WEEKEND

21 december, 2012

Dom senaste veckorna har jag varit inblandad i en hel del TV-seriediskussioner, både via mejl, twitter och öga mot öga. Jag får ibland frågan om jag är “anti serier” men inget kunde vara mer fel. Jag är så pro man kan vara. Väldigt få fritidsrelaterade sysselsättningar går upp mot att ha en efterlängtad osedd DVD-TV-seriebox och en hel massa timmar över att klämma hela tjottaballongen på.

Det är ju just där pudelns kärna är för mig: tiden. Jag är lite rädd för att fastna för TV-serier för jag tycker mig inte riktigt ha tid. Jag väljer att se film för jag vill så gärna skriva och ser jag inte film och skriver om dessa så går denna blogg i graven och det vill jag inte. Så film är prio ett. TV-serierna jag vill och borde se hamnar på hög för att ses “en annan gång”, väldigt få slinker igenom.

1999 gick det en TV-serie på SVT som är en av dom bästa jag sett. Queer as folk hette den och handlade om några homosexuella killar från Manchester och deras liv. En kontroversiell serie när det begav sig, mycket naket både om man ser till hud och känslor och jag satt som fastklistrad. När sista avsnittet sändes var jag ledsen, det var som ett gäng vänner försvann för att aldrig komma åter och jag vet inte om jag till fullo kommit över detta än.

När jag loggade in på Lovefilm för att kolla läget och såg att Weekend var upplagd på streamingtjänsten blev jag glad. Det är en film jag haft uppskriven på att-se-listan redan när den gick på bio men jag missade den. Homodrama är vad som väntar, det snöar ute och julstjärnan lyser mysigt i fönstret. Nu är det bara att krypa ner i sängen, dra upp täcket under hakan och trycka på play.

Det sa bara swiiiish. 97 minuter försvann i ett huj. Snopen, pigg och med en nästinfill Queer-as-folk-klump i magen satte jag mig upp i sängen. Det kändes som att jag på den här korta tiden fått två nya vänner i Russell (Tom Cullen) och Glen (Chris New) och jag vill inte bli lämnad såhär med en massa frågor, inte nu IGEN.

Jag fick samma typ av känsla i magen som jag fick av Bara en natt, denna fantastiskt romantiska film om “omöjlig” kärlek. Jag vill se mer, jag vill få svar, jag tycker att filmen är en timme för kort – minst – och detta trots att det knappt görs nåt mer än pratas och knullas. Eller vadå, “knappt görs nåt mer”, det är väl precis just det livet nånstans handlar om? Att hitta nån att prata med som förstår vad jag menar, som är intresserad av vad jag säger, som minns det vi pratat om, som kan förvalta ett förtroende, bli förälskad i ens drömmar –  och som vill ligga. That´s it, det tror jag, alldeles oavsett vilken sexuell preferens man har.

Russell och Glen har världens finaste personkemi  tillsammans men lite olika ryggsäckar att släpa på. Jag hade velat öppna dom och se mer. Kanske kan det komma en uppföljare, eller ännu hellre, en TV-serie.

The Velvet Café har också sett filmen.

 

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitch december 23, 2012 kl. 13:22

Håller med. Jag gillar tv-serier och ser ett gäng men har en hel hög liggandes som jag ska se någon gång. Problemet är att man investerar så mycket tid i serie gentemot en film.
Queer as folk var helt ok men minns att jag tröttnade efter ett par tre avsnitt.

Svara

Fiffi december 23, 2012 kl. 22:58

filmitch:
Det blir kanske att sadla om den dagen du och jag omprioriterar? Kanske starta en TV-serie-blogg?

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: