Veckans klassiker: THE BREAKFAST CLUB

13 maj, 2013

Kvarsittning. Smaka på ordet. Kvaaaaarsittning. I mina öron låter det vansinnigt rebelliskt, nåt fullkomligt ouppnåeligt, lite som att köra motorcykel på månen.

I alla fall var det så för mig i skolåldern. Jag skolkade EN lektion på alla mina år i skolan, gymnasiet inkluderat och då fick jag hemringning. Fröken förstod inte att det var mycket roligare att åka Ford Taunus till Oxelösund och äta stripestallrik med gurkmajonäs en vårig eftermiddag än att läsa om reformationen, eller så förstod hon själva grejen men inte att just JAG borde tycka det, jag som var så…ordentlig.

Nu såhär i backspegeln skulle jag vilja lägga till ett prefix till ordet ordentlig och det är jävla. Fy fan så jävla ordentlig jag var i skolan. Det hade ju varit lätt som en plätt att fixa en kvarsittning om det nu var det jag drömde om men nejdå, inte jag inte, jag fick inte uppleva Breakfast Club i verkligheten för jag gjorde alltid precis som man skulle. Alltid. Jag fick inte ens sitta kvar fyrtio minuter en onsdageftermiddag i sällskap med skolans bråkstakar, inte EN ENDA GÅNG. Fullkomligt vrickat kan jag tycka. Vem tackar mig för det nu? Jag kanske gick miste om mitt Judd Nelson-moment där, vem vet och det är aningens patetiskt att söka in på Komvux bara för att uppfylla en ungdomsdröm om just kvarsittning.

I The Breakfast Club är det fem ungdomar som får kvarsittning en HEL LÖRDAG (alltså woohooooow, vilken LYCKA!). Emilio Estevez är Andrew, sportfånen. Anthony Michael Hall är Brian, nörden. Judd Nelson är John Bender, värsta tuffa killen, Molly Ringwald är den ordentliga rikemansdottern Claire och Ally Sheedy är Allison, den vrickade konstiga svartklädda mytomanen. Det är fem riktiga stereotyper och det är just det filmen handlar om, att vara en skolans stereotyp, att få en stämpel, att andra tror sig veta exakt vem man är – och varför – och att sen få se vad som verkligen finns under ytan om man skrapar aldrig så lite.

När jag såg filmen som trettonåring tyckte jag den var bra men i ärlighetens namn förstod jag den nog inte till fullo. Det gör jag nu. Herreminjeee vad jag förstår. Stereotyp, ha, ja precis. Som att vara pluggis och tycka att skolan är superkul, som att bli kallad “facit” eller “professorn” för att man har alla rätt på proven,  som att vara den som klasskompisarna frågade om hjälp, den som fick hjälpa lärarna genom att agera extrafröken och hjälpa dom som kommit efter på lektionerna, som hade snorkoll på läxor, inlämningar, tider, glosor, datum, uppsatser, friluftsdagar MEN som även hade en några år äldre pojkvän med bil och en svår gurkmajonäsfetisch som var tvungen att stillas.

Det GÅR att ha olika personligheter, det GÅR att kombinera dom i samma hjärna, hjärta, kropp, det gör faktiskt det men väldigt många ungdomar har det nu precis som jag hade det . Hen som snackar på lektionerna, clownen, damp-ungen, hockeykillen, bimbon, idioten, den tjocke, den fule, den snygga, geniet, den som stammar, den som slåss. Tänk om alla människor har TIO olika personligheter. Femton? Tjugo? Och bara EN får plats, EN får synas i skolan. Pang, poff, stämpel i pannan nånstans i början på lågstadiet och sen är du ohjälpligt fast. Klassåterträffar bevisar just den tesen. Det kan gå tio, det kan gå tjugo år, människor kan vara hur lyckade som helst i arbetslivet men efter tio minuter i sällskap av gamla klasskamrater blir vi alla barn igen. Stereotypen av den vi var. Då.

Jahaaa, blev det inte mer av dig“, sa en gammal skolkamrat när jag mötte hen på Ica i byhålan härom året och hen frågade vad jag jobbade med. “Jag trodde du skulle bli matematikprofessor – minst! Nu blir jag besviken.” Jag fick lust att bruka våld men sen tänkte jag efter. Hen är besviken. På mig. Hen jobbar kvar på Ica i byhålan. Det gör inte jag. Det går att fnysa åt inskränkthet i vuxen ålder men det var inte alltid lätt att göra det som liten. Då trodde jag ju att vuxna var smarta.

The Breakfast Club borde vara en film som visas i skolorna, som diskuteras och analyseras livligt. Den är sevärd, välspelad och skulle kunna hjälpa många till ett härligare liv. OCH den är en riktig klassiker!

 

{ 17 comments… read them below or add one }

Steffo maj 13, 2013 kl. 07:59

Amen!

A true classic för oss från den…lite äldre…generationen. 😉

Svara

Fiffi maj 13, 2013 kl. 08:29

Steffo:
Vadå…lite…äldre…generationen….? 😉

Svara

Henke maj 13, 2013 kl. 08:26

Är det tecken på att jag blivit gammal, när en film som jag såg på bio och verkligen höll som “min favoritfilm”, nu är en klassiker? Jag håller med om att den är en klassiker. Den är “svinbra” som den yngre generationen säger.

Svara

Fiffi maj 13, 2013 kl. 08:30

Henke:
Den yngre generationen säger “fett bra”. Generationen under vår men över den yngre säger “svinbra”. 😉

Svara

Sofia maj 13, 2013 kl. 08:45

Svinbra, fett bra, it’s all good!

Fast kvarsittning drömde jag aldrig om av den enkla anledningen att det inte förekom. Och varför tror du att jag aldrig går på klassåterträffar? 😉

Svara

Fiffi maj 13, 2013 kl. 10:29

Sofia:
Jag tror att du undviker klassåterträffar av precis samma anledning dom jag 😉

Svara

Jimmy (Except Fear) maj 13, 2013 kl. 12:57

Jag tyckte att kvarsittning verkade väldigt spännande jag med, mest eftersom det bara var något som förekom på film men aldrig på de skolor jag “pluggade” på. Nog för att jag var en helylle elev som aldrig gjorde något väsen av sig, men vem vill inte vara som på film? 🙂

The Breakfast Club är en trevlig film med många roliga ögonblick och en del berörande. Dock tveksamt öde för den svartklädda mytomanen (ett skevt misstag i en annars välskriven film) och ganska kul att gräsrökande uppmuntras i filmen, haha!

Jag diskuterade The Breakfast Club med Jonas Strandberg i podcasten Popkultur – Film på bloggen Popkultur för knappt en vecka sedan, för de som vill ha ännu mer “frukostklubbsnack”; http://popkultur.nu/2013/05/08/popkultur-film-avsnitt-2/

Svara

Fiffi maj 13, 2013 kl. 19:32

Jimmy;
Fanns inte kvarsittning? Inte alls? Inte ens som fenomen fast under ett annat namn?

Svara

dan maj 13, 2013 kl. 18:09

“Stereotyp”. Haha, ja. Eller hur! Garvade när Emilio Estevez rollfigur som är idrottstokig bunkrade upp med en massa mackor han tänkte äta som dagens lunch. Så övertydligt, men så överraskande och gjort på ett subtilt sätt. Fast ändå inte.

Filmen är så bra och så omsorgsfullt gjord att den skulle vara precis likadan än idag, med enda skillnaden att det skulle vara ett annat klädmode och en annan filmmusik i filmen. En tidlös film.

Svara

Fiffi maj 13, 2013 kl. 19:33

dan:
Helt sant, den är verkligen tidlös. Det slog mig många gånger när jag såg den nu att den har verkligen knappt åldrats alls.

Svara

filmitch maj 13, 2013 kl. 22:37

Jodå detta är en trevlig film som jag gillar kanske mer av nostalgiska skäl. Om jag ska vara ärlig blir den lite larvig av och till men jag kan ha överseende med det.
Kvarsittning har vi/jag aldrig haft i Sverige men i när jag gick i skola i USA hamnade jag där en gång – inte alls lika spännande som på film 🙁

Svara

Fiffi maj 14, 2013 kl. 18:39

filmitch:
Nu känns det hux flux som att jag gick i skolan på en annan planet och/eller på typ tjugotalet men det fanns kvarsittning där jag gick. Faktiskt. Jo, det gjorde det . 🙂

Svara

Staffan maj 14, 2013 kl. 07:21

Åhh, denna film skapade under ngt år, en Stalle i långrock med jeansjacka under, slitna kängor o jeans + snusnäsduk. För att inte tala om en Stalle med kaxig attityd *garv*

Svara

Fiffi maj 14, 2013 kl. 18:39

Staffan:
Då du skyller dina ungdomssynder på John Hughes? 😉

Svara

Fiffi maj 14, 2013 kl. 18:41

Staffan – igen:
Jag börjar om.
SÅ du skyller dina ungdomssynder på John Hughes? 😉

Svara

Captain Charismas Filmblogg maj 17, 2013 kl. 12:27

Herlige filmen. Elsker dansescenen til Emilio. 🙂

Svara

Fiffi maj 19, 2013 kl. 13:07

Captain Charisma:
Du menar att vi tycker någorlunda lika om denna film? Haha, KORS I TAKET! 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: