Walk Hard: The Dewey Cox Story

25 juni, 2011

Dewey Cox (John C Reilly) är vad man kallar ett riktigt underbarn. Han lärde sig inte bara spela gitarr och sjunga blues i väldigt tidig ålder, han lyckades även dela sin bror på mitten med en machete.

Med ett osvikligt öra för musikaliska hits börjar han turnera redan som fjortonåring och vid femton är han gift och har en son och självklart spårar det ut med droger, kvinnor, rehab och fängelserepor.

Walk Hard: The Dewey Cox Story är en ren parodi på musikfilmer med Walk the line i spetsen men den är vriden så den passar i samma form som Kingpin, Blades of glory, Top secret (och en hel drös andra).

Det finns filmer som funkar fint i specifika sammanhang men inte alls i andra. I glatt sällskap kan filmer som denna vara riktiga gapflabbsmaskiner men i fel sällskap – eller helt utan – drar jag inte ens på munnen. Det blir både fel och orättvist att betygssätta en sån film när jag VET att omständigheterna är fel men nöden har ingen lag.

Manus är skrivet av Judd Apatow, mannen bakom The 40-year old virgin, På smällen och Jiddra inte med Zohan och skämten är sällan över navelhöjd. Bara namnet Dewey Cox  ska uppmana till fniss vilket det kanske inte gör, inte på mig, inte idag. John C Reilly sjunger och spelar över på ett väldigt charmigt sätt och det är kul att se honom i en roll som denna. Kristen Wiig (är hon inte överallt just nu?) spelar fru Cox som lämnas vind för våg med tusenmiljoner ungar och blir turnéänka när Dewey ska ut på vägarna och frälsa folket med sin musik.

Alltså, det här är verkligen inte jättekul, det är heller inte uselt men som sagt, i rätt sällskap och med högre promillehalt än spiknykter (alternativt om man är superbakis i gott sällskap) hade jag garvat ett par-tre gånger åtminstone. Nu flinade jag lite på sin höjd.

Här finns filmen.

{ 6 comments… read them below or add one }

Mallory juni 25, 2011 kl. 21:38

Tycker den var riktigt bra, det kändes som att det inte bara var en ihoprafsad komedi, utan ganska välgjord, var varken full eller bakis när jag såg den första gången och andra gången var den underhållande likväl. Men absolut inte den film jag gapflabbat mest åt i hela mitt liv, men tycker den var bra.

Svara

fiffi juni 26, 2011 kl. 16:39

Mallory:
Jag kan absolut hålla med om att den kändes välgjord men jag såg den nog vid fel tidpunkt helt enkelt. Och du vid rätt 😉

Svara

Sofia juni 27, 2011 kl. 06:01

Det känns som att Reillys stil funkar bäst i samspel med andra, inte solo.

Svara

Fiffi juni 27, 2011 kl. 08:09

Sofia:
Fast här har han ju ett helt kompband bakom sig 😉

Svara

Sofia juni 28, 2011 kl. 13:47

Fast är inte kompbandets jobb att se till så att artisten upplevs som om han vore solo? 😉

Svara

Fiffi juni 28, 2011 kl. 14:24

Sofia:
Jo, du har antagligen rätt även om jag alltid lyckas få ögonen på den balla basisten istället för frontmannen. 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: