Veckans klassiker: PHILADELPHIA

11 februari, 2013

Gode guuuud vad jag har dragit mig för detta.

Philadelphia är en av dom filmer som fått mig att snor-ful-gråta sådär pinsamt jättemycket i en biosalong och jag har bara sett den en gång, då när den var ny och jag var ung och blödig. Nu är jag äldre och blödig och det var tjugo år sedan sist så nu tänker jag göra det, jag tänker klara av det, jag ska fanimej fixa att se om den. Men jag tänker inte göra det lätt för mig, jag ska nämligen se den tillsammans med barnen, dom som är skadade för livet efter mitt kladdiga grinande under Mamma Mia. Jag får helt enkelt inte börja tjura.

J A G F Å R I N T E.

Andrew Beckett (Tom Hanks) är alltså höjdaradvokaten som är homosexuell, får aids och sparken. Joe Miller (Denzel Washington) är den dollarhungrige advokaten som är den ende praktiserande advokaten i hela Philadelphia som vågar åta sig fallet. Det är nämligen inte vare sig rätt, schysst eller lagligt att ge någon sparken på grund av sjukdom. Beckett vill alltså stämma advokatfirman och med hjälp av Miller kan han göra det. Som sidekick på Andrews andra sida har han Miguel (Antonio Banderas), pojkvännen som får minimalt med screentime vilket jag inte tänkte på förra gången jag såg filmen men nu känns det lite konstigt faktiskt, som om han ska “gömmas” på nåt vis. Som om filmen visserligen handlar om bögar men inte om kärlek. Amerikanskt så det förslår, i alla fall anno 1993.

Historien är gripande då precis som nu men jag upplever den inte alls lika sorglig. Jag behöver inte svälja gråtklump i halsen eller smygtorka tårar för jag har liksom inte det behovet. Visserligen får Bruce Springsteens Philadelphia-låt mig på gråttankar redan till förtexten men sen försvinner det. Nu är det inte så att filmen inte är hemsk, ledsam, sentimental och tankeväckande, för det är den fortfarande och alltid men små små detaljer gör att den känns daterad. Jag tror det är klippningen, den känns lite som en TV-serie och jag hade önskat att vissa scener liksom stannade kvar i själva scenen istället för att *ploff* klippas vidare när det bränner till. 90-tal och amerikanskt igen. Det ska levas på den vassa eggen men det ska inte svida. Dom där grejerna tänkte jag inte på förra gången, gå grinade jag. Bara.

Jag tror inte barnen rörde på sig i soffan under filmens 125 minuter. Det gjorde knappt jag heller. Det här är en bra film, en klassiker, en viktig film om än inte fullt lika världsomvälvande för mig nu som då.

När jag såg filmen 1993:

När jag såg filmen 2013:

{ 9 comments… read them below or add one }

Henke februari 11, 2013 kl. 16:19

Kan nog ta bort spoilern för säkerhets skull. Om du kan skriva om texten och ändå få fram det du vill…

Jag gillade Neilans låt som också gjordes till filmen. Hans låt heter “Philadelphia”. Bruce Springsteens låt heter ju “Streets of Philadelphia”. Vilken låt var det ni gillade så mycket egentligen? Brucans?

Svara

Fiffi februari 11, 2013 kl. 16:22

Henke:
Jag har tagit bort spolern i texten för länge sedan 😉

I mitt fall så är det Bruce Springsteens låt jag menar – och gillar mest.

Svara

Henke februari 11, 2013 kl. 16:20

Och nej, jag har inte sett filmen…

Svara

Movies - Noir februari 11, 2013 kl. 18:39

Faktiskt inte, iaf inget jag skulle vilja veta innan jag såg filmen. Men möjligtvis att alla (andra) redan vet innan de ser/såg den 😉

Svara

Fiffi februari 11, 2013 kl. 23:12

Movies-Noir:
Eftersom jag tog bort spoilern i texten har jag nu raderat din och min första kommentar också (spoilern stod ju där också). Tänkte bara att du skulle veta, det är inget personligt, bara jag som försöker rensa upp ett misstag 😉

Svara

Movies - Noir februari 12, 2013 kl. 09:36

Haha, det låter bra. Egentligen var det väl inget fel i att skriva det. Personligen hade jag inte läst din text om jag inte hade sett filmen än och funderade på att göra det (brukar ju göra så). Men vet att många andra inte kan hålla sig borta och då kan ju sånt förstöra lite.

Svara

Sofia februari 12, 2013 kl. 06:20

Kul att den ändå höll hyfsat. Såg den på premiären och tyckte den var riktigt bra och har sedan sett om ett par gånger men nu var det länge sedan sist. Jag är nog böjd att hålla med i dina kvalitetsinvändningar, det märks att filmen börjar få några år på nacken. Trots det är det en av de få filmer där jag inte stör mig på T.H. Och vad gäller homosexualiteten, min minnsebild är att det _då_ pratades om hur otroligt vågad den var för att vara en Hollywoodfilm — visst får de väl i alla fall kyssas minst en gång?

Svara

Fiffi februari 12, 2013 kl. 08:24

Sofia:
Den sågs ju som vågad – då – men ser man den nu är den ungefär lika vågad som Byggare Bob. Det tog halva filmen innan mina barn ens fattade att Banderas var Hanks pojkvän. Han skulle lika gärna kunna vara en kompis-vilken-som-helst.

Svara

Sofia februari 14, 2013 kl. 06:16

Haha, dagens blaserade ungdom 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: