DOLDA TILLGÅNGAR

25 februari, 2017

Det är 1961 och vi befinner oss på Langley Research Center i Hampton, Virginia. Det är matematikern Katherine Goble,  det är Mary Jackson som drömmer om att bli ingenjör och den underliggande chefen Dorothy Vaughan jobbar där. Alla tre är svarta, alla tre är kvinnor och alla tre är sjukt jävla smarta.

Arbetsplatsen är svårt segregerad, sådär som jag antar att dom flesta arbetsplatser var på den tiden, med allt från att svarta och vita hade skilda kontor till – givetvis – toaletter.

Ryssarna är långt framme vad gäller rymdprogram och dylikt och Al Harrison, chefen för The Space Task Group, har sina chefer flåsandes i nacken då det är bråttombråttom att skicka ut en amerikan i rymden. Men Al har inte tillräckligt smart folk i sitt team och behöver förstärkning från annat håll, han behöver nån som är out-of-this-worl-duktig på siffror. Jomenvisst, Katherine Goble finns inom räckhåll och med det blir hon den första afroamerikanska kvinnan i gänget. Hon får dock fortfarande inte använda de vitas toalett samt dricka kaffe från samma bryggare som dom andra.

Jag ska inte berätta hela storyn här, nej inte alls, men det finns en hel del intressant att hämta här. Framförallt – tycker jag – att det MEST intressanta med hela historien, förutom att den är SANN, är att detta hände för 56 år sedan och INGEN HAR TYCKT ATT DET VARIT VIKTIGT NOG ATT BERÄTTA – FÖRRÄN NU! Det säger en hel del om synen på ”kvinnliga historier” och tänker jag efter, för 10-15 år sedan hade den här filmen knappast fått nån uppmärksamhet alls. Vem fan hade velat se en film som denna med tre kvinnor i huvudrollerna? Nä precis, den hade inte direkt blivit nån smash hit på biograferna, än mindre Oscarsnominerad i en massa klasser.

Här har vi alltså Taraji P. Henson som spelar Katherine MED DEN ÄRAN, vi har Octavia Spencer som Dorothy och Janelle Monáe som Mary och alla tre är som klippt och skurna för sina roller. Att det bara blev Octavia Spencer som fick en Oscarsnominering känns nästan lite skumt. Kevin Costner spelar Al Harrison och gör honom till lite av en mysgubbe medan Kirsten Dunst gör sin smygrasse-supervisor Vivian Mitchell snyggt iskall.

Dolda tillgångar är en mysig film som visserligen känns en smula tillrättalagd The Hollywood Way men äsch, skitisamma. Det är en BRA historia och såna skall berättas!

Några av mina filmspanande vänner har också sett filmen. Här är deras tankar:
Sofia
Jojje
Henke

{ 3 comments… read them below or add one }

Sofia februari 25, 2017 kl. 13:42

Har inte tänkt på det tidigare men du har helt rätt i att det känns totalt osannolikt att denna film skulle ha kunnat berättas (iaf på det här sättet) på 80-talet. Allt var inte bättre då ;)

Svara

filmitch februari 25, 2017 kl. 22:31

jag har en hel del invändningar mot filmen – tids nog så får du svar

Svara

Fiffi februari 28, 2017 kl. 08:17

Sofia & filmitch:
Det blev en intressant diskussion om filmen i söndags. Finns mycket att säga om den :)

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: