Veckans klassiker: BULLITT

16 april, 2012

Om en skådespelare vill framstå som macho i en filmbloggares ögon så underlättar det inte om filmbloggaren i fråga är uppvuxen på 70-talet och skådespelaren är lik Tage Danielsson.

Det är nånting där som krockar rätt hårt. Jag vet många som tycker att Steve McQueen är det manligaste som finns, den ultimata filmstjärnan, mannen, myten, legenden. Jag är inte en av dom. Steve McQueen är inte bara lik mysfarbrorn Tage, han pratar på samma sätt som Stefan Edberg också. Inte heller det är något att lägga som plus i alfahanneskålen.

När Bullitt kom 1968 så kan jag bara anta att det var det tuffaste som gick att se på biograferna. En välkammad rödlätt McQueen, balla mullrande bilar, en spännande konspiratorisk historia och ett soundtrack proppat med ett massivt tutande på tvärflöjtar. På nåt sätt tycker jag filmen har åldrats både bra och dåligt.

Frank Bullitt (McQueen) ska skydda ett vittne som till alla pris måste hållas vid liv fram till rättegången. Bullitt misslyckas, vittnet mördas. Don´t mess with the Bullitt liksom. Klart han beger sig ut på jakt efter förövaren. Ingen ska säga att han inte kan klara av sitt jobb.

Ramhandlingen, historien i sig är egentligen tidlös. Den har filmats många många gånger och det har gjorts av en enda anledning: det är en historia som funkar. Det som gör att filmen i mina ögon har behov av en redig dammtrasa är att den är uddlös, nästan lite korkad faktiskt. En mördare som på nära håll skjuter någon för att döda skjuter inte i axeln, ej heller i knät. Det är alldeles för…snällt.

Som tur är har filmen en stämning som är i det närmaste klassisk. Skön musik, härliga färger, hela filmen är charmig på det där geniuna 60-tals-sättet och jag hade en rätt mysig stund framför TV:n.

Visst är Bullitt en klassiker med rätta men den har långt kvar för att bli en klassiker för mig.

Här finns filmen.

{ 9 comments… read them below or add one }

Sofia april 16, 2012 kl. 08:59

En av de där klassikerna som jag aldrig känt det minsta sug att se. Skulle vara då för den där mysfaktorn du nämner (och TD-lookaliken)…

Svara

Fiffi april 16, 2012 kl. 09:48

Sofia:
Utan detta tema i baktanken hade jag nog heller aldrig sett den.

Svara

Micke april 17, 2012 kl. 20:19

Bullitt innehåller en av filmhistoriens mest kända biljakter.

Svara

Fiffi april 17, 2012 kl. 21:07

Micke:
Ja det gör den 🙂

Svara

Jimmy (ExceptFear) april 18, 2012 kl. 17:07

Hehe – har aldrig tänkt på Tage Danielsson-likheten men nu när du säger det. Fast han är ju också hård på sitt sätt.

Bullitt är en stabil film med en kittlande biljakt och en jagad eller jaga-spänning under speciellt första halvan som är väldigt bra. Innan jag såg den trodde jag inte att den skulle vara så pass spännande på det där avvaktande sättet, men klart rekommenderbar för det – och ett snyggt foto.

Och ”cameon” av Robert Duvall är märkligt underhållande – ”poff” och så var han borta igen! 😀

Svara

Fiffi april 18, 2012 kl. 18:05

Jimmy:
Hård men mjuk snarare, Tage alltså 😉

Svara

Movies - Noir april 18, 2012 kl. 22:20

Det är inte den bästa filmen som gjorts, men visst är det en klassiker. Sen behöver det inte vara en riktigt bra klassiker 😉 Det alla tänker på när de hör Bullitt är så klart biljakten och den är en av de allra främsta. Det finns några andra som utmanar och som jag kanske gillar än mer, men denna är nog den mest kända och hyllade av dem alla.

Svara

Fiffi april 19, 2012 kl. 07:19

Movies-Noir:
Jo, visst är det en klassiker. Den har ”nåt”, den har ”det där” som gör en klassiker till en sann klassiker även om jag inte gick igång på alla cylindrar när jag såg den.

Välkommen tillbaka till bloggosfären förresten 🙂

Svara

Movies - Noir april 19, 2012 kl. 17:06

Tack, en vecka utomlands gör att man tappar kontakten med ”verkligheten” 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: