KRÖNIKA: När livet är som på film

För femton veckor sedan åkte jag på semester till Grekland. Det var det enda jag önskade mig i 40-årspresent. Två veckor av sol, sovmornar, god mat, blått hav, paradisboende och sällskap av min stora kärlek. Jag kände mig lika hoppetossglad som Meryl Streep gjorde på den där grekiska ön i Mamma Mia.  Okej, nu klär jag inte i snickarbyxor sådär som hon, men om jag hade gjort det hade jag lätt kunnat ta på mig såna, hoppa upp och ner i sängen och sjunga sådär charmigt småfalskt till Abba-låtar för den här semestern hade jag verkligen längtat efter i åratal.

If you see the wonder of the fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels, something good in everything I see
I believe in angels, when I know the time is right for me
I’ll cross the stream, I have a dream

Fem dagar efter att vi kom hem från Grekland brakade mitt liv ihop. Min stora kärlek, han jag levt tillsammans med i över sex år visade sig vara värsta sortens lögnare. Hela det lyckliga, trygga, kärleksfulla liv jag levde visade sig vara en illusion. Jag kunde titta på mig själv och på mitt liv som genom en filmkamera, med den lilla skillnaden att hade mitt liv varit en film hade jag skrattat åt det illa skrivna och våldsamt överdrivna manuset. Jag hade sagt ”äh lägg av, sånt där händer aldrig, det där är bara på film” och inte ens Harrison Ford i Random hearts hade trott på den fakta som jag tvingades hantera.

Jag har sett mitt liv fladdra förbi i många filmer den här hösten och vintern. Många är dom gånger jag har fått bita mig i kinderna och kladda stopp-å-väx på fingrarna för att inte hänga ut mig och mitt privatliv i recensionerna. Jag har försökt se filmerna så objektivt jag har kunnat och jobbat hårt på att inte väva in min egen skit i betygssättningen. Det har inte varit lätt och det har inte alltid gått bra men det jag kan säga är att min blogg har varit en livboj dom här månaderna. Jag har tvingat mig själv att fungera som innan, att avsätta fritid till att göra sånt jag vet att jag tycker är det roligaste som finns och jag har gjort det även när det stramat som satan.

Jag har svårt att acceptera att det finns människor som kan låtsas älska och vara snälla enbart för sin egen vinnings skull, att det finns vanliga människor som skulle kunna vinna en Oscar för Bästa skådespelare bara genom sitt vardagsagerande och jag har svårt att förstå vad som driver människor till valet att bete sig genuint elakt. Samtidigt har jag sett tillräckligt mycket film för att veta att världen inte är vare sig rättvis eller god. Många kvinnor i världen kan inte skriva sitt eget filmmanus, dom kan inte bestämma hur deras egen film ska sluta, om dom ska spela offer eller hjälte. Det kan jag.

Jag har bestämt mig. Jag är min egen superhjälte. Jag kan leka Meryl Streep hur mycket jag vill, med eller utan jeans. Jag kan dansa på gatorna i spöregn, jag kan köra motorcykel i knallgult skinnställ, jag kan flyga till månen, jag kan baka en amerikansk paj, jag kan fulspringa som Phoebe i Vänner, jag kan rulla köttbullar, jag kan tapetsera taket, jag kan titta på House utan text och jag kan köpa att jag bara fattar hälften. Det är jag och bara jag som bestämmer över mitt liv och mina tankar och nu såhär på årets sista dag sätter jag kanske inte punkt för mitt liv men väl ett redigt semikolon efter det helvete jag gått igenom den senaste tiden.

Ett semikolon är blinket i den glada smileyn men jag var ett semikolon även när smileyn var ledsen och j-ä-v-l-a-r, jag var ledsen. Men det går att välja, det går att lösa problem, det går att gå vidare och det går att skratta åt elände.

Tonight the
Super Trouper lights are gonna find me
Shinin’ like the sun
(Su-p-per Trou-p-per)
Smilin’, havin’ fun
(Su-p-per Trou-p-per)
Feeling like a number one

Imorgon är det 2013, ett nytt år, ett år fritt från gammalt bagage. Jag kliver över till 2013 med en tom väska och jag ser framåt, mot horisonten, mot Sherwoodskogen, mot stjärnfallen, biopremiärerna, rymdskeppen, glassbåtarna, passkontrollerna, mötena och det där som är så spännande, det som kan dyka upp bakom nästa gathörn, det man inte kan förutspå. Det som kan vara både bajs, majs och kastanjetter. Det är ju det som är meningen med allt liksom, det är ju det som är livet – både i den verkliga filmen och den filmiska verkligheten.

G o t t N y t t Å r !

19 svar på ”KRÖNIKA: När livet är som på film”

  1. Usch det var tråkig läsning så här på årets sista flämtande minuter men jag önskar dig lycka till och ett ärligare och bättre 2013. Wonder woman var en bra bild för övrigt. Ha en bra och riktig tjosanhoppsan kväll/natt 🙂

    1. filmitch:
      Sån tur att jag inte skrev denna krönika i oktober då, jag menar om du tyckte detta var tråkig läsning 😉
      Ärligare och bättre hoppas jag alla år blir, för alla, men det är klart att jag verkligen önskar detta för mig själv i år. Tjosanhoppsan hela året liksom 😀

      1. Ja liksom det var inte tråkigt som i att tråkigt att läsa utan som att tråkigt att höra – men jag tror nog att du förstod på en gång 😉 Seg mkt seg start på nya året alltför mkt tjosanhoppas för Filmitch. Har ej sett solen idag.

  2. Du har överlevt en överdjävlig höst. Du är tamejfanken okrossbar och jag är fullständigt övertygad om att ditt 2013 blir fantastiskt. Jag ser fram emot att få följa med på resan. Vi ses i Sherwoodskogen i Wirströms källare!

    1. Jessica:
      Hahaha, okrossbar, lite som The Thing i Fantastiska fyran? 😉
      Ser fram emot våra framtida träffar i Sherwoodskogen 😀

  3. Ja herre gud en sån höst. Och tänk så många den jäveln spelat inför under så många år! Men nu är det nya tider och ljusa tider! Goes around comes around..! 🙂

  4. Hade en liknande höst för ett år sedan och igenkänningsfaktorn är mer än lovligt hög! Sicken jäkla tur att du orkat fortsätta blogga, för det har i alla fall gjort mina tuffaste dagar lite ljusare att läsa dina träffsäkra och personliga recensioner!

    1. Malin:
      Tack för din kommentar. Den värmer. När man är mitt i ett kaos som detta är det lätt att känna sig ensammast i världen men så är det ju inte. Vi är många som tyvärr och tråkigt nog måste gå igenom sånt här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.