Veckans klassiker: HIMMEL ÖVER BERLIN

17 december, 2012

Fan, man fick röka i flygplanen!

Så var det och det var inte länge sedan. Folk satt och rökte på flygen och ingen höjde på ögonbrynen. Stackarna med astma fick snällt fråga om platser på dom första raderna, mer hänsyn visades inte. Vad har då rökning på offentliga platser med den här filmen att göra? Inte mycket, inte mer än en scen i början av filmen men den scenen satte sig. Rökare. Ett utdöende släkte får jag hoppas. En sån jävla dum grej. Suga i sig dödliga kemikalier, döda sin egen insida och samtidigt lukta skit. Ingen människa kan säga att det är en smart grej att utsätta sig själv (och andra) för, även om det ser tufft ut när vissa stoppar den där giftpinnen i mungipan. När jag var liten rökte vi chokladcigaretter. Det känns som en godissort helt utan köpsug.

Dan mejlade ett filmklassikerförslag som jag tog till mig. Wim Wenders Himmel över Berlin. Jag måste säga att det är en modern klassiker då den är gjord så sent som 1987 men när jag tittar på den känns den väldigt Citizen Kane:sk – fast på ett bra sätt. Den är svartvit (för det mesta), den är suggestiv, den långsam, den är väldigt vacker och ger plats för djupa tolkningar eller enbart ytligt beskådande, valet är ditt – och mitt.

Filmen handlar om två änglar som befinner sig i Västberlin i slutet av 1980-talet. Dom har liksom alltid funnits där och dom har inga tankar på att flytta på sig. Dom flyger runt, iakttar, lyssnar, funderar, är med lite här och lite där och det är inte förrän den ena ängeln (Bruno Ganz) blir förälskad i en cirkuskvinna (Solveig Dommartin) som han börjar tänka över sitt eget “liv” och ifrågasätta om det är så himla smart att vara ängel. Han är visserligen odödlig men han är inte med i matchen, cirkuskvinnan kan aldrig bli hans så länge han inte syns och egentligen inte finns. Kanske är det värt att bli dödlig för att få uppleva riktig kärlek?

1998 kom Änglarnas stad, en remake förlagd till Los Angeles med Meg Ryan och Nicolas Cage i huvudrollerna. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den filmen när den kom och den känns väldigt mycket modernare än Himmel över Berlin på gott och ont. Bruno Ganz är en utomordentlig skådespelare men nånstans har jag svårt att se honom i filmer efter att ha sett honom porträttera Hitler i Undergången. Börjar jag tänka att han är en hitlerängel i välskräddad vinterrock blir det liksom twistat på riktigt.

För mig handlar Himmel över Berlin om strävan efter ett sammanhang, om längtan efter kärlek, om att försöka se solens gula strålar genom ett jytter av betongfundament och tysk dysterhet. Kanske har jag fått hela filmen om bakfoten men så känns det för mig.

Filmen är jättesmart skriven och fint regisserad av Wim Wenders. Det är som att han lyckats salta en maträtt alldeles perfekt, det skulle så lätt kunna bli superpretto eller skittråkigt eller blaha-blaha men det blir det inte. Det blir jättebra och jag gillar den här filmen till tusen. Kanske kanske kommer jag till och med att höja betyget vid en omtittning för det här är en film som tål diskussioner och funderingar – och att ses igen.

 

 

 

Nu tar Veckans klassiker en liten paus och återkommer måndagen den 7 januari igen.

{ 19 comments… read them below or add one }

dan december 17, 2012 kl. 08:30

Åh, vad kul! 🙂 Hehe, på filmtipset.se nämner folk just det där du skriver att den riskerar att bli superpretto eller skittråkig men så ger de den en fyra-femma. Den ligger väl och skvalpar där och skulle säkerligen kunna ges ett bottenbetyg av någon som inte alls är laddad för en långsam och lite lågmäld film. Och vilka fina kameraåkningar det är! Så snygga inflygningar i t ex biblioteket, minns jag. Skulle inte säga att du fått filmen om bakfoten om det är din uppfattning. Det är ungefär så jag ser den också 🙂

Har faktiskt inte sett “Änglarnas stad” (1998) men har hört, av de som sett den här, att den ska vara en besvikelse. Kanske borde jag pröva själv.

Föresten… Haha, oj vad man har hört föräldrarnas berättelser om rökandet på flygplanen, att det satte igång så fort “lamporna-om-att-nu-fick-man-gå-om-kring-i-planet-utan-bälte”. Återstår bara att se när folk är vettiga nog att förstå att det inte behövs på på fast mark heller…

Svara

Fiffi december 17, 2012 kl. 14:40

dan:
Tack för tipset! Det blev verkligen en fin överaskning det här. Jag gillade ju Änglarnas stad i princip lika mycket som jag gillade denna MEN jag såg å andra sidan den filmen innan Nic Cage “ballade ur” och bara jobbar stenhårt med att spela över i film efter film efter film 😉

Svara

dan december 17, 2012 kl. 18:59

Föresten. Vad menar du med Citizen Kane:sk?

Svara

Fiffi december 17, 2012 kl. 22:46

dan:
Att den är långsam, svartvit och uppmanar till djupgående analyser om man ids tänka efter.

Svara

Movies - Noir december 17, 2012 kl. 08:40

Blev själv besviken på Himmel över Berlin då jag gillar några anda Wenders-filmer. Den grep inte tag i mig, förutom några enstaka scener. Och jag har även noterat att jag i min text skrivit att jag inte gillade musiken särskilt mycket. Det är nog en stor orsak till varför filmen inte funkade mer än den gjorde, även om jag inte kommer ihåg ett dugg från den bör erkännas 😉

Sen det där med rökning på planen så kommer jag vagt ihåg det. Idag fattar man inte riktigt hur det gick till, men visst minns man “smoking or non-smoking” vid inceckningen 😀

Kom att tänka på en annan kul grej vad gäller flyg i filmer. I “The Parallax View” (1974) går Warren Beatty ombord planet (inrikesflyg iofs) och flygvärdinnan tar betalt ombord planet (!). Han betalar kontant för en enkel och så var det bra med det. Haha, snacka om INGEN säkerhet.

Svara

Fiffi december 17, 2012 kl. 14:42

Movies-Noir:
Haha, just det där tänkte jag faktiskt inte på när jag såg The Parallax View men ja, det var ju så. Det behövdes kanske inte samma säkerhet, precis som det inte behövdes rökfria plan – man visste helt enkelt inte bättre. Då.

Svara

Movies - Noir december 17, 2012 kl. 16:07

Eller så litade man helt enkelt på människor. Det går det inte att göra i dagens samhälle, tyvärr…

Svara

Pladd december 17, 2012 kl. 09:52

Jag såg den här i helgen och har en färdigskriven text om den. Höll på att spilla kaffe av överraskning när jag såg att du också skrivit om den. Vad kul!

Vi är för övrigt rörande överens, vilket jag faktiskt inte trodde att vi skulle vara gällande just en sån här film. Du verkar till och med finna den ännu bättre än vad jag gör, även om vi delar betyg. Kul!

Svara

Fiffi december 17, 2012 kl. 14:43

Pladd:
Wow, kul! Vilket sammanträffande! Ska bli kul att se hur du valde att fokusera på filmen, hoppas den dyker upp snart på en blogg nära mig och jättenära dig.

Svara

Sofia december 17, 2012 kl. 11:35

Men huuuuuur kan du gilla den här och inte Citizen Kane?! Och den amerikanska versionen var inte mycket bättre den! (Ok, jag är bara lite måndagstjurig idag…) 😉

Nej, ska jag vara ärlig tycker jag förstås att det är kul att du hittar ytterligare en film som levererar i enlighet med sin klassikerstatus, det blev många bra tips inledningsvis

http://bilderord.wordpress.com/2011/06/29/der-himmel-uber-berlin-1987/

Svara

Fiffi december 17, 2012 kl. 14:46

Sofia:
Det är ju klasskillnad Sofia! 😉 Citizen Kane är ju så långsam att jag tappar intresset helt, Himmel över Berlin är bara saktfärdig och mysig. Den ger mig samma känsla i kroppen som att lyssna på Heed.
Men en tvåa från dig, det förvånar mig på samma sätt som en fyra från mig förvånar dig 🙂

Svara

Jaana december 17, 2012 kl. 20:08

Vilken t-u-r att du gillade den, trots allt ! Annars hade jag nästan, ( men bara nästan… ), fått omvärdera din goda smak, som jag sätter stor tilltro till. 😉 Denna film var nämligen min första riktigt, riktigt stora filmupplevelse, jag gillar den fortfarande !
Det finns förresten en fortsättning med, som jag glömt namnet på…..
God Jul på dig !

Svara

Fiffi december 17, 2012 kl. 22:48

Jaana:
Sån tur jag har att jag var på rätt humör när jag såg filmen 😉
God Jul till dig med 🙂

Svara

Jojjenito december 18, 2012 kl. 12:15

Om du inte sett Paris, Texas så bara måste du se den. Visst, det är min typ av film (långsam, melankolisk, vacker) men… se den, så hoppas jag du gillar den mer än H:r Landshövding (oj, den gamla bekantingen dök upp igen, vad kul. ;))

Jag har faktiskt inte sett Himmel över Berlin.

Svara

Fiffi december 18, 2012 kl. 16:32

Jojjenito:
Vad underligt att H:r Landshövding dyker upp igen. Så konstigt. Denna skräprulle 😉
Paris, Texas har jag sett men det var åratal sedan. Kan inte säga att jag minns mycket alls så det är nog dags att jag lägger den i se-om-högen.

Svara

filmitch december 21, 2012 kl. 12:37

Då eleverna hela tiden tjatar om att “kan vi inte få se film” funderar jag allvarligt på att visa H:r Landshövding för att tysta de en gång för alla 😉 Frågan är om jag överlever en andra visning.
Regissören till den filmen har nyligen gjort Hassel: Privatspanarna. Dumt nog såg jag den filmen.
Citizen Kane vs. Himmel över Berlin? Har inte sett ngn får se om jag hinner med till julhelgen.

Svara

Fiffi december 22, 2012 kl. 09:29

filmitch:
Hahaha, ååå vad taskigt! Dom kommer, precis som du säger, aldrig mer tjata efter det 😉

Svara

Jessica december 19, 2012 kl. 21:22

Jag såg den här när den kom ut på bio. Jag har nog aldrig sussat så gott under en film. Jag somnade efter fem minuter och vaknade fem minuter före slutet. Lite misslyckat.

Men sån tur då att jag fick chansen igen när vi körde den på filmstudion! Den här gången hade jag laddat med kaffe och höll mig vaken. Jag tyckte till och med om den! Väldigt bitterljuv och melankolisk film, precis sånt jag gillar.

Svara

Fiffi december 20, 2012 kl. 17:44

Jessica:
Film kan ha den inverkan på en ibland, även bra film.
Jag lyckades sova mig igenom HELA Hamlet med Mel Gibson när den gick på bio, från förtext till eftertext. Tre timmars god och sannorlikt välbehövlig sömn 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: