BLADE RUNNER 2049

11 oktober, 2017

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt -  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

{ 17 comments… read them below or add one }

Cecilia oktober 11, 2017 kl. 07:20

Va?! Landar vi på samma betyg?! Jag är i chock! Trodde jag skulle hitta Hyllningen här men din ”andra sida” tog sig tydligen i kragen ;)

Instämmer i allt. Jared Letos rollfigur är märkligt obetydlig för storyn. Och ja, den gamle Forden hade man kunnat låta gå i pension på riktigt.

Men vad tror du är anledningen till att BR2049 blev kall som en limpmacka? Denis brukar ju va bra på att framkalla magknip.

Svara

Fiffi oktober 11, 2017 kl. 10:47

Cecilia:
Det finns mycket att hylla med den här filmen men det blir ”bara” kliniskt, inte känslomässigt och då blir det inte mer än godkänt (även om min trea är stark). Jag är dock väldigt sugen på att se om den.

Jag tror den blev kall som en limpmacka för att första filmen också är kall som en limpmacka och det här är Blade Runner-världen och antingen tycker man att den ÄR kall som en limpmacka (och då blir lite neggo till alltihop) eller så uppskattar man limpmackan precis som den är och struntar i om den är kall eller varm då den upplevs jättegod precis som den är. :)

Svara

Cecilia oktober 11, 2017 kl. 11:36

Ja, men vad fick Denis att hoppa på tåget? Too good opportunity to turn down?

Svara

Fiffi oktober 11, 2017 kl. 14:43

Cecilia:
Han kanske är en Blade Runner-fanboy, en såndär riktig? Tänk då att få möjligheten att göra en uppföljare. Modigt att tacka ja tycker jag men det känns verkligen som att han hade full koll på vilken version han ville göra. Tur att han hade folk omkring sig som ställde upp och öppnade plånböckerna också :)

Svara

Henke oktober 11, 2017 kl. 10:34

Låter trist att sitta och fundera på tennismatch å ena sidan mot å andra sidan när du ser en film som denna. Jag förstår det inte men det har ingen betydelse. Jag gillade filmupplevelsen.

Svara

Fiffi oktober 11, 2017 kl. 10:48

Henke:
Trist eller inte, det var det som hände. Kan lätt bli så om man inte bryr sig det minsta om karaktärerna. Men, det går fint att njuta av filmen ändå, jag gillade ju också upplevelsen den gav mig.

Svara

Sofia oktober 11, 2017 kl. 12:11

Jamen jag tror att jag hamnade i samma känsla som du, ytan hjälper inte allt. Men de där adaptionsprojekten som Denis har på g, ska man vara orolig för dem? Han är kanske bättre med originalmanus?

Svara

Henke oktober 11, 2017 kl. 13:38

Med tanke på hur snygg BR2049 är blir jag väldigt sugen på Dune i alla fall. Mycket sand, öken och storm där…

Svara

Fiffi oktober 11, 2017 kl. 14:45

Henke:
Håller med om Dune. Känns som att även den filmen kan bli en fest för sinnena.

Svara

Fiffi oktober 11, 2017 kl. 14:44

Sofia:
Jag tror inte man behöver vara orolig för något projekt han hoppar på. Han känns som en Kalle-med-kollen-kille :)

Svara

Sofia oktober 12, 2017 kl. 04:43

Absolut, tänker bara att det är lite synd om han börjar hamna i uppföljarsvängen om han egentligen är bättre på annat.

Svara

Jojjenito oktober 12, 2017 kl. 10:40

Hmm, jag vet inte riktigt vad jag tycker om Villeneuves kommande projekt. Cleopatra?! Really?! Remake på Dune?! Varför? Nu hade jag ju lite samma tankar inför BR2049 och det blev ju riktigt bra.

Men först och främst tycker jag han ska ta semester, i alla fall ett litet tag.

Sonen känns klart mest intressant.

Svara

Fiffi oktober 13, 2017 kl. 08:21

Jojjenito:
För Cleopatra känner jag VERKLIGEN samma sak, byt why, liksom?
Samtidigt, är det NÅN regissör som skulle kunna överraska positivt så är det väl just han? Sonen känns som en given hit, speciellt med tanke på kombinationen Villeneuve + Gyllenhaal i filmerna dom redan gjort.

Svara

Metropolis oktober 14, 2017 kl. 22:43

Långsam, jo det kan man väl säga. Men den är ju så vacker att man bara drömmer sig bort och glömmer tiden. Då är det väl bra att den är lång? Eller?

Svara

Fiffi oktober 15, 2017 kl. 22:08

Metropolis:
Längden störde inte mig alls men när jag såg om filmen i lördags hörde jag en hel del snarkningar :)

Svara

filmitch oktober 15, 2017 kl. 11:24

Om jag tog hela din text och applicerade den på regissörens filmer Arrival och Siccario skulle den passa som hand i handske för dessa två filmer. Jag har sett och sett om dessa rullar för att se vad det är jag missar som alla andra tydligen ser men har inte hittat det än.

Svara

Fiffi oktober 15, 2017 kl. 22:09

filmitch:
Så Villeneuve är inte din kille helt enkelt? Vad tyckte du om Prisoners?

Svara

Leave a Comment

{ 4 trackbacks }

Previous post:

Next post: