ATOMIC BLONDE

12 augusti, 2017

Herregud, hur ska en film kunna misslyckas när den utspelar sig i Berlin 1989 och har Charlize Theron med lugg (!!) i huvudrollen? Nä, precis, filmen KAN inte misslyckas. Att jag fick ett meddelande från Sofia några dagar innan jag såg filmen som ”förvarnade” om att jag kommer älska soundtracket gjorde inte förväntningarna lägre.

Och japp, jag gled ur nästan ur biostolen redan vid första tonerna av New Orders Blue Monday. Och sen kom dom. Låtarna. Som ett pärlband genom filmen. Depeche Mode (och inte bara EN gång!), Bowie (och inte bara EN gång utan två), Nena, George Michael, Falco, The Cure, Duran Duran, urvalet av låtarna blev i långa stunder nästan viktigare än filmens handling, en handling som i ärlighetens namn kanske inte känns som första prio i en film som denna.

Nej, här är det actionscenerna, bad-ass-poserande-Charlize och fräsiga kameravinklar som är i fokus och eftersom filmen utspelar sig på 80-talet, långt innan det blev modernt att röka på och dra linor, så krökas det ren sprit en hel del samt röks en limpa cigg eller två. I närbild naturligtvis. Sensuellt rökande av Charlize, mer vardagsbolmande av James McAvoy men likväl, det röks utav helvete filmen igenom.

Regissören David Leitch är fram till nu mest känd som stuntman i otaliga filmer samt som nån form av uncredited regissör för vissa scener i första John Wick-filmen. Inte något super-CV med andra ord och det både förvånar mig och inte att det är han som ska regissera Deadpool 2. Visuellt förstår jag grejen, han kan det här med snygga scener, men den där sista finessen och flowet i tempot saknas i dagens film och det HOPPAS jag att han får till i Deadpool 2, en film som lever på det rappa, snabba, coola tempot och ball klippning.

Atomic Blonde gav mig hur som helst en underhållande stund i biomörkret och det var härligt att höra alla köttiga smaskljud i slagsmålsscenerna. Det kändes som att folk slogs på riktigt. Oummmppppffffgghhh-ljuden kom liksom inifrån människorna, inte som pålagda tuffisljud.

Även vännen och filmspanarkollegan Sofia har sett Atomic Blonde och idag skriver hon också om det. Klicka här för att komma till hennes eminenta funderingar.

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 12, 2017 kl. 13:35

Skulle man kunna tänka sig att tempoproblemen i den här (som jag ärligt talat inte kände av på samma sätt) hänger mer på manus än regi? Så att om det är ett manus som bättre passar Leitch i Deadpool 2 så kommer filmen att funka bättre? Hoppas kan man ju alltid i alla fall ;)

Svara

Fiffi augusti 13, 2017 kl. 12:19

Sofia:
Ja jag ger inte upp om Deadpool 2 förrän efter den är sedd. Tror den har förutsättningar att bli alldeles kalaskul :)

Svara

Sofia augusti 13, 2017 kl. 13:17

Då känns det som ett större problem Deadpool 2 kan bli humorn, Atomic Blonde var ju knappast någon lustigkurre-film…

Svara

Henke augusti 13, 2017 kl. 11:53

Bra beskrivning av filmen! Handlingen kan vi lämna därhän. Denna har andra värden… känslan, actionscenerna och så musiken. Är riktigt sugen på att se om den med ”rätt” förväntningar. Vill också kolla upp vilka låtar som egentligen var med i filmen…! :-D Tror att Personal Jesus endast spelades i en trailer, men inte i filmen! Sen hörde jag inte The Cure heller. Gömde de dem i någon obskyr scen eller var det ett hjärnspöke?

Svara

Fiffi augusti 13, 2017 kl. 12:18

Henke:
Sant. Personal Jesus var bara med i trailern men att en låt med The Cure var med i filmen känner jag mig rätt hundra på :)

https://www.tunefind.com/movie/atomic-blonde-2017

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: