Röd lördag: DEEP RED

Helga (Macha Méril) är ett medium, hon ser saker ingen annan ser, hör människor prata som inte är i närheten, känner saker och upplever saker som inte har hänt. Än. Nu ska hon ”uppträda” på scen, framför en publik, visserligen med två ”sidekicks” som har hennes rygg men likväl, hon sitter där framme och är tämligen utlämnad.

Mitt under frågestunden känner hon plötsligt av något i salongen, eller kanske någon. Någon därinne har mördat och kommer dessutom mörda igen. Helga skriker, hon upplever sig genomborrad av en kniv, allt är mycket verkligt och mycket otäckt för henne.

Hon berättar lite senare för professor Giordani hur hon tänker, att hon kommer att skriva ner allt hon sett på papper och överlämna det till honom under morgondagen. Det hon dock inte vet är att någon smyger bland pelarna och hör det hon säger. Denne någon ser givetvis till att döda Helga innan dagen blir till en ny.

Musikläraren och jazzpianisten Marcus Daly (David Hemmings) ser Helga bli mördad genom fönstret, hon bor typ granne med honom. Som ögonvittne hamnar han såklart på polisstationen för vidare förhör och i samband med det skriver journalisten Gianna Brezzi (Daria Nicolodi) hans namn i tidningen. Detta gör att han letar upp Greta samt bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är. Han har ju ingen aning. Mördaren kanske läser tidningen och har siktet inställt på honom som nästa offer?

Det är ändå rätt coolt att i en film från 1975 få se en man och en kvinna bryta arm, att kvinnan vinner och att mannen några dagar senare gnäller på kvinnors oförmåga att tänka klart. ”Det är ni som har styrkan och vi män som har hjärnan”. Jag gillar det. Jag gillar Goblin också, gruppen som gjort musiken och som Dario Argento arbetat ihop med även i tex Suspiria. Jag gillar stämningen. Jag gillar det blodröda blodet som aldrig är blodrött som på riktigt, jag gillar gummi-kroppsdelarna som hackas, mosas och skärs sönder. Jag gillar rätt mycket med den här filmen men den är ingen Suspiria för mig. Suspiria för mig är ett mästerverk, det är inte Deep Red.

Profondo rosso. Fin titel förresten.

 

 

Sofia har också skrivit om filmen (och utan att spoila recensionen – she loved it!). Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.

DÖD OCH PINA

När man springer på en Woody Allen-film man inte sett finns det bara en sak att göra – att se den.

Detta skulle kunna vara ett talesätt från dom gamla grekerna men se nej, det är det inte. Det är enkom en känsla jag har. Jag trodde nämligen att jag sett alla Woody Allens filmen men jag hade fel. Död och pina hade gått mig förbi och när jag ser filmen kan jag förstå varför MEN jag drabbas av glädjemys när jag ser Diane Keaton och Woody Allen tillsammans på film alldeles oavsett kvaliteten på det dom gör.

Död och pina är nämligen inte i närheten av så bra som Manhattan Murder Mystery, Radio Days , Manhattan eller Annie Hall, inte heller i närheten av den första film dom gjorde tillsammans som var En gång till, Sam (regisserad av Herbert Ross men baserad på en pjäs av Woody Allen). I Död och pina spelar Woody en neurotisk (nähä??) rysk soldat vid namn Boris och Keaton är hans vackra kusin Sonja. Det är snabbsnackande kärlekstrassel och farsartad politisk komedi samtidigt som det smids planer på att mörda Napoleon.

I ärlighetens namn, filmen är inte värd mer än en tvåa MEN kombon Keaton och Allen gör att jag tycker filmen får ett mysigt mervärde. Jag kommer (till skillnad från med andra Woody Allen-filmer) INTE se om den men samtidigt är jag glad att den nu är sedd. Död och pina alltså. Love and death. Originaltiteln är bättre.

Back to the 70´s: EN SATANS EFTERMIDDAG (1975)

Nu måste jag säga att luften gick ur mig. Ordentligt faktiskt.

Dog day afternoon, En satans eftermiddag på ren svenska, är en såndär klassisk ”måste-ha-sett-film” som jag inte sett förrän nu. Det är en såndär film som folk pratar om, refererar till, en ikonisk Al Pacino-roll som folk jämför andra Al Pacino-roller med, en film baserad på en verklig händelse som många verkar tycka är….bra. Ja filmen alltså, inte händelsen i sig. Vem gillar bankrån liksom?  Det är tufft på film kanske….om rånarna har masker som i The Town eller The Dark Knight, men när det är en fåne som Sonny (Pacino) som svettas och hotar med gevär – noll procent coolt. På sin höjd lite….gulligt….kanske.

Den här filmen är alltså baserad på ett verkligt rån som en bank i Brooklyn blev utsatt för 1972 eller för att vara korrekt, filmen inspirerades av en tidningsartikel som skrevs av P.F. Kluges, en artikel som heter The Boys in the Bank. Verklighetens två rånare heter John Wojtowicz och Salvatore Naturile och filmens rånare heter Sonny Wortzik och Salvatore Naturile. Varför byttes ena namnet ut men inte det andra? Det är sånt jag sitter och funderar på. Var John ett för trist namn? Sonny? Lite lökigare men också lite mer utstickande. Men å andra sidan….vad vet jag?

Nämen jag vet inte… Visst är filmen 70-talsmysig i färger och känsla men den är också tråkig så blodomloppet strejkar. Al Pacinos ögon gör skillnaden mellan att dö tråkdöden totalt och orka härda ut.

Idag skriver Sofia också om den här filmen. Undrar sa flundran om den föll henne bättre i smaken.

Svensk söndag: GILIAP

Som första svenska regissören i världshistorien vann Roy Andersson igår Guldlejonet på Venedigs Filmfestival för sin film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

I väntan på att duvfilmen ska ha premiär passade jag på att se Giliap. Giliap kom fem år efter Roy Anderssons genombrottsfilm En kärlekshistoria (dvs 1975) och med medveten överdrift känns det som om jag tänkt se den sen dess, vilket jag inte har, men det har känts som en bör-se-film av någon anledning.

Jag har inte varit speciellt förtjust i Roy Anderssons nyare filmer (Du levande och Sånger från andra våningen), jag tycker dom känns mer som konstinstallationer än film, mer yta än innehåll, men jag tittar, självklart gör jag det. Giliap är en ”vanlig film” i bemärkelsen att kameran är rörlig och en scen kan flytta sig mellan olika rum. Roy Andersson specialitet är annars reklamfilmer, i mitt tycker unika sådana (kolla bara här eller den här klassiska ketchupreklamen). Jag tycker dom där konstinstallationerna funkar bättre i mindre format, där blir det alldeles lysande.

Gilip handlar om Giliap (Thommy Berggren) som tar jobb som servitör. Han träffar Anna (Mona Seilitz) som verkar vara en ensam själ precis som Giliap själv och restaurangchefen är en sur rullstolsburen jävel som förpestar tillvaron för alla i hans omgivning.

Nu märker jag att jag sitter och spelar på underläppen litegrann. Jag såg filmen utan direkta svårigheter, 140 minuter travade på i ett lågt tempo som inte störde, däremot slår det mig när filmen är slut att jag egentligen inte vet vad den handlade om. Ensamhet? Sjömän? Restaurangnäringen? Vänskap? Pengar?

Björn Isfälts musik är både gullig och smittande och restauranginteriören påminner om ett fik som fanns där jag växte upp, ett fik som kallades ”Skitiga bullen”. Annars är känslan i filmen det jag starkast tar med mig, färgerna, nostalgiskimret och det bitterljuva i att se ett Sverige som inte längre finns.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har biopremiär 14 november.

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

Veckans klassiker: HAJEN

Såhär med facit i hand, jag var alldeles åt helvete för liten när jag såg Hajen för första gången.

Hyrd ihop med en moviebox av kompisar som fyllt femton och fler år än så. Jag satt i en soffa och förstod inte hur jag någonsin mer skulle kunna sänka mina vita ben i en sjö större än två kvadrat. Den tanken tänkte jag alltså i början av 80-talet och jag har tänkt den varje sommar sedan dess, vid varje utlandssemester, vid varje val mellan att bada eller inte bada. Haj-jäveln har satt griller i huvudet på mig som är stört omöjliga att sudda bort.

Jag tror på fullt allvar att det finns haj i Östersjön, i insjöar, i träsk, pooler, badkar. Prata inte med mig om logik, jag VET att jag är dum i huvudet men det spelar ingen roll. Hajar finns, dom finns överallt och dom kan äta upp mig var som helst – om jag crawlar. Logik var det ja. Simsättet crawl är nämligen lika med död. Simsättet bröstsim, njaaaaa, då kan man överleva.

Utan att överdriva jag kan säga att det här är Steven Spielbergs riktiga genombrott som regissör. Okej att han regisserade lite TV-serier, UFO-filmen Firelight (1964) och Goldie Hawn i The Sugarland Express (1974) men inget av detta har gått till filmhistorien ens som ögonbrynshöjare. Så blev det 1975 och jag tror till och med kineserna skulle kunna kalla det för Hajens År sett till den uppmärksamhet filmen fick världen över. Det här var något helt nytt!

Världens mest iögonenfallande filmaffisch, världens mest effektiva filmscore (skriven av geniet John Williams), en handling som manar till eftertanke OCH att reptilhjärnan går på högvarv, skådespelare som är närvarande till max utan minsta överspel och regisserat av en man med superkoll på grejerna. Filmen blev så nära perfektion att jag stryker ordet nära.

När jag tittar på filmens extramaterial sägs det att filmmakarna ”ville göra för havet vad Psycho gjorde för duschen”. Skoja att det funkade! Jag har inte duschat  – heller – sen 80-talet. Men att lyssna till Steven Spielberg när han förklarar hur han löste själva problemet med att tillverka en haj långt innan CGI ens var påtänkt, höra Peter Benchley (författare till boken) prata om vilka alternativa titlar han funderade på till boken (Leviathan Rising, sug på den, vilken SJUKT cool titel!) och få inside  information om hela filminspelningen, alltså det är JULAFTON för en sån som jag. Jag önskar att jag hade mer tid (och lust) att titta på extramaterial, det är ofta ruskigt intressant men det blir sällan av. Tyvärr.

Det är svårt att tänka sig att Hajen är regisserad av samma snubbe som gjorde War Horse. Om nånting var bättre förr så var det definitivt Steven Spielberg.

Veckans klassiker: VÄGVISAREN

En av dom allra mest genomtänkta presenterna jag fick på min 40-årsfest var filmen Vägvisaren. Jag hade fått tips om dess storhet och letat länge efter filmen men av nån anledning hittade jag den ingenstans. Men så kom den, inslagen i fint papper och tillsammans med en man i kostym och jag blev så glad så glad.

På senare år har jag börjat uppskatta ett fenomen jag länge avskytt. Det är ett fenomen som kan kallas torrt vinterknarr. Att gå på en illa upplyst väg mitt i vintern, det är en decimeter snö på vägbanan, tre-fyra decimeter råvit snö ligger som en täcke runt om mig. Jag har på mig ett par lite för stora, lite för sköna vinterskor, såna som jag aldrig skulle ta på mig i hemmamiljö. Det är strax över 20 grader kallt, det sticker i näsan, det pyser när jag andas och det är alldeles alldeles knäpptyst. Det enda jag hör är mina egna andetag och det torra knastret från tjocka sulor mot packad snö. Några gånger dom senaste vintrarna har jag varit med om just det här, jag har gått på en väg som nästan är min, jag har förstått grejen med vinter och jag har känt ett hundraprocentigt lugn i magen. Att se Akira Kurosawas Vägvisaren ger mig nästan samma känsla fast jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det det råa, det kalla, kanske är det avsaknaden av det plastiga. Det är människor och natur i symbios, det är inte mer än det.

Året är 1901. Spelplatsen är den sibiriska vildmarken.  Vetenskapsmannen Vladimir Arseniev leder en expedition som ska ta sig genom det karga och snåriga landskapet och han träffar på jägaren Dersu Uzala, en man som Arseniev först ser på som en lustig figur, kanske till och med ser ner på. Men Dersu Uzala är en bildad man, han är ”streetsmart” för att använda ett korrekt ord fast på fel sätt. Han är en tajgans man, en vandrare som känner till varenda kvadratcentimeter av det ogina landskapet.

Jag känner ögonblickligen med Dersu. Jag får lite av en ”hob-känsla” för honom. Han är liten,  han är ganska anskrämlig, han pratar inte så korrekt men han säger å andra sidan inte ett ord för mycket. Han är godhjärtad och  lojal och det går inte att inte tycka om honom. Det jag känner för honom känner även Arseniev i filmen. Dersu blir hans väl för livet.

Det här är en film utan stora ord och gester. Det här är en film som handlar om mänsklighet i en omänsklig miljö. Kurosawa har skött regin med knivskarp precision, jag får känslan av att han utan att blinka kan killa vilka darlings som helst i konstens namn. Jag tycker det här är en fin film med väldigt vacker musik och känslan av det torra vinterknastret bär jag med mig. Jag vet aldrig när och om jag får vara med om det igen.

Veckans klassiker: TRE DAGAR FÖR CONDOR

Jag känner nånstans att det är kantboll på om det här är en klassiker eller inte men för mig är det det.

Tre dagar för Condor spelar för mig i samma liga som Örnnästet, Kellys hjältar och Kanonerna på Navarone, det är stora kända klassiska filmer som jag som filmätare borde ha sett och kanske även borde tycka om. Jag borde i alla fall kunna se filmiska kvalitéer i dessa. Borde.

Borde är ett ord som jag ganska ofta tänker i samma mening som klassiska filmer. Det finns nämligen många klassiker som inte lockar mig för fem öre och denna ”jag-borde-de-den-tanken” gör mig inte mer sugen direkt, snarare har den precis motsatt verkan. Jag blir Fröken Anti, jag bygger murar, jag sätter upp högerhanden i stoppläge och säger ”äpp, äpp, äpp, nänä, kom inte här och tro att du kan bestämma över mig, jag bestämmer själv om jag ska se en film eller inte – och när!”. Och visst är det så. Ingen kan tvinga på mig eller nån annan att se en film men ibland känner jag att en spark i röven faktiskt kan vara rätt sunt. Det är vettigt att inte fastna, det är befriande att ge filmer jag inte tror på en chans och framförallt är det väldigt skönt efteråt när jag sett en film jag haft fördomar om och sen märker att fördomarna inte stämmer.

Jag har alltid trott att Tre dagar för Condor skulle vara en fnösktorr film. Jag har trott att den skulle vara tråkig, trist och gubbig. Robert Redford är ingen jag sprungit mig svettig efter, Cliff Robertson har jag inte haft någon relation till alls förrän han spelade Peter Parkers farfar i Spider-man, Max von Sydow är visserligen Max von Sydow men jag har inte lyckats fokusera på hans roll i den här filmen och Sydney Pollack är allt annat än en stabil höghöjdsregissör. Den som fick mig att få ändan ur den här gången var Faye Dunaway. Hennes insats i Bonnie and Clyde gav mig mersmak och i den här filmen är hon den enda kvinnliga karaktären. Tyvärr är hon den enda kvinnan och tyvärr har hon inte speciellt mycket manus att jobba med. Kanske gnistrar det lite mellan henne och Redford men det är en gnista jag inte förstår.

Så visst är filmen gubbig, visst är den fnösktorr och visst är den beige (beigare än Tinker tailor soldier spy till och med) men den är inte tråkig. Jag gillar paranoiafilmer och konspirationer och jag ser gärna att jag blir bortkollrad totalt i twister och funderingar som inte släpper fast filmen är slut men Tre dagar för Condor lider av samma skorviga sjukdom som The Parallax View (eller Spy game för den delen) – jag känner liksom för liiiite nojja. Jag vill fundera mer.

Filmen var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara och jag är glad att jag såg den. Ännu en ”måstefilm” är avbockad. Halleluja.

Här finns filmen att hyra.

Veckans Sarandon: THE ROCKY HORROR PICTURE SHOW

Det finns filmer som har blivit klassiker utan att jag egentligen förstår varför.

Det finns filmer som blir klassiker trots att dom inte är bra, trots att dom är obegripliga och trots att dom åldrats med allt annat än värdighet. Sen finns det klassiker som är så jävla konstiga att jag bara sitter som en fågelholk i soffan men som samtidigt är så charmiga att värmen nästan spränger rutan. The Rocky Horror Picture Show är urtypen av en sån film, totalt obegriplig, ganska dålig men charmig till tusen.

Det var flera dagar sedan jag såg filmen och jag har försökt samla mina tankar sedan dess för att kunna skriva ihop en begriplig text som beskriver handlingen. Jag kan inte. Det går inte. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad det är jag har sett.

Det är en superung, jättesmal och välsjungande Susan Sarandon som ska gifta sig och efter en biltur hamnar hon och fästmannen vid ett kråkslott nånstans ute på landsbygden. Dom knackar på dörren, nån otäck ”butler” öppnar och sen kör ”det” igång.

Vad är då ”det? ”Det” är glitter, glamour, obegripliga sånger och utåtagerande danser, det är Tim Curry i underbyxor som den bisexuella vetenskapsmannen Frank som med hjälp av sina sjungande och dansade vänner från Transylvanien skapat Rocky, en inoljad och supertränad alfahanne som uppfunnits för att tillfredställa Frank.

Jag gillar musikaler, att göra det känns som en förutsättning för att överhuvudtaget orka se en film som denna. Storyn är mindre matig än en tesked överkokta snabbmakaroner och musiken är rätt dålig (även för att vara en musikal). Det brukar alltid vara nån låt som sätter sig som flugpapper i skallen men icke, jag klarade mig denna gång. Det som ändå gör filmen till en välförtjänt klassiker är energin. Den ÄR charmig och alla är så himla överspelade och glada att jag inte kan värja mig. All form av logiskt tänkande försvinner och jag tycker det är både underhållande och jättedåligt samtidigt.

En bögmusikal är inte särskilt ögonbrynshöjande 2012 men 1973 när den kom var det andra bullar. Den var kontroversiell på alla sätt och vis och sett i perspektiv så var det en viktig film – då. Det är den inte nu, nu är den bara tjofaderittan.

Här finns filmen.