BLIND

11 september, 2017

Om all reklam är bra reklam så har Blind lyckats bli en buzz-film trots att den egentligen inte förtjänade det. I USA har det nämligen skrivits en massa om det ”kontroversiella” i att Alec Baldwin spelar huvudrollen som den blinde mannen Bill Oakland. En seende som spelar en blind, det är i det uppretade handikappförbundets ögon lika illa som att en vit spelar en svart (mer att läsa om detta här).

Personligen håller jag inte med. Var inte Al Pacino bra i En kvinnas doft? Gestaltade inte Jamie Foxx den blinde Ray Charles i filmen Ray alldeles toppen? Funkade inte Gary Oldman som Beethoven i Min odödliga kärlek även om han inte är döv? Jag tycker helt enkelt frågan är trams och här är mina tankar om filmen.

Att se Demi Moore och Dylan McDermott som äkta par i den här filmen får mig att tänka på alla som jobbar med restylaneinjektioner och hur dom glider yr soffan. Det är inte många millimeter naturligt åldrad hud i dessa två fejs men, suck, det är så det ser ut nuförtiden och det är bara att hacka i sig. Demi Moores ögon är i alla fall intakta och hon har en fin närvaro här.

Istället är det Alec Baldwin som den grinige sanningssägaren utan skrupler som är filmens behållning. Han är naturligt skäggig, rynkig och jättefin och bevisar verkligen att det finns skådespelare som bara blir bättre och bättre med stigande ålder.

Suzanne Dutchman (Moore) är alltså gift med Mark Dutchman (McDermott), även han skrupelfri men inte inom lagens märken. Han är en storfifflare av Guds nåde och har genom dom nitton år dom varit gifta jobbat sig till väldigt mycket pengar och ett lyxigt och glassigt liv. Suzanne har hela tiden varit hemma, naivt ovetandes om makens olagliga affärer men samtidigt glad för svindyra presenter och ett vackert hem.

När Mark åker fast för sina brott visar det sig att den dumma blondi….brunetten….Suzanne mot sin vetskap står med sitt namn på kontona och hon blir dömd till samhällstjänst, en dom som innebär att hon i hundra timmar ska läsa högt för denne blinde elake man (och före detta författare).

Det här är en film som inte påvisar någon nytt under solen men som ändå funkar som den charmiga bagatell den är. Lite romantik, lite drama, lite aggressiv alfahanne, lite otrohet, lite hitan och ditan och det är inget spoiler att filmen slutar som man tror. Det finns liksom inget annat i den här typen av film.

I avsnitt 105 av Snacka om film pratar Steffo och jag mer om det här med ”blindfrågan” och om skådespelare som inte ÄR som den karaktär de ska gestalta.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: