Veckans Sarandon: DEAD MAN WALKING

20 mars, 2012

Precis som jag ibland tänker att det låter sjukt mycket kaxigare att svära på tyska så tänker jag att det är finare att gråta på franska. Franska tårar, det låter det. Franska tårar låter både intellektuellt och vackert, kanske har dom även en svag doft av dyrt vitt vin, inte sånt där La Garonne-tjafs jag hinkade som ung, nej, smörigt vitt vin, sånt som är så gott till fisk.

Jag såg Dead man walking i en fullsatt salong i Paris. La derniere marche, den sista marschen. Jag satt där bland vackra kvinnor i mörk page och unga killar i dyra jeans och medelsnygga tjejer i uppsatt hår och gamla rynkiga gubbar. Klientelet var inte ett dugg annorlunda mot en biograf i Stockholm, inte fler baguetter, inga musettdragspel, inga ammande mödrar med en Gauloise i mungipan. Vi var bara en sorgsam samling biobesökare som alla hade alldeles för få näsdukar med oss i fickor och handväskor.

Den katolska nunnan Helen Prejean (Susan Sarandon) får ett brev från den livstidsdömde fången Matthew (Sean Penn). Helen besöker honom i fängelset men han är ingen lätt man att komma nära. Dömd till döden, visar inga tecken till ånger, han är hård som sten men Helen ger inte upp. Hon erbjuder sig att hjälpa honom med en nådeansökan och hon ställer upp och finns där för honom, vad annat kan hon göra då han ingen annan har?

Att Susan Sarandon fick en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för den här prestationen är inget konstigt alls, hon är makalös här, jag får inte fram ord att ens beskriva hur bra hon är men att Sean Penn inte fick en Oscar är nästintill frånstötande. Hans porträtt av Matthew är bland det mest välspelade jag sett på film och samspelet dom emellan är på nåt sätt beyond skådespeleri.

Få filmer får mig att gråta på samma sätt som Dead man walking. Det är inte bara tårar som strilar lite sakta, det är fulgråt på ett sätt som gör att jag helst ser filmen ensam. En fullsatt salong i Paris är alltså inte ultimat på något vis. Många var vi som grät tillsammans den dagen. Det snörvlades och snorades och snöts i tröjärmar och torkades ögon med allt man kom åt och om jag innan trodde det var finare med franska tårar än svenska så hade jag fel. Det var inte finare men inte heller fulare. Tårar är tårar var dom än kommer ifrån. Svordomar är svordomar oavsett om dom kommer ur munnen på en arg tysk eller på mig. Att medvetet döda folk i civilisationens namn med hjälp av politiska lagar och regler ses däremot inte på samma sätt beroende på vart i världen det händer. Ett amerikanskt dödsstraff ses med andra ögon än ett nordkoreanskt, i alla fall av amerikanarna själva.

Sextonio länder har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste tio åren. Tjugofem länder har kvar straffet men har inte verkställt det på minst tio år och elva länder har kvar dödsstraff bara för vissa speciella brott (brott i krigstid). Enligt Amnesty International avrättades år 2010 följande antal individer i följande länder: Kina – tusentals, Iran – 252, Nordkorea – 60, Jemen – 53, USA – 46, Saudiarabien – 27, Libyen – 18. Samtliga länder utom USA klassades som diktaturer.

Dead man walking är baserad på verkliga händelser efter romanen som Helen Prejean själv skrivit. Den beger sig in i dödsstraffsdiskussionen som en lång infekterad sticka under nageln och jag gillar att regissören och manusförfattaren Tim Robbins inte väjer för obehagligheter. Han tar klar ställning i frågan, hela filmen tar klar ställning i frågan och det hör inte till vanligheterna i amerikansk film direkt.

Jag har sett den här filmen fem gånger genom åren och den berör mig precis lika starkt varje gång. När slutscenerna blir som allra jobbigast känner jag lukten av parfymen från kvinnan som satt bredvid mig på den parisiska biografen. Jag känner den fortfarande och jag minns hur vi sneglade på varandra i den där orgien av tårar och snor och vi förstod grejen, det var samma lika. Ett mord är ett mord är ett mord alldeles oavsett omständigheterna.

{ 17 comments… read them below or add one }

Movies - Noir mars 20, 2012 kl. 15:54

Faktiskt osäker på om jag har sett denna så jag håller mig undan texten. Betyget får räcka så länge 😉

Svara

Fiffi mars 20, 2012 kl. 21:04

Movies-Noir:
Fast OM du sett den borde du nog minnas det. Tror jag. Jag skulle ha svårt att glömma den i alla fall 🙂

Svara

Movies - Noir mars 20, 2012 kl. 22:54

Mmm, eftersom jag inte läste texten så vet jag ju inte. Men jag har för mig att jag kan ha sett den för väldigt länge sen, innan jag la filmerna på minnet och verkligen intresserade mig för film. Men så kan det vara så att jag tänker på en James Cagney-film från 30-talet som handlar om just dödsstraffet och hela köret 😉

Men jag kommer nog se denna, för även om jag sett den minns jag uppenbarligen inte ett dugg.

Svara

Fiffi mars 20, 2012 kl. 23:33

Movies-Noir:
Då säger jag grattis, för har du inte sett den har du en fin filmupplevelse framför dig även om den sannolikt inte kommer få toppbetyg av dig (en femma alltså).

Svara

Jojjenito mars 20, 2012 kl. 22:14

Jag kan säga utan tvekan att jag inte har sett den. Men jag vill se den. Dödsstraff mår jag illa av. Jag hoppas jag inte mår illa av filmen. Bra skrivet. Återkommer.

Svara

Fiffi mars 20, 2012 kl. 23:29

Jojjenito:
Smaklig filmspis. Jag håller koll efter recensionen.

Svara

Voldo mars 21, 2012 kl. 23:39

Jag har sett fram emot den här filmen sedan jag hörde soundtracket för ett tag sedan, många bra låtar där. Din recension gjorde mig inte mindre sugen.

Svara

Fiffi mars 22, 2012 kl. 08:38

Voldo:
Ja, det är fin musik, Springsteen blev oscarsnominerad för sin sång Dead man walking, men vann inte.

Hoppas du gillar filmen när du väl ser den 🙂

Svara

Micke mars 23, 2012 kl. 21:29

Det kom två dödsstraffsfilmer till året efter den här: The Chamber och Last Dance.

Svara

Fiffi mars 24, 2012 kl. 09:05

Micke:
Japp, det har du rätt i. Det var lite “inne” just då kanske?

Svara

Sofia mars 27, 2012 kl. 05:09

Som vanligt fint skrivet när du beskriver en egen filmupplevelse. Själv har jag inte sett om den sedan den hade svensk premiär. Tyckte den var bra, inte minst skådespelarmässigt, men fångades inte riktigt av den på samma sätt som du gjorde. Känns som att jag borde försöka se om den.

Svara

Fiffi mars 27, 2012 kl. 11:33

Sofia:
Det kanske är en ide att ge den en chans till? Den är så bra och vettig på många sätt och kanske skulle du se på den liiiite annorlunda nu än du gjorde då?

Svara

Sofia mars 28, 2012 kl. 04:41

Mycket möjligt. Men när jag läser igenom min gamla recension säger jag inte att den är dålig, bara att jag inte fångades så starkt av den som jag skulle önskat.

Svara

Fiffi mars 28, 2012 kl. 10:30

Sofia:
Men nu är du lite äldre, lite blödigare och lite mer kär i Sean Penn – kanske 😉

Svara

Sofia mars 29, 2012 kl. 04:51

Nu tror jag allt att du pratar om dig själv istället 😉

Svara

Fiffi mars 29, 2012 kl. 19:40

Sofia:
Hahaha, så kan det givetvis vara trots att filmen fick en solklar femma av mig även förra gången 🙂

Svara

anc888 september 13, 2012 kl. 23:01

Detta vidriga dödsstraff. Denna filmen är fantastiskt. Musiken är lika olustig som filmen. Måstes bara ses 5/5

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: