Veckans klassiker: VÄGVISAREN

22 oktober, 2012

En av dom allra mest genomtänkta presenterna jag fick på min 40-årsfest var filmen Vägvisaren. Jag hade fått tips om dess storhet och letat länge efter filmen men av nån anledning hittade jag den ingenstans. Men så kom den, inslagen i fint papper och tillsammans med en man i kostym och jag blev så glad så glad.

På senare år har jag börjat uppskatta ett fenomen jag länge avskytt. Det är ett fenomen som kan kallas torrt vinterknarr. Att gå på en illa upplyst väg mitt i vintern, det är en decimeter snö på vägbanan, tre-fyra decimeter råvit snö ligger som en täcke runt om mig. Jag har på mig ett par lite för stora, lite för sköna vinterskor, såna som jag aldrig skulle ta på mig i hemmamiljö. Det är strax över 20 grader kallt, det sticker i näsan, det pyser när jag andas och det är alldeles alldeles knäpptyst. Det enda jag hör är mina egna andetag och det torra knastret från tjocka sulor mot packad snö. Några gånger dom senaste vintrarna har jag varit med om just det här, jag har gått på en väg som nästan är min, jag har förstått grejen med vinter och jag har känt ett hundraprocentigt lugn i magen. Att se Akira Kurosawas Vägvisaren ger mig nästan samma känsla fast jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det det råa, det kalla, kanske är det avsaknaden av det plastiga. Det är människor och natur i symbios, det är inte mer än det.

Året är 1901. Spelplatsen är den sibiriska vildmarken.  Vetenskapsmannen Vladimir Arseniev leder en expedition som ska ta sig genom det karga och snåriga landskapet och han träffar på jägaren Dersu Uzala, en man som Arseniev först ser på som en lustig figur, kanske till och med ser ner på. Men Dersu Uzala är en bildad man, han är “streetsmart” för att använda ett korrekt ord fast på fel sätt. Han är en tajgans man, en vandrare som känner till varenda kvadratcentimeter av det ogina landskapet.

Jag känner ögonblickligen med Dersu. Jag får lite av en “hob-känsla” för honom. Han är liten,  han är ganska anskrämlig, han pratar inte så korrekt men han säger å andra sidan inte ett ord för mycket. Han är godhjärtad och  lojal och det går inte att inte tycka om honom. Det jag känner för honom känner även Arseniev i filmen. Dersu blir hans väl för livet.

Det här är en film utan stora ord och gester. Det här är en film som handlar om mänsklighet i en omänsklig miljö. Kurosawa har skött regin med knivskarp precision, jag får känslan av att han utan att blinka kan killa vilka darlings som helst i konstens namn. Jag tycker det här är en fin film med väldigt vacker musik och känslan av det torra vinterknastret bär jag med mig. Jag vet aldrig när och om jag får vara med om det igen.

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia oktober 22, 2012 kl. 09:06

Kul att du gillade den, det är den värd! Och avsky snöknarr — du har uppenbarligen inte bott tillräckligt långt norrut i ditt liv 😀

Själv tyckte jag tyvärr att den blev lite _för_ lugn. Säger som Markus: hade en båt exploderat hade den fått en femma 😀

http://bilderord.wordpress.com/2012/03/26/dersu-uzala-1975/

Svara

Fiffi oktober 22, 2012 kl. 18:10

Sofia;
Haha, nej, jag har aldrig bott speciellt långt norrut och jag är rätt övertygad om att min nyfunna kärlek till snöknarr beror på att jag befinner mig på annan ort samt är ledig när detta händer. Jag känner inte samma sak i hemmamiljö.

Svara

Pladd oktober 22, 2012 kl. 12:04

Vandra ensam på en snöknarrande väg har man gjort några gånger. Förstår känslan du beskriver, men jag brukar nog mest bara tycka det är kallt och eländigt. Och ensamt.

Verkar vara en stämningsfull film och lite sugen på att se den blev jag allt. 🙂

Svara

Fiffi oktober 22, 2012 kl. 18:11

Pladd:
Eländigt blir det bara om det är ett måste. Är det en självvald promenad i kylan är det “bara” kallt 😉

Svara

Movies - Noir oktober 22, 2012 kl. 19:39

Gillar också Vägvisaren och den höll för omtitt (iofs på Tokyos filmfestival, men ändå). En av mina favoriter av Kurosawa (4/5), även om jag har mycket kvar…

Svara

Fiffi oktober 22, 2012 kl. 20:43

Movies-Noir:
Jag är ingen Kurosawakännare, har inte sett många filmer av honom alls, men den här passade mig. Jag tror jag såg den exakt rätt dag, exakt rätt tid vid exakt rätt sinnesstämning.

Svara

Movies - Noir oktober 23, 2012 kl. 17:10

Mmm, sånt gör ju väldigt mycket. Det är en av orsakerna till varför jag sällan ser AK filmer – sällan jag känner mig upplagd och då vill man inte förstöra filmer man tror kan vara bra vid rätt tillfälle 😉

Svara

Fiffi oktober 23, 2012 kl. 21:25

Movies-Noir:
Förstår tanken. Man får portionera ut dom där filmerna med aktsamhet.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: