorde det. Jag överlevde. Carly (Sharon Stone) är fortfarande den apsnygga blondinen som ligger med den unga stenrika killen med tättsittande ögon (Stephen Baldwin). Jack Landsford (Berenger) är den äldre hete mannen som inte kan dölja en känsla och sen är det en ziljon TV-apparater hos nån fluktare som har koll på husets hyresgäster. Filmen är fortfarande varken spännande eller bra men så genomrutten som jag mindes den är den inte. Tom Berenger gör ett finfint jobb, han är solariebrun som vanligt och får chansen att visa hela sitt känsloregister.

Jag kan inte för allt smör i Småland säga att jag gillar detta men jag har sett så många filmer som är ljusår sämre så nåt kalkonbetyg blir det inte tal om. Däremot är det få favoritskådespelare som har sämre medelbetyg på sina filmer än Tom Berenger har. Det är rent utsagt skämmigt lågt.

Att gilla honom och att tycka att han gjort bra karriärval är inte riktigt samma sak. Jag respekterar honom innerligt som skådespelare men han hade behövt en läskunnig rådgivare som åtminstone hade kunnat skumma igenom skickade manus.

Det här var den sista filmen i detta tema. Jag säger tack och hej och på återseende till Tom Berenger.

När jag såg den 1993:

 

 

 

När jag såg den 2012:

Leave a Comment

Previous post:

Next post: