Etikett: komedi

Publicerat

THE SPY WHO DUMPED ME


Känner du för att se en välskriven komedi med vassa skämt, bra drag i actionscenerna och två ascoola brudar i huvudrollerna? Här har du ett tips!
The spy who dumped me är den typen av film som borde ha gått för fulla hus på biograferna, typ en hel sommar, men som liksom bara försvann. Så. Dumt. Det här är nämligen en komisk pärla med världens sämsta titel och mer än så behöver du kanske inte veta. Se den, hyr den, ha kul i två timmar framför TV:n och njut av Mila Kunis och Kate McKinnon som fullständigt spelar skiten ur alla andra, JustinTheroux inkluderad.

Asrolig är den. En såndär film jag inte ville skulle ta slut.

Publicerat

OCEAN´S 8

 

Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Sarah Paulson, Rihanna, Mindy Kaling och Awkwafina, där är huvudrollsinnehavarna i Ocean´s 8, den kvinnliga varianten av Ocean´s Eleven, Ocean´s Twelve och Ocean´s Thirteen. Det är alltså ingen George Clooney så långt ögat når den här gången, ändå finns hans Danny Ocean med – in spirit.

Danny Ocean är nämligen död och hans syster Debbie Ocean (Bullock) har precis släppts ut ur fängelset där hon avtjänat ett femårigt straff för stöld. Före detta pojkvännen tjallade på henne och nä, hon är inte glad. Men som den Ocean hon är (heist-hämnd runs in her veins) har hon givetvis använt dessa fem år till att i detalj komma på den ultimata hämnden OCH bli rik som ett troll på köpet. Då hon inte litar på män (längre) bestämmer hon sig för att anlita dom bästa av dom bästa av kvinnligt kön för att sätta sin plan i verket.

Jag tror det är svårt att känna sig besviken efter att ha sett Ocean´s Eight. Man får precis det man förväntar sig, ytlig, snygg, lättsmält underhållning och en KLASE balla brudar. Det finns liksom inte så mycket mer att säga om det. Det här är ingen film man analyserar, man ser den en fredagkväll och passar på att njuta av livet en stund. Gott nog. Ibland.

Publicerat

THE PACKAGE

Utan att spoila vad filmen handlar om så kretsar den kring ett paket – och inte vilket paket som helst. Sällan har du sett en kuk i så många olika vinklar och i såna närbilder som här, i alla fall inte i en barntillåten icke-porris.

Alltså den här filmen är så jävla mycket extra-allt-utanför-alla-lådor-man-kan-komma-på och det är faktiskt riktigt uppfriskande att titta på. Och kul, man får inte glömma kul. Jag både skrattar högt, fnissar lite lagom och vrider på mig i soffan och detta är ett bra betyg för en komedi.

Titta inte på trailern, läs ingenting mer om handlingen, gör dig lite kaffe och skatta dig 90 minuter då du inte behöver göra något alls. Stäng av hjärnan helt, det kommer behövas. Men det blir roligt. Också.

Publicerat

FUN MOM DINNER

Har man bara rätt namn och rätt kompisar så kan man få nästan vad som helst gjort. Se bara på Julie Rudd.

Julie Rudd har varit ihop med sin Paul sedan 1995 och lever ett till synes lyckligt två-barns-mammaliv med honom. Sen skrev hon ett filmmanus om ”tossiga mammor” som tycker mammalivet suger kamelpung, hon slänger in lite ”skön drogromantik” (där maken givetvis hoppar in som ”skön sidekick” i drog-provsmakningsaffär – med judemössa – en roll han ALDRIG tagit i med tång om inte frugans film behövde lite stjärnglans), det vankas lite otrohet-som-det-görs-tydligt-klart-för-att-det-är-100-%-omoraliskt-och-därför-löper-hon-aldrig-linan-ut (det blir bara en puss uschianemej), det skrivs in lite flirt-mellan-äldre-kvinna-och-mycket-yngre-och-samtidigt-så-jätteful-kille-att-ingen-seende-människa-tror-på-personkemin och samtidigt, mitt i all denna bröte av obegripbar ”mammahumor” är två fäder bifigurer (Adam Scott spelar den ena och ja, vadfan ska han göra när både han och frugan Naomi Scott producerat denna skithög till film, han får väl ställa upp, liksom) och båda är så satans SLUT som människor att jag tvivlar på att dom ens med hink och spade har kunnat skyffla in spermier i mufflan på någon alls som frambringat puls.

Obeskrivligt andefattigt försök att ta rygg på jätteroliga Bad Moms. Den här filmen är BARA pinsam, tröttsam och svintråkig.

Publicerat

DIRTY GRANDPA

När min poddkollega Steffo går loss som han gjorde i avsnitt 95 av vår podcast då gäller det att lyssna. Han höll på att fnissa ihjäl sig när han pratade om Dirty Grandpa så hur lite jag än hade tänkt se den, hur minimalt sugen jag än var på att se Robert De Niro sitta i en soffa och runka, hur ointressant det än känns att återigen se Zac Efrons nakna torso på film, ja nu sitter jag här och filmen ska alldeles strax börja.

…

Och nu är den slut.

Ooooookej. Var ska jag börja. Det här med diplomati är kanske inte helt nödvändigt, inte den här gången, Jag skrattade nämligen bara två gånger under hela filmen och båda gångerna berodde det på att Zac Efron pruttade.

Nä det här var helt enkelt inte kul alls och det förvånar mig trots allt, den här typen av icke-pk-humor brukar verkligen funka för mig men Dirty Grandpa är helt enkelt inte en rolig film i mina ögon.

Flummig drogromantik, en Robert De Niro som helt saknar komisk talang, en hundra procent uppenbar story med den trötta beskrivningen av ”fel” kvinna (kontrollerande, egoistisk, snipig och sur pga blivande make som inte hör av sig) och sugiga sexskämt. Zac Efron är filmens enda plus, jag tycker han växer för varje film han är med i. Han känns skönt bjussig på nåt vis.

Jag är ledsen Steffo, jag är inte med i ditt lag när det gäller Dirty Grandpa. Den här filmen skulle vi ha kunna battla om i podden.

Publicerat

MORTDECAI

”Att kyssa en man utan mustasch är som att äta ett ägg utan salt”. Såna sanningar får man sig till livs när man uthärdar hundra minuter i den brittiske aristokraten Charlie Mortedecais sällskap.

”Det ser ut som du har en vagina i ansiktet. Gå och stoppa upp en madrass med den där.” Det kan inte vara lätt att vara Johanna, fru Mortdecai. Hon avskyr sin äkta mans nya håriga överläppskompis som pesten. Så mycket att hon får hulkningar när hon försöker kyssa honom och han blir förpassad till gästrummet.

Ewan McGregor ser ut som William H Macy när han har lösmustasch. Den såg man inte komma.

 

Som i så många filmer i denna genre är det en fullständigt obegripligt ocharmig man i fokus (*host* Sunes sommar) och denne man har alltid en vacker, härlig och resonabelt intelligent fru vars smak man verkligen inte förstår.

Olivia Munn, Jeff Goldblum och Ulrich Thomsen ses i små friska biroller men jag undrar varför filmens roligaste karaktär, Paul Bettany som Mortdecais ”manservant” Jock, inte har fått en egen poster. Vad finns det för rättvisa i världen egentligen? Han är ju svinbra här! Jag skulle kunna droppa ett tiotal scener i filmen när jag skrattade högt och i flertalet av dessa – alla? – är han med.

Efter att ha sett trailern till Mortdecai ungefär femton gånger på Malmö Filmdagar förra sommaren och velat spy i en påse alla gångerna måste jag säga att jag dels är förvånad att jag ens fick för mig att se filmen (måste tacka Flmr-Steffo för peppen!) och dels att den är så pass bra som den faktiskt är. För filmen ÄR rolig. Den är smågalen. Det är en barnslig och underhållande larvig liten film som det inte går att ta på allvar men å andra sidan – varför skulle jag göra det när den inte ens tar sig själv på allvar?

Publicerat

I NÖD ELLER LUST

Dagen till ära sitter jag längst bak i salongen med en pelare på min högra sida. Jag har liksom överblick, tänker att jag kommer ha full koll på reaktionerna i publiken. Baksidan är att jag kommer få se drösavis av upplysta mobilskärmar om filmen upplevs som tråkig men det har jag kalkylerat in i biljettvalet. Jag ville liksom vara lite bakom, lite….ifred.

Filmen börjar och det är mysigt och lättsamt. Det ska bli bröllop, det unga paret Jenni (Ellen Bergström) och Gabriel (Adam Pålsson) ska gifta sig. Jennis moster Isabella (Magdalena in de Betou) och hennes man Målar-Micke (Peter Magnusson) är i andra änden av äktenskapet. Så nära skilsmässa man kan komma utan att ha skickat in pappren. Det är surt, det är bittert, det är respektlöst, det spottas fanimej beska droppar när dom pratar med varandra.

Jag får en äkta vibb av alla rollkaraktärer. Visst är det lite tillspetsat och uppjackat men det är film och inte en enda gång tänker jag att ”det där känns helt fel, det där skulle hen aldrig kunna säga”. Det finns dock EN grej i filmen som gäckar mig. EN enda grej och jag måste få ur det ur systemet innan jag kan skriva vidare.

Bröllopsfesten hålls på nån form av herrgård. Exteriört är det vackert som tusan och interiört ska det (tror jag) se gammaldags och påkostat ut. Kameran tar med oss in genom entrén och jag känner hur jag liksom fryser till, blir helt stel i ryggen och böjer mig lite framåt. ”Vad fan äääääär det där? Vad har dom gjort? Tapeterna ser ju förjääääävliga ut, skuggiga, bubbliga, som om dom är uppsatta med SMÅSPIK! Såna här missar får man liksom inte bara gööööööra!”

Jag svettas ymnigt, sånt här stressar upp mig alltså. Hjärtat slår som hos en jagad kanin. Makabert jobbigt är det ända tills Målar-Micke påpekar samma sak som jag just såg, ifrågasätter vem som satt upp tapeterna och varför som är uppsatta med nubb?

Det var alltså en ”grej” det där med tapeterna. Det skulle vara så. Det var inskrivet i manus. Jag släpper grejen för stunden men jag känner att den kommer tillbaka i varenda scen som utspelar sig inne i herrgården, dvs många. Varför? Jag undrar hur manusförfattaren Monica Rolfner tänkte när hon skrev detta? Hela den vackra herrgården blir i mina ögon bara ett….papphus. Det skulle aldrig hända i verkligheten, aldrig aldrig någonsin att någon som driver en festlokal av denna digniteten skulle köpa småbitar av handmålat papper som fästs ihop till våder och som sedan SPIKAS upp på väggen.

Nu sitter det kanske nån och suckar och tycker jag är svinlarvig som fastnar såhär på petitesser men till dig kan jag bara säga: it´s not a petitess! Det här är viktiga grejer. För mig är det det. Det här är vad jag jobbar med, det här är det jag kan, sånt jag ser.

Fast det finns en annan sak jag kan också, jag kan se en film objektivt och bedöma den utifrån vad enbart jag själv tycker och jag tycker I nöd eller lust är bra film. Jag fick precis det jag hade hoppats, en rolig stund på bion, en svensk komedi som inte är någon ny Tomten är far till alla barnen men väl en mycket mer gedigen produktion än många av dom flåshurtiga ”komedierna” som prånglas ut under främst skolloven (läs Sune-filmerna, Åsa-Nisse, Göta Kanal-filmerna osv).

Det jag kan säga är att publiken, den i princip fulla eftermiddagssalongen, hade SUPERKUL. Det skrattades mycket, högt och ljudligt, mycket mer, högre och ljudligare än jag själv skattade. Så min medeltrea i betyg blir alldeles lagom för mig men jag skulle med glädje tipsa andra om att se filmen, speciellt den del av Sveriges befolkning som ser 1-2 biofilmer om året varav 1-2 är svenska.

Publicerat

Svensk söndag: JALLA! JALLA!

När jag skriver den här texten är det sommar, det kan vara bra att ha det i bakhuvudet.

Jag har precis sett klart Jalla! Jalla!, sätter mig för att skriva ner mina tankar, öppnar fönstret litegrann och hör ”If I uuuuuuuused to love you baaaaaabyyy ain’t nothing like I’m, I’m loving you nooooow”. Daniel Lemma håller konsert i parken hundra meter från min lägenhet och hela situationen känns som ett mindfuck. Ett mysigt mindfuck.

Om man kan kalla Daniel Lemma för en one-hit-wonder så har han ALLT att tacka denna film för sin framgång. Alla vi som såg filmen när den kom känner till denna låt, alla vi som såg filmen när den kom fick upp ögonen för Fares Fares, Torkel Peterson och Tuva Novotny i huvudrollerna, alla vi vet att det är Josef Fares första långfilm, alla vet att det är hans och Fares pappa Jan som spelar pappan som buffar andra med sin tjocka mage och alla vi som såg den då kommer ihåg den söta tjejen vid namn Laleh Pourkarim i rollen som Yasmin. För att vara en film med fjorton år på nacken känns den väldigt NU. Jag minns i princip varenda scen i hela filmen och jag tycker precis lika mycket om den nu som jag gjorde då.

Jalla! Jalla! är en romantisk komedi som lyckas ta upp en hel del tämligen svåra frågor utan att tappa fart. Tvångsgifte, erektionsproblem, kulturkrockar, det äckliga med hundbajspåsar, för Josef Fares är inget ämne tabu ändå är det en film som får mig att må så himla bra. Det som står på postern stämmer, det här ÄR en ”skön rulle” och en av dom mest lyckade svenska romcoms som finns. Lekfullt, begåvat och charmigt.

Jag öppnar fönstret lite till. Det är dags för extranumret. ”If I uuuuuuuused to love you baaaaaabyyy ain’t nothing like I’m, I’m loving you nooooow.”

Publicerat

DUM OCH DUMMARE 2

Det finns tre sorters Dum och dummare-människor här på jorden: dom som sett första Dum och dummare och skrattat läppen av sig, dom som sett första Dum och dummare och inte fattat humorn alls och dom som aldrig skulle få för sig att se någon Dum och dummare, inte ens med en laddad pistol mot tinningen.

Det finns tre sorters Dum och dummare 2-människor här på jorden: dom som sett den första och har längtat efter denna uppföljare sedan 1994, dom som inte sett första men som ser den här ändå och dom som fortfarande aldrig skulle se en Dum och dummare-film hur många siffror som än kommer efter men som ändå berättar hur jävla dålig filmen är, gärna högt och gärna tydligt så alla både hör och ser att här är en människa med en annan typ av humor, kanske till och med en sofistikerad smak, en som aldrig skulle sjunka så lågt som att skratta till skämt baserade på kateterhumor, fis-i-bil-panik eller rövsmörsdofter.

Jag tillhör kategori ett både vad gäller originalfilmen och uppföljaren. Jag älskar Dum och dummare och jag var överlycklig när nyheten att det skulle komma en Dum och dummare 2 släpptes. Att både Jim Carrey och Jeff Daniels skulle reprisera sina rollfigurer Lloyd Christmas och Harry Dunne var stort, det var som att få träffa sina svagbegåvade kusiner från landet igen. Glädje med skämskuddevarning om man säger så.

Jag har svårt att se att någon som gillar originalfilmen tycker att den här filmen är helt värdelös, det är liksom samma film bara med en liten annan twist på skämten. Detta är filmens styrka och svaghet. Det blir småputtrigt, fnissigt och mysigt men det blir inte samma gapflabb som i första filmen, vilket är helt logiskt. I biopubliken skrattades det gott bland både vuxna och tonåringar, filmen håller ett genomgående bra tempo och det är inga direkta svackor. Jag är nöjd och glad, det var härligt att se något rättigenom hjärndött, det är en riktig må-bra-grej ibland. Rövsmörshumor ska verkligen inte underskattas.

PS. Bill Murray gör en roll man aldrig sett honom göra förut. Håll ögonen öppna, det är lätt att missa honom. DS.

 

Publicerat

TUSK

Det är nåt med den där känslan, det är nåt med att tro att man sett allt och sen ändå lyckas bli förvånad, det är nåt med det jag gillar. Jag har sett mycket konstigt i mina dagar men någon valrossthriller har jag aldrig sett, inte förrän nu.

Att Kevin Smith kom på idén är en sak, att han gjorde verklighet av den en helt annan. Tusk handlar om podcastarna Wallace och Teddy (Justin Long och Haley Joel Osment) som i sin pod Not See Party (läs det högt så förstår du grejen) pratar om udda figurer som gör svinknasiga grejer, som att kapa benet på sig själv med ett svärd till exempel. När Wallace åker till Kanada för att besöka denna svärdsvingande kille visar sig killen vara död och Wallace blir besviken. På muggen på den lokala puben ser han ett handskrivet brev, någon vid namn Howard Howe har skrivit om udda historier och Wallace letar upp honom. Det visar sig att en av dom mest udda grejerna Howard (Michael Parks) berättar är om mötet med Mr Tusk, valrossen som räddade hans liv.

Tusk må vara en valrossthriller men den är också en valrosskräckis och en valrosskomedi med en släng av valrossdrama. Men trots att filmen handlar om en man som förvandlar en annan man till valross så tror jag det läskigaste av allt var första scenen med Haley Joel Osment i bild.

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment framför dig på näthinnan, alltså lillkillen från Sjätte sinnet, A.I och Forrest Gump (ja det är han som är Forrest Gump Jr). Tänk dig att du inte sett honom på film på väldigt många år (vilket du kanske har men jag och stora delar av biopubliken hade det uppenbarligen inte) och att hjärnan inte greppar exakt HUR många år som faktiskt gått sen han såg döda människor tillsammans med Bruce Willis. Alltså SHIIIIIIIT!

Tänk dig att du har BARNET Haley Joel Osment och så åker du med honom till en bensinmack. Du stannar bilen precis utanför skåpet där däckpumpen står, du bär fram pumpen och istället för att trycka fast den där luftpumpmetallstången vid bildäcket så trycker du in den i tvåan på Haley Joel och håller in handtaget, pumpar honom full med luft så han blir som en mänsklig heliumballong. DÄR har du Haley Joel Osment anno 2014! [Före och efterbild]

När chocken väl lagt sig kan jag dock konstatera att 26-åriga Haley Joel Osment är precis lika bra skådis som den lille varianten en gång var. Han är väldigt naturlig framför kameran, något som Justin Long också är även om han just i denna film är något överdrivet högljudd och skränig. Bra men too much liksom men i ärlighetens namn har han inte en helt lätt roll att spela, jag ska inte såga honom för hårt. Michael Parks är en bra skådespelare, kanske även jättebra till och med, han är dock en skådis som behöver textas för att jag ska hänga med på allt han säger och Tusk visades utan text.

Det jag tar med mig mest från filmen är minnet av Justin Long i valrosskostym, dom onödigt långa och sega scenerna med en utspökad Johnny Depp samt bensinmackscenen, ögonblicksglimten, den nyvunna vetskapen om att det finns gula robotformade Wunderbaums att köpa i Kanada.

Det blev lite av en informell filmspanarträff när Monsters of film-festivalen invigdes med Tusk i onsdags kväll. Jag kommer därför lägga upp länkarna till mitt biosällskaps, mina filmspanarvänners, recensioner när dom är uppe.

Filmparadiset var snabba med recensionen.

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TITTA VI FLYGER (1980)

.

.

.

Första filmen ut i detta nya tema blir en film jag inte sett sen jag sög på tummen.

Nä, eller jo, eller nä, jag sög aldrig på tummen men jag var fan inte gammal när den här dök upp på moviebox i mitt föräldrahem.

Eller jo, jag var nog rätt gammal. Då bodde jag i en byhåla och mina föräldrar var inte direkt först på bollen när det vankades nymodigheter så jag kan nog ha varit 12 när jag såg den (och väldigt få 12-åringar suger på tummen). Hur som helst, jag mindes inte ett jota av filmen när jag började titta, det var helt blankt i huvudet. Ganska skönt faktiskt.

Titta vi flyger är en film som handlar om att jag tittar på folk som flyger. Resande som tar sig från A till B i ett Trans America-flygplan, flygvärdinnan Elaine (Julie Hagerty) som precis gjort slut med sin pojkvän (som också är med på planet). Sen är det L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar som co-piloten Murdock som en förnumstig barnskådespelare med hästtänder direkt känner igen som L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar. Captain Oveur (Peter Graves) bjussar på föga smakliga sexuella anspelningar på nämnda barnskådespelare med hästtänder och jag bara suckar. Det här är fan inte roligt alls. I n t e a l l s.

Till exempel, det är en evighetslång scen med Bee Gees Stayin´Alive som musikalisk fond som ska fungera som spoof på Saturday Night Fever (när John Travolta dansar med sin vita kostym) men hahschhhhost SOM det inte funkar. Jag drar inte på smilbanden en microsekund, inte under hela speltiden. 88 minuter har aldrig känts längre.

Det är tur att jag vet att 80-talet har så himla mycket härlig film att bjussa på för det här var fanimej inte kul.

Det här är första filmen i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1980, ett vid lunch och ett ikväll. Nu kan det bara bli bättre, eller hur?

Publicerat

SEX TAPE

I min sons förra klass i hans förra skola hände det ganska ofta att lärarna satte på en film istället för att ha en vanlig lektion. Orsakerna till detta kan vara många och det jag tror och känner behöver inte vara sant, det jag däremot VET är att jag inte skulle ha reagerat hälften så negativt om filmerna som visades hade varit av typen Thank you for smoking, Picassos äventyr, The Cove, Die Welle, Slumdog Millionaire, Forrest Gump eller Free Willy för den delen.

Det finns mängder av filmer som ur en pedagogisk synvinkel skulle vara fullt förståeliga att visa för en sjätteklass – men det finns såklart ett men. Ett ganska stort men. Den film som visades flest gånger var Bad Teacher. En ”komedi” om en talanglös och sexig kvinna (Cameron Diaz) vars stora och enda dröm är att få ihop stålar till en bröstförstoring och för att tjäna dessa pengar jobbar hon som lärare. Jan Björklund, vad säger du om den grejen? Inte så konstigt att kidsen är allmänbildade som skogssniglar, BAD TEACHER, vad fan är det för fel på folk? ”Barnen gillar den”. Tror jag det. Barn gillar polkagrisar till frukost också och att tutta eld på småkryp med förstoringsglas. Och fyrverkerier. Och att reta andra barn. Och att jävlas med lärare som aldrig säger nej. Gosh vad jag retar upp mig nu, så så, aaaaaaandas.

Eftersom sonen av förklarliga skäl kan Bad Teacher utan och innan och jag fick ta med mig sällskap på pressvisningen i måndags så följde han med. Han var varken förväntansfull eller sprudlande glad men han följde med trots att vi båda tänkte samma sak: att Sex Tape skulle kunna vara en fortsättning på Bad Teacher. Cameron Diaz är med igen, Jason Segel är med igen och Jake Kasdan har regisserat båda filmerna.

Dom två största skillnaderna mellan filmerna är att Sex Tape är hästlängder mindre sexistisk än Bad Teacher samt att Jason Segel tappat väldans många kilo i vikt och det ser ut som att han gjort nån form av hakimplantat så han är mer än lovligt lik Jim Carrey i Mina jag och Irene efter att han opererat in en utstående fitthaka för att få lite ”pondus” (exempelbild).

Annars handlar Sex Tape om knulla och ipads och inte ett dugg mer än det. Knulla mycket, knulla lite, knulla överallt, knulla inte alls samt knulla på ipad-inspelad film och sen försöka få tillbaka den inspelade knullfilmen när den sparats i ”ipad-molnet” och därmed överförts till samtliga ipads som pappan (Jason Segel) nånsin gett bort – och han är en man som av nån anledning gett bort måååånga ipads.

Det är fullt möjligt att jag är alltför givmild med betyget nu men den som ensam ordnade att filmen ändå får ett nääääästan okej betyg är *trumvirvel* ROB LOWE! Återigen gör han en birollsinsats utöver det vanliga och ärligt talat, filmen ÄR värd att se enbart för dessa scener.

Vem kunde tro att han var en sån klippa – och med svanktatuering å allt?

 

Publicerat

Svensk söndag: SUNE PÅ BILSEMESTER

Jorå, familjen Andersson ska på semester igen. Det gick inte så jättebra när dom åkte till Grekland härom året, kanske en bilsemester blir lugnare och mysigare? Nähä. Inte det. Nej såklart inte, då hade det ju inte blivit en film, då hade det blivit en vanlig svennebanansemester, en sån som filmen på nåt sätt driver med. Eller?

Den klantiga och fullkomligt dumsnåle pappan Rudolf (Morgan Alling) går med resten av familjen på bröllop och som bröllopspresent tänkte han ”spara in några spänn” och slår in en gammal ful tavla han och fru Karin (Anja Lundqvist) fått i present. Strax innan han ska lämna fram presenten kommer en av gästerna och tillika medarbetare i Antikrundan fram och säger att tavlan Rudolf tänker ge bort är värd över 900. 900 kronor, tror Rudolf och får kalla fötter. 900 TUSEN kronor, säger mannen och Rudolf får panik. Han kan väl inte ge bort en present som är värd nästan en MILJON kronor???

Den där tavlan kommer att spela en stor roll i filmen eftersom familjen åker på bilsemester medelst denna för att få den signerad nånstans i Europa och därmed säkra dess värde. Allt handlar alltså preciiiis som vanligt om pengar i Rudolfs värld. Pengar och bara pengar. Han är självcentrerad in absurdum den där mannen och trots att han kan få till en del charmiga dumheter per film så är han inte speciellt trovärdig – egentligen. Han borde verkligen tacka sin lyckliga stjärna att han hittat EN kvinna i universum som orkar med honom. Karin alltså, vilken kvinna. Jag förstår mig inte på henne alls.

Jag vill inte jämföra denna film (heller) med min guilty-pleasure-film Sunes sommar (med Peter Haber som pappan) men jag kan inte låta bli att jämföra den med Greklands-filmen och då står sig denna film slätt. Sune på bilsemester är inte alls lika charmig och det är väldigt lång mellan skratten….fnissen….att jag drar på mungiporna….ler det allra minsta….reagerar alls. EN gång fnissar jag till (restaurangscenen när Rudolf reagerar på blomvasen), mer än så är det faktiskt inte.

Betygsmässigt är jag nere på ettan och nosar men jag känner mig snäll idag. Och tålmodig. Och familjefilmsbefrämjande. Fast helt ärligt, går det inte att göra familjefilmer mer underhållande än såhär kanske man ska…låta bli?

Publicerat

BE KIND REWIND

Jag har verkligen medvetet undvikit den här filmen. Jag har vetat om den sen den kom, jag har hört vänner prata gott om den, jag har sett fodralet i reabackar, jag har klickat bort den från TV-apparater, jag har verkligen INTE velat se den och allt, precis allt, är Jack Blacks fel.

Det tokiga är att hur illa jag än tycker om Jack Black så har jag liksom förträngt att jag gillar Mos Def. Jag såg massor med grejer med honom under min mest massiva Dave Chappelle-period, det är en svinbegåvad kille. Och regissören Michel Gondry, han kan sina prylar. Varför lät jag Jack Black svärta ner den här filmen? Jag förstår det inte.

Det var en kväll när jag skulle se nån film på Netflix, nån bra, utvald, genomtänkt film men jag klickade fel, jag klickade snett på nåt vis och Be kind rewind började rulla. Jag lät det vara en minut eller två och sen kunde jag inte förmå mig stänga av. Jag tittade på filmen på min laptop och när jag skulle tömma diskmaskinen fick den – och filmen – följa med mig ut i köket, när jag skulle greja med tvätten fick den också följa med. Jag kunde helt enkelt inte, ville inte, stänga av.

Den lilla videobutiken hotas av nedläggning när hela fastigheten utdöms. Antingen måste ägaren Elroy (Danny Glover) punga ut med en jäklarns massa pengar för att renovera byggnaden eller så måste han flytta och därmed få hyran tokhöjd eller så får han klappa ihop. Samtidigt knackar världsnyheten DVD på dörren och VHS-banden som ligger Elroy så varmt om hjärtat känns en anings…passé.

Elroy bestämmer sig för att åka till sin närmaste konkurrent för att utöva lite klassiskt spioneri och lämnar över butiksansvaret till sin anställde Mike (Mos Def). Det enda Elroy vill är att Mikes polare Jerry (Jack Black) inte ska sätta sin fot i butiken för Jerry är rätt weird. Och klumpig. Han förstör. Elroy anade inte hur rätt han hade. Jerry ”råkar” nämligen radera alla butikens VHS-kassetter då han klättrat bland elledningar, fått sig en tokjävla elektrisk stöt och blivit en magnet i människoform.

Be kind rewind är en stor portion nostalgi men den sprudlar även av mysighet, kreativitet, styrkan i att ha vänner och en hel del knäppa grejer. Och Fats Waller. Man får inte glömma Fats Waller.

Det fanns ingenting med Be kind rewind att vara rädd för, inte ens Jack Black även om blotta åsynen av honom oftast driver mig till vansinne. Jag gillar inte honom här heller men han funkar i rollen. Ett hoppsan-klick på ett tangentbord blev alltså till en riktigt bra filmstund. Så kan det också gå.

Publicerat

FAMILJETRIPPEN

Jag börjar med en tungvrickande mening. Är Jason Sudeikis Ben Afflecks mammas bortadopterade son?

Jag har aldrig sett likheten mellan honom och Ben Affleck förut men här är den graverande, iögonenfallande. Vad beror det på? Att Sudeikis här tillåts att spela över? Ja, kanske. Jag vet inte. Jag vet bara att det irriterar mig en smula, jag brukar gilla Sudeikis.

Familjetrippen visades redan på Malmö Filmdagar och trots att jag inte hade en tanke på att trycka in den i det redan fullsmockade filmschemat så hade den nog varit ett skönt avbrott bland alla biopics. För det här är nämligen allt annat än en baserad-på-en-verklig-historia-historia, får man HOPPAS i alla fall.

En knarklangare har blivit bestulen på alla sina pengar, pengar som The Big Knarkboss skulle ha haft. För att kunna återbetala skulden får han i uppdrag att åka husbil ner till Mexico med en låtsasfamilj i släptåg för att köra över en massa knark över gränsen. David (Sudeikis) tar med sig sin strippande granne Rose (Jennifer Aniston), en ung tjej som är på rymmen (Emma Roberts) och en tonårskille (Will Poulter). Grabbens största kvalifikation är att han kan texten till TLC´s Waterfall som ett rinnande vatten.

Alla med EN fungerande hjärncell inser att det här inte är en film som förändrar någons liv. Ingen kan någonsin tro något annat än att filmen är gjord för att ytligt underhålla en stund och jorå, den går absolut att se som tidsfördriv men se till att göra något annat samtidigt. Sticka, virka, lös sudoko, laga mat, spela Candy Crush, dammsug, tryck pormaskar. Du kommer hänga med i filmen ändå utan problem och kanske känns inte tiden fullt lika bortkastad som om du enkom ser den rätt upp och ner.