DARKEST HOUR

30 januari, 2018

Jag börjar med att säga att den här typen av film verkligen inte – i normalfall – är min kopp thé. Historia, krig och gubbar som gör gubbiga saker, det blir inte snigelspår i biofåtöljen direkt. Vad var det då som fick mig att se Darkest Hour trots mina fördomar och aversioner? Faktiskt bara Gary Oldman.

Gary Oldman är en såndär skådespelare som aldrig gör mig besviken. Han är en kameleont, han spelar nästan aldrig samma typer av roller och han gör det väldigt sällan enkelt för sig. Sånt gillar man ju. Skådisar som vågar utmana sig själv ibland. Här får han chansen att sitta i sminket några timmar varje inspelningsdag för att förvandlas till den brittiska premiärministern Winston Churchill och SOM han gör det! Och SOM sminkmänniskorna gör det! Vilken otrolig make-up, alltså! Visst ser man att det är Gary Oldman där bakom nånstans men framförallt känner jag att det är Churchill jag ser, en politiker jag nästan inte visste (och vet) någonting om.

Det här är ingen biopic, ingen film som ger oss människan Winston. Det här är en boats som visar händelser under en mycket begränsad tid, dvs från andra världskrigets början och ett tag till framöver. Churchill är ny på sin post och måste känna efter med både hjärnan och hjärtat hur han ska göra, ska han förhandla med den där vidriga vattenkammade mustaschmänniskan i Tyskland eller inte?

Hela sex Oscarsnomineringar blev det för den här filmen och jag tycker den är värd dom alla även om jag tror att det bara är Gary Oldman som har en verklig chans på vinst. Och kolla, den får en TREA av mig! Vad skulle den då få av dig, speciellt om du är en sådan filmtittare som gillar historiska dramatiska filmer och krig?

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: