LASSE OCH ULLA

En film om livslång kärlek, det kan vara det finaste som finns att titta på. En film om Altzheimer kan vara det totalt motsatta. Dokumentärfilmen om Lasse och Ulla handlar om en kombination av dessa tu och jag sitter framför TV:n med en klump i halsen stor som en kålrot. Jag sväljer och sväljer men den åker inte ner, den åker å andra sidan inte upp heller och jag glädjer mig åt det lilla precis som Ulla i filmen får göra.

Efter 58 år som gifta och 70 år i varandras sällskap kan dom varandra utan och innan. Lasse jobbade som jurist vid Stockholms stadshus, Ulla var lärare och dom hade planerat för en lugn och skön ålderdom i stugan på Arholma i Stockholms skärgård. Så blir Lasse sjuk och alla planer kapsejsar. Livet förändras, ingenting blir som förr och Ulla måste ändra på rubb och stubb i sitt sätt att vara och leva för att kunna vårda Lasse och orka med.

Det är ingen enkel match att hänga med i hans sjukdom, Altzheimer är vidrigt på det sättet. Att inte bli igenkänd av den som står en närmast i livet, jag vet inte om jag kan tänka mig något värre. Ulla beskriver deras djupa samtal med värme i rösten, samtalen som gått som en röd tråd genom deras gemensamma liv men som nu är ett minne blott. Lasse pratar men vet inte om vad. Ulla svarar så gott hon kan. Fan så tragiskt det är.

Filmaren Johanna Winblad har följt Lasse och Ulla under nio års tid och resultatet blev en varm och mänsklig film om livets kanske största fråga: hur gör man för att orka leva dag ut och dag in med sorg? Mina tankegångar fortsätter när jag ser filmen,  jag undrar hur mycket man kan kräva av sig själv i det här läget, jag undrar hur jag hade gjort om jag var Ulla. Nånstans tror jag att dagens äldre generation är mycket bättre på att se bortom sig själv och sitt ego, att spotta i näven och ta tjuren – livet – vid hornen än vad min generation och dom yngre kommer att vara. Jag tror att vi är alldeles för uppfyllda med vår egen storhet och med vårt eget självförverkligande, jag tror att par som Lasse och Ulla kommer att vara utrotningshotade om en 20-30 år.

Livslång kärlek är en vacker tanke. När Ulla pratar om sin kärlek till Lasse gör sig kålroten påmind och jag känner så mycket empati för henne att jag skulle kunna åka runt som knalle och sälja det på burk. Varför kan inte snälla och lyckliga människor få fortsätta vara det livet ut? Varför måste sjukdomar som Alzheimer finnas?

Jag tror att filmen om Lasse och Ulla kan fungera som ett stort mjukt plåster för par som är i samma situation. För någon som precis fått diagnosen kan filmen säkerligen kännas hjärtskärande men den visar ändå att det går att ha ett förhållandevis gott liv som sjuk bara man får rätt vård, hjälp och stöd. Det är värre för den som är frisk och blir lämnad kvar.

Ulla är min hjälte.

Veckans dokumentär (och den sista): PROJECT NIM

Att se på världen genom en schimpans ögon eller att se en schimpans genom världens ögon, det är frågan. Nim föds upp i fångenskap på 70-talet och som kommer att utnyttjas som experimentapa resten av sitt liv.

Professorn Herb Terraces idé gick ut på att uppfostra en schimpans i en vanlig miljö, i en vanlig familj för att se om den kunde lära sig att kommunicera ”normalt”, det vill säga på vårat sätt. Nim hamnade hos Stephanie LaFarge, som kvinna jag skulle kunna beskriva som en Anna Wahlgren-typ med en hel klunga barn. Med sju (?) barn och en författande make gjorde en liten schimpans varken till eller ifrån i familjebilden, inte ens när allt ansvar hamnade på Stephanie då maken inte gillade Nim och Nim inte gillade maken.

Det här är ingen spekulativ saga a la Disney, det är inga cgi-apor a la Apornas planet, det här är bara en söt liten schimpans och sagan om hans liv, en saga som är hjärtskärande även för en djurskeptiker som jag.

Som dokumentär är den väldigt välgjord och filmen bara svissssschade förbi.

Det här är den sista filmen i temat Veckans dokumentär. Jag startade detta för ett halvår sedan utan att egentligen ha någon erfarenhet av att titta på dokumentärer och det har varit jättekul och givande på alla sätt och vis. Det är inte omöjligt att temat kommer tillbaka i framtiden men nästa måndag är det ett annat tema om ska introduceras. Ett riktigt BRA tema och jag får säga det själv.

 

Veckans dokumentär: CONAN O´BRIEN CAN´T STOP

Om du undrar hur en genuint bitter man ser ut, ta en titt på Conan O´Brien i den här filmen. Han är så bitter att det osar ammoniak. Han är så bitter att det blir oklädsamt.

När Jay Leno slutade som talkshowvärd i amerikansk TV fick Conan O´Brien ta över. Han var omtyckt och hade höga tittarsiffror. När Jay Leno ångrade sig och ville komma tillbaka fick han knappt några tittare på sin nya sändningstid och fick då tillbaka sin gamla. Det resulterade i att O´Briens show flyttades till en sändningstid strax efter midnatt. O´Brien ruttnade och fick i princip sparken men det han även fick var näringsförbud, han fick inte synas alls på TV på sex månader.

Han blev förbannad, ledsen och arg och jävligt bitter. Aggressionerna och ledsamheten fick honom att dra igång en turné genom USA i vilken han fick utlopp för bitterheten, twistat på ett humoristiskt sätt, så till vida att man tycker att Conan O´Brien är en kul kille till att börja med. Jag tycker att han är sådär. Jag tycker att han tar sig själv på alldeles för stort allvar för att bli en av dom riktigt stora och den bedömningen har jag enbart efter att ha sett ett gäng av hans talkshows. Efter att ha sett den här filmen är jag ännu säkrare i min åsikt: Conan O´Brien må vara en säker underhållare men han är allt annat än ett lättomtyckt man. Som sagt, bitterhet gör ingen människa snygg, varken på insidan eller utsidan.

Det jag gillar med den här dokumentären är kreativiteten, viljan att göra något vettigt av en till synes svart situation. Nu är det ju I-landsproblem av Guds nåde som O´Brien brottas med, det är inte så att han bor i en husvagn och att barnen måste äta gräs för att bli mätta men han försöker ändå förändra sitt liv och ha kul och det respekterar jag.

Veckans dokumentär: OKEJ – 80-TALETS STÖRSTA POPTIDNING

Svt´s K special tar oss som tittare tillbaka till tiden ”då allt var Okej”, Mig personligen försätter filmen i trans, jag  hamnar mentalt i min egen tonårstid då helikopterlugg var högsta mode, när kornblå mascara var tufft, när svarta ridbyxor, midjekort kavaj med axelvaddar och neonfärgade örhängen i plast var vanlig skoluniform.

 

 

 

 

 

 

 

 

Filmen om Okej handlar alltså om tidningen Okej, den färgglada poptidningen som ALLA läste på 80-talet. Precis som dom säger i filmen så var denna tidning ett fönster ut mot världen för ungdomar boendes i små hålor och städer där populärkultur inte stod högst på kommunfullmäktiges budget. Det var torftigt på den fronten, det var inga stora konserter att längta till, inga kända ansikten på gatorna, det var Okej som berättade för mig hur mina Tracks-idoler såg ut och vad dom hade för sig och jag kände mig mindre ensam. Andra läste också Okej, det var tidningen som förenade oss youngsters alldeles oavsett om vi lyssnade på Depeche Mode, Jennifer Rush, WASP, Herreys, Samantha Fox, Noice eller Twisted Sisters.

I den här dokumentären får vi följa med hela vägen från den trevande uppstarten av tidningen till dess glansdagar för att avslutas med det oundvikliga: nedläggningen. Det är ett öppenhjärtligt porträtt av ett fenomen som nästan var FÖR stort för sitt eget bästa men även en trendskapare och i viss mån även en föregångare, i alla fall sett ut jämställdhetssynpunkt.

Jag ler och fascineras av hur starka minnen jag har till vissa av omslagen men mest fascineras jag över allt jag inte minns. Att det var så mycket naket som det var till exempel, jag hade ingen aning om det, jag minns det inte på det viset.

Som tidsdokument är det här en stålande film, som dokumentär hade den gärna kunnat få vara lite längre och med lite mer kött på benen men nostalgifaktorn är så hög att jag knappt kan värja mig. Allting var verkligen okej på 80-talet, i alla fall sett ur ett dimmigt, suddigt och glatt tonårsperspektiv.

Här kan du se filmen och här kan du läsa mer om den.

Veckans dokumentär: WASTELAND

Jag tänker ofta på det här med sopor. Jag kan få ångest när jag ser hur mycket skit jag själv slänger – dagligen. Hur ska det gå liksom? Var tar soporna vägen? Hur mycket sopor kan jorden klara av egentligen?

Konstnären Vik Muniz verkar ha en liknande hang-up på sopberget när han beger sig till sin hemstad Rio de Janeiro för att fota människorna som samlar på sånt som vi kallar skräp men som dom kallar förnyelsebart material och prylar som ger dom lön och mat för dagen.

Ordet karnivalssopor är det enda som andas lite glamour i den här filmen, resten är ett samelsurium av gamla matrester, trasiga kläder, PET-flaskor, metall och vanligt hederligt bös men människorna som porträtteras är mysiga.

Det är nånstans en må-bra-film mitt i smutsen och odören av ruttet kött. Människorna ser glada ut men ögon ljuger inte. Dom klagar inte, dom kämpar på men vem av oss skulle ärligt vilja byta liv med dom och hur reagerar man när man hittar ett dött barn bland soppåsarna?

Moby har gjort musiken, Lucy Walker har regisserat och vi alla hjälps åt att fylla på sophögarna.

 

Veckans dokumentär: PAPER HEART

What is love? Baby don´t hurt me, don´t hurt me no more. Ja, vad är kärlek egentligen? Haddaway vet det nog ungefär lika lite som jag. Hur vet man att man träffat rätt, att det klickar från båda håll? Är det en självklarhet att ens kunna bli kär?

Komikern och musikern Charlyne Yi tror inte på kärleken. Hon har aldrig varit riktigt kär och tvivlar på att hon någonsin kommer att bli det. För att ta reda på lite mer om vad kärlek är tar hon med sin några filmarkillar och en mikrofon och beger sig på en roadtrip genom USA. Hon träffar allsköns människor, nya och gamla mer eller mindre kända kompisar – och Michael Cera.

Charlyne Yi är toksöt och jättecharmig och superrolig och borde ha ett koppel av coola killar efter sig men det sköna med henne är att hon verkar vara noll procent desperat. Hon trallar på, funderar, spelar gitarr, kör lite stand-up och framförallt är hon som roligast när hon inte förstår det själv.

Jag bara ler. Hela tiden. Fy satan vilken mysig film! Jag tror mig veta redan efter femton sekunder att det kommer vara en bra film och första intrycket visar sig vara rätt, det håller i sig ända till slutet.

Filmen börjar med glad typ-indie-film-musik och det är helt perfekt. Jag kommer i rätt stämning och det går inte att värja sig. En amerikansk dokumentär om kärlek kan sannolikt inte göras bättre än såhär. Vågen, tummarna upp, sprut med sprattelvatten, klappa händerna tills jag får stickningar och se, nu tittar hockeytutan fram! BRÖÖÖÖÖÖL!

Veckans dokumentär: PANGPANGBRÖDER

När man bläddrar igenom ett fotoalbum från någons barndom och uppväxt är det många hål och luckor man fyller i själv. Bilderna blir som små guider som visar ramen av allt som hänt men känslor och sådant som ligger bakom får man inte med på köpet, det är sånt man fnular ut själv.

Dokumentärfilmen Pangpangbröder består av 53 scener från Oskar och Gustafs barndom och för mig känns det som 53 bilder i ett fotoalbum. Vi får följa tvillingbröderna från att dom är riktigt små tills dom är i slutet av tonårstiden och det är berg-å-dalbaneår för oss alla men för detta brödrapar kanske mer än vanligt.

Oskar och Gustaf är så olika som två lika tvillingbröder kan vara och det beror inte enbart på att Oskar är kortvuxen och Gustaf normalväxt. Dom har helt olika ifallsvinklar på livet och filmaren Axel Danielson, killarnas morbror, uppmärksammade det tidigt.

Scenerna från när killarna är små får mitt modershjärta att fanimej dunka ur bröstkorgen. Vilka sjukt söta barn! Jag vill bara klämma tag i dom där gosiga kinderna och utbrista ”you´re freeakin´adoooorable!”. När åren går ser jag tydligare och tydligare deras olika personligheter växa fram och scenen på trappan när Oskar blivit nån form av punkare och ska kladda i vax i det färgade håret och Gustaf fortfarade är en vanlig jeanskille är så tragikomisk att jag märker att jag faktiskt både skrattar, gråter och lägger huvudet på sned samtidigt.

Pangpangbröder är en fin film. Jag tycker om den. Scenerna – bilderna – är genomtänkta och välgjorda. Det jag saknar litegrann eftersom det ändå är en film och inget fotoalbum är lite mer av en röd tråd, kanske en berättarröst, nånting som gör att filmen blir mer som en film. Eller så är det bara jag som är ovan vid denna typ av presentation.

[På filmens hemsida kan du läsa mer.]

Veckans dokumentär: THE COVE

Det är fanimej en omöjlighet att tycka illa om delfiner. Trots att jag och djur inte riktigt lirar så var jag på Kolmårdens delfinarium sist jag var där och satt i publiken och bölade åt dom fantastiskt duktiga och till synes glada vattendjuren. Sonen sov i min famn och jag grinade, det måste ha varit en härlig syn.

Hur svårt den än är att tycka annat än bra om dessa djur så är det tämligen enkelt att kräkas på sig själv efter att ha sett The Cove. För tusan, jag har varit på delfinarium! Jag har besökt SeaWorld! Inget av det kommer någonsin hända igen och jag kan sätta både en och två månadslöner på att jag håller det löftet.

The Cove visar hanteringen av delfiner och främst i det största exporterande landet i världen: Japan. Ric O’Barry är en världskänd delfintränare och mannen bakom TV-serien Flipper och han var med att starta delfinhysterin på 60-talet. Nu har han insett baksidan av det hela och dom senaste trettio åren har han kämpat för att lösa det problem han tycker han skapat.

För mig är The Cove en i princip perfekt dokumentär. Den belyser ett problem jag kan förstå och ta till mig, den berättar om elände och missförhållanden och som vanligt är det vi människor som jobbar stenhårt för att förstöra jorden, eller i detta fall en liten del av den OCH den talar om hur problemet kan lösas, hur delfinerna kan få det bättre och att det är upp till oss människor som världsmedborgare och GRUPP att hjälpas åt och tänka efter. Före.

The Cove är precis lika hemsk som den är vacker och det är en film som jag definitivt kommer se igen och denna gång tillsammans med barnen. Men den här gången tror jag det blir jag som sitter uppkrupen i sonens famn och att det är han som gråter.

 

Här finns filmen.

Veckans dokumentär: PARADISET

En lyckad gemensam tapetsering är det ultimata beviset på ett lyckligt äktenskap, säger Hans från Kiruna. Han har varit gift med sin Kerstin i 65 år och dom båda är nu 82. Den här dokumentären handlar om Hans och Kerstin och Hans önskan om att tapetsera en fondvägg i sommarstugan. Kerstin säger nej, blankt nej. När Kerstin vill något säger Hans nej men det är nåt dom har lärt sig leva med – ända tills det är dags för denna stora förändring.

Hans tar med sig den motsträviga Kerstin till färgaffären och ber henne välja en tapet helst utan mönster. Kerstin är nöjd med den vita väggen precis som den är och vill inte alls välja en tapet. Hans lånar med sig ett gäng tapetkataloger hem så Kerstin får en chans att välja hemma istället. Kerstin vill inte låna hem några kataloger. Kerstin vill inte ha en fondtapet. Hans vill ha en omönstrad, ända tills han hittar Paradiset av Josef Frank.

Sommarstugan ligger vackert belägen vid Torneälven. Kerstin kan ro iväg till holmen och plocka hjortron om det är det hon vill, Hans kan sitta på utedasset med öppen dörr, neddragna byxor, bajsa, spela trumpet och titta ut över vattnet samtidigt. Dom är i sitt Paradis, dom har levt ett långt liv tillsammans och det är uppenbart ett kärleksfullt liv som inte kommer vara slut förrän det är slut.

Jerzy Sladkowski har gjort ett fint filmiskt porträtt som handlar om svårigheten att enas och viktigheten i att låta varandra vara egna personligheter i en lång relation. Det diskuteras och det grälas och det är underhållande som få.

Att filmer som denna visas på SVT är beviset för mig hur viktiga dessa icke reklamfinansierade kanaler är och jag tänker fortsätta betala min TV-avgift med stolthet och ett leende. I SVT.

Veckans dokumentär: WILD MAN BLUES

Det finns inte många likheter mellan Woody Allen och mig själv. Det är ett faktum jag är ganska glad för.

Att utseendemässigt likna Woody och vara kvinna kan inte vara kul, men det gör jag inte så det är lugnt. Vad gäller det som finns på insidan så skulle jag ibland önska att jag var lika kreativ i mitt skrivande som Woody, att jag var lika fantasifull vad gäller att hitta på historier och lika målmedveten i att nå ut till folk med mina alster men å andra sidan vill jag inte gifta mig med min unge. Men om jag nu ska erkänna den lilla yttepyttelilla likheten som faktiskt finns mellan Woody Allen och mig så stavas den: klarinett.

Där Woody Allen är en mästare var jag endast en liten tokblåsande lärjunge men när jag gick i skolan spelade alla instrument och när jag inte fick spela piano tog jag det näst bästa (jag vägrade dragspel) och det var klarinett. Det gick enkelt att bära den till skolan då en klarinettväska enkelt kan misstas för en vuxenväska-vilken-som-helst och det var en naturlig övergång från blockflöjten. Min egen karriär som klarinettist blev kort men oinspirerad, Woodys är något heeeelt annat.

Wild Man Blues är en dokumentär om Woody Allen när han beger sig ut på Europaturné med sitt jazzband. Vi får på nära håll följa Woody och hans fru (och största kritiker) Soon-Yi under resorna till Europas storstäder, vi får höra sköna smakprov från konserterna och vi får se Woody stampa takten i ett tempo jag inte trodde var möjligt under dom där beiga sladdriga byxorna. Paparazzifotograferna är närgångna, fansen både tveksamma och exstatiska och Woody själv är torr och skitrolig när han själv dikterar villkoren. Att hänga på när någon i hans närhet försöker driva med honom och kanske bjussa lite på sig själv är ett BIG NO-NO. Där finns en gräns, där lyser egot Woody igenom.

Wild Man Blues är en mysig liten film som bjuder både på goda skratt och trivsam musik och jag är glad ända in i benmärgen att jag la klarinetten på hyllan och gick in för att spela LP-skivor istället. Det passade mig alldeles utmärkt.

Här finns filmen.

Veckans dokumentär: Raindeerspotting – Escape from Santaland

Ordet för dagen heter inte Annandag jul eller lutfisk utan Subutex. Subutex är en drog som i den här filmen mest benämns som S.

På vintern 2003-2004 hade Subutex (som är en injicerande drog av heroin-typ) ersatt amfetamin som den vanligaste drogen i norra Finland. Den smugglades in från Frankrike. Drogmissbrukaren Joonas Neuvonen bodde i Rovaniemi, var arbetslös och gick på socialbidrag och en dag fick för sig att han skulle börja dokumentera sin omgivning. Istället för att navelskåda sig själv valde han ut vännen Jani som fick bli nån slags huvudrollsinnehavare i filmen om baksidan av Tomtens hembyggd Rovaniemi.

Jani är en mycket trasig ung pojke. Han är riktigt fast i sitt missbruk, han stjäl för att få råd med en sil om dagen och alla människor runt omkring honom är i samma situation. Efter ett skumt inbrott (eller om han hade tjallat, jag vet inte) blev han av med två fingrar under en yxa och han märker mer och mer att hans vänner kanske inte är hans vänner. Drogen och pengar är det enda viktiga i hans liv.

Jani gör en ”kupp”, han stjäl 500 euro från ett kassaskåp och kastar sig på tåget med siktet inställt på Paris. Franska staten subventionerar Subutex till sina missbrukare som en ”medicin” för att stävja det utbredda heroinmissbruket i landet och det vet Jani om. Frankrike är således Paradiset för en sån som honom.

Det här är enväldigt jobbig film att titta på. Det är sån tragisk misär att jag vill kräkas upp både julskinka och ischoklad, fast vad skulle det göra för skillnad? Den kritvita snön i kontrast mot dom sunkiga toaletterna, silarna, nedgångna lägenheter, aggressivitet, bråk, ledsna unga människor som hamnat så jävla fel.

I slutet av filmen öppnar sig Jani. Han erkänner att han drömmer. Han drömmer om det enkla i livet, om ett hus, en fru och en bit jord att odla och helst av allt i Spanien. Det gör mig glad att något så fint som en framtidsdröm ändå finns kvar i hans kemikalieförstörda undernärda kropp, samtidigt som det gör mig förbannad att han inte kan ta sig bort från drogerna, att han inte kan få hjälp, att han inte ber om hjälp.

Visst lägger en dokumentär som denna sordin på julmys, så är det, men det gör filmen inte mindre viktig. Den får mig att känna glädje över till synes små saker i livet och den får mig att känna både panik och medkänsla för dom föräldrar som har barn som sitter fast i detta helvete  – och den får mig att hoppas att mina barn aldrig hamnar där.

Veckans dokumentär: Underkastelsen

Vad är det största hotet mot oss som människor? Är det ozonlagret, är det radioaktivitet, är det ännu ett världskrig eller kanske någon sjukdomsepidemi? Jag kan meddela att det inte är något av detta. Prova istället barnleksaker, favorittröjan, pappret som håller ingredienserna i hamburgaren på plats och det du tror är nyttigt i fruktskålen. Stefan Jarl har med sin kemikaliedokumentär Underkastelsen lyckats få mig att blir rädd för typ allt. Tack för det Stefan.

Filmen handlar om sånt som vi kallar mjukgörare, alltså sånt som gör plast mjuk. Filmen handlar om bromerade flamskyddsmedel, sånt som gör att kläder och möbler brinner lite saktare eller inte alls. Filmen handlar om bekämpningsmedel och andra ytaktiva ämnen och dessa kemikalier sammantagna finns i ALLT vi äter, allt vi tar på, allt vi har omkring oss. Så att våra kroppar är fulla med denna skit är inte så konstigt, vårt blod är besudlat och genom amning för vi över skiten till våra barn. Amning som är så bra, amning som skyddar mot astma och allergi, tror vi, hör vi, läser vi – och så är det precis tvärtom.

Stefan Jarl kollar sina blodvärden och kring detta kretsar filmen. För att hitta en motpol ber han den gravida Eva Röse om hjälp. Kan hon tänka sig att ställa upp och kolla upp sina kemikalievärden även hon? Ja, hon ställer upp och det är skönt att se en människa som har precis lika mycket ångest över detta som jag får när jag sitter i soffan.

Den här typen av dokumentär är jätteintressant tycker jag men det finns ett men, ett ganska stort men. Det känns lite ansvarslöst att rada upp detta vardagshelvete utan att samtidigt presentera någon form av lösning. Kanske finns det ingen lösning, kanske är lösningen svår men existerande, jag vet faktiskt inte men filmen berättar inte ett uns av detta. Jag vill typ bara dö.

När en Foppatoffel blir symbol för mänsklighetens undergång då ger jag liksom upp litegrann. Inte helt, men lite.

Veckans dokumentär: Inside job

Gubbar i grå kostymer. Namn. Siffror. Animerad grafik. Svåra ord, dystra siffror. Mer namn. Flygfoton över skyskrapor. Digitala siffror inifrån Wall Street. Fler kostymer. Ännu fler namn.

Herregud säger jag. Jag vill verkligen, jag vill försöka förstå, fan jag TITTAR JU på filmen, på HELA filmen och vad blir slutresultatet? Huvudvärk och ÄNDÅ fattar jag inte allt! Vilket nys!

Visst förstår jag att Inside Job är en viktig dokumentär, den handlar ju trots allt om den globala finanskrisen och den försöker hitta svaren på varför världen hamnat i skiten, jag ser att den är extremt välgjord och ja, den har fått priser och Matt Damon har en fantastisk berättarröst men är man inte extremt kunnig i ekonomiska termer i allmänhet och USA´s politik i synnerhet så är filmen tyvärr rätt tröttsam i all sin genialitet.

Att det sitter maktfullkomliga och giriga män (oftast) i höga positioner världen över som inte har förmåga att stava till långsiktigt tänkande är ingen nyhet men om jag ska se en förklarande dokumentärfilm i ämnet vill jag inte behöva se den i slow motion med ett valt ljudspår som heter ”förklarande röst på lätt svenska” för att hänga med.

Trots att jag vet att det är mina egna tillkortakommanden som sätter betyget på filmen så kan jag inte göra på nåt annat sätt. Alla mina recensioner är subjektiva. Fattar jag inte så fattar jag inte. Är inte filmen engagerande så är den inte. Kapitalism är inte min starka sida och den sidan blev tränad men ingen vinnare efter dom här 90 minutrarna.

Det är säkerligen en film som passar andra, MÅNGA andra skulle jag gissa, men näpps, inte mig.

Veckans dokumenär: H:R LANDSHÖVDING

Filmat i grovkornig svart-vitt får vi följa Uppsalas landshövding Anders Björck några dagar på jobbet.

Vi får vara med när Anders Björck läser tidning.

När Anders Björck sår frön som förr i tiden.

När Anders Björck går i en lång korridor.

När Anders Björck preparerar sitt morgonkaffe.

När Anders Björck hyllas för sitt polenengagemang.

När Anders Björck pratar i telefonen.

När Anders Björck veckoplanerar.

Jag väntade och väntade på att regissören Måns Månsson skulle ge mig en vändning, en åsikt, en vinkling, något personligt, VAD SOM HELST, en yttepyttedel av en pusselbit till svaret om varför han överhuvudtaget bestämde sig för att göra den här filmen men jag väntade förgäves och satt som ett frågetecken i soffan med mina funderingar. Var det för att skildra Anders Björck höga arbetsbelastning? Nej. För att hylla Anders Björck? Pyttsan.

Det här är helt enkelt på gränsen till så uselt att det knappt går att betygssätta.

Filmitch och Jojjenito har också sett filmen och åsikterna oss tre emellan går vitt isär (för att uttrycka det diplomatiskt).

Här finns filmen.

Veckans dokumentär: VIKARIEN

Jag älskade att gå i skolan. Det fanns inte en dag under alla mina år i skolan som jag hellre hade velat göra nåt annat. Jag älskade miljön, jag gillade dom flesta lärarna och då som nu tycker jag inte att det finns så mycket som klår känslan av att just denna dag ha fått lära sig något nytt.

Trots min kärlek till skolan tänkte jag Nämen om jag skulle ta å bli lärare när jag blir stor-tanken i ungefär tio minuter innan jag slog bort den idén. Hur fan skulle det se ut? Hur mycket jag än lockas av tanken att få lära ut sånt jag själv är intresserad av så finns det ungefär tvåtusenmjlarders procent för lite tålamod i min kropp för att överleva mer än en halv lektion som fröken och det kände jag redan i början på nittiotalet. Undrar hur jag hade känt nu?

Max är en lärare med höga ambitioner. Han jobbar på Hallonbergsskolan (men jag är ganska övertygad om att det hade kunnat vara nästan vilken skola som helst). Han försöker vara en bra lärare på alla sätt han kan men vad hjälper det när han får noll respons från eleverna? Noll, verkligen. Det är tuggummin, mobiltelefoner, kepsar, sena ankomster, inga böcker med sig på lektioner, snack, snack, snack och jag blir galen i huvudet redan efter att ha sett bara en kvart av filmen. Herregud vilken arbetsmiljö! Hur kan någon människa frivilligt vilja bli lärare? Jag förstår det inte men jag är grymt tacksam att det finns människor som orkar och vill.

Folke är en man som besitter både en vilja av stål, en till synes obegränsad ork och han är dessutom en magisk pedagog. Han har hittat knapparna, han ger respekt, han får respekt och han är över 70 år men jobbar fortfarande. Folke är Max gamla lärare och Max ringer honom och ber om hjälp. Max har liksom fastnat i vinkelvolten och behöver lite inputs och Folke ställer upp. Han kommer till undsättning och vikarierar i Max stökiga klass. Kommer Folke att fixa det? Hjälper hans erfarenhet, går det att få fason på den här klassen?

Vikarien är en dokumentär som gör mig både skitförbannad och asglad. Om jag skulle skriva allt som gör mig förbannad så skulle jag lätt kunna avfärdas som en kvarleva från juraperioden och jag vägrar använda mig av frasen ”dagens ungdomar” för jag vet hur mycket jag avskydde att höra detta när jag var ungdom själv. Jag tror nämligen inte att ungdomar är ett dugg mer annorlunda än ungdomar på 40-talet, 60-talet eller 80-talet men det är klart att miljön, omgivningarna, pressen, människosynen, ja, hela Sverige har förändrats genom åren. Att Max inte bara sadlar om och blir hästskötare eller korsordskonstruerare eller nåt, jag fattar inte hur han orkar och speciellt inte efter det som händer på slutet. Otacksamt är ordet, det svartnar framför ögonen på mig.

Det som gör mig glad med Vikarien är det som bubblar under ytan. Viljan finns både hos eleverna och lärarna och så länge den finns kvar finns det hopp. Och Folke, denna gamle man tar sig direkt in i mitt hjärta. Han gör mig riktigt jävla glad.

Jojjenito har också sett filmen.

Här finns filmen.