FILMSPANARTEMA: MARDRÖMMAR

Det är konstigt men direkt det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli mardrömmar visste jag att det inte fanns någon återvändo. Jag försökte le och säga att det var ju ett toppenbra tema men jag log med ihopbitna käkar, stängd mun och en blick lika död som hos en gös i fiskdisk.

Svordomstouretten tog över min hjärna och jag försökte på ett kreativt sätt leda bort tankarna från filmen jag nu visste att jag skulle se, filmen jag lovat mig själv att aldrig se, den enda film hittills i min filmvärldshistoria som jag aktivt valt bort, skoningslöst nekat, fan, jag har vägrat att ens hålla i fodralet så fruktansvärt rädd har jag varit för den.

Jag har två fobier som jag brottats med genom livet. Ett är kontrollerbart men existerande, ett är bortom all räddning. Det sistnämnda är kanske snarare en mani än vanlig simpel fobi men filmen jag ska se handlar i alla fall om båda dessa fobier och det här inlägget kommer därför att bli lite mer av ett medicinskt experiment än en ren filmrecension.

Jag visste att jag inte skulle klara av att se filmen själv så jag bjöd in min bästa kompis C som har erfarenhet av filmens så-att-säga huvudpersoner OCH har hanterat mig i liknande sammanhang förut. Hon är alltså både min psykiska stöttepelare, nån form av akutläkare och samtidigt har hon till uppgift att dokumentera mitt beteende under filmens gång. Jag vågade inte riskera nån form av härdsmälta eller att jag skulle gå fullständigt bananas, safety first som man säger, med tillägget: allt för konsten.

Jag mår dåligt bara av att googla fram en bild men här är den i alla fall, filmen jag ska se. Fy fan alltså, jag måste vara dum i hela huvudet samtidigt.

.

.

Hej! C heter jag. Det är jag som skriver all text med kursiva bokstäver från och med nu. Jag sitter hemma hos Fiffi bredvid henne i soffan med hennes laptop i knät. Det är söndag eftermiddag och jag känner att det ska bli supermysigt med film, kaffe och bästa sällskapet. Men tittar jag på henne bredvid mig tror jag inte hon känner detsamma :/

Vi kör igång filmen. Fiffi hyperventilerar. Redan. Hon ser klart nervös ut fast det bara är semesterbilder på TV, Hawaii, surfbrädor med mera. Nu kommer två tonåringar in i vardagsrummet. Den ena säger; ”Jahaaa, ni tittar på Snakes on a plane”, sätter sig bredvid Fiffi och äter frukost, den andra gömmer sig i luvan sätter sig på soffkanten och tittar ut genom fönstret.

Fiffi säger: ”Om jag INTE blir rädd nu, då är filmen dålig… ” Hahaha, jovisst. Vi pratar om att den här filmen är ganska lik Hajen eller Jurassic Park eftersom allt man vill är att se ”monstren”. Uppbyggnaden och historien är inte så viktig. Nu visar sig planet på TV:n och Fiffi ser skeptiskt ut. Fast än då länge pratar hon. ”Flygplanet ser ut som en finlandsbåt!”

Jag som vet lite mer om filmen, jag rekade lite på youtube innan jag kom hit, jag vet ju redan nu att Fiffi inte kommer sitta still i soffan så länge till… undra om hon kommer gömma sig på toaletten eller bara dyka ner under det där täcket hon släpat ut i soffan.

En Chiuaua (ok, så stavas det inte) är precis lika flygrädd som Fiffi och nu kommer första ormen. Fiffi skrattar, hihi. Nervöst? Planet skakar, blinkar, piper, ryker – Fiffi tycker inte det är läskigt – kanske har filmen botat flygrädslan. Hon kliar sig i huvudet, blundar lite, jahapp –  kräkreflexen funkar. Ofidofobi heter det visst, ormrädslan. Bra film, man lär sig nya saker. Jag måste påminna Fiffi att önska sig en elpistol i julklapp.

Nu tyckte JAG det var äckligt! En MICRAD orm! Splaff.

Det är tydligen läskigare med slingrande ormar än huggande och dom där ormarna hugger ju överallt. Fiffi är så DUKTIG. Blundar inte, springer inte, skriker inte. Fast den där elsladden på sidan av soffan var visst lite läskig nu. Haha. Ormarna är läskigare än planet, jo, så verkar det… Jag fattar faktiskt inte hur Fiffi kan se så lugn ut, hur cool som helst… på utsidan i alla fall.

OCH DÄR RYCKTE HELA SOFFAN TILL….! Ett par minuter kvar av filmen nu bara. Hon FIXAR det tame tusan!!

Ja, herregud, I made it! Jag såg den enda film jag någonsin tokvägrat se och jag överlevde. Det var nog tur i oturen att jag inte hade tillgång till en pulsmätare för jag trodde ett tag att hjärtat skulle lämna kroppen, hoppa ut i hallen och sätta sig där och vänta in eftertexterna. Filmen är nämligen absolut överjävlig bitvis. Däremot är bitarna inte så många och så långa som jag befarade innan.

Ormarna ser betydligt mer äkta ut än jag trodde dom skulle göra. Jag trodde det skulle vara en plastig CGI-känsla på ALLA ormarna och det är det INTE, på gott och ont. Grundhistorien är svindum men heller inte viktig för om filmen ska funka eller inte. Ormarna har huvudrollen.

Vad jag än tycker om filmen så måste jag ändå ge den godkänt. Den funkar för det den är till för, skrämma skiten ur folk som jag och ge mig fortsatta mardrömmar.

.

.

.

Hoppa gärna vidare in i  filmbloggosfären och läs mina filmspanarvänners infallsvinklar på samma tema. Maaassor med (o)härliga mardrömmar alltså. Rörliga bilder och tryckta ord, Except Fear, Fripps filmrevyer, Flmr, The Velvet Café, Jojjenito, Filmitch, Filmparadiset och Fredrik on film.

39 svar på ”FILMSPANARTEMA: MARDRÖMMAR”

  1. Haha, nu vet jag inte om jag ska känna mig nöjd eller skämmas 😉 Men jäkligt bra kämpat! När jag får ett par minuter över på julafton eller så lovar jag härmed att sätta mig ned med Arachnofobia — tummis.

    Och visst är det så att inte alla ormarna ser jätteostiga ut — en skön film helt enkelt som inte tar sig själv på allt för stort allvar men som ändå lyckas skapa dumunderhållning som överstiger hafsprodukter som Sharknado.

    1. Sofia:
      Kanske både och? 😉
      Tack vare din strålande temaidé har jag ju numera inte en enda rädd-som-fan-film kvar att se. Det känns befriande. Jag är dessutom svårt stolt över mig själv att jag fixade det.

      På tal om Sharknado, jag har hittat en annan såndär skön hajfilm som jag missat – Jurassic Shark. Har du sett den?

          1. Haha, fick mitt lystmäte på hajfilmer där ett tag. Har ju också missat Swamp Shark. Får se när Anders får ett il igen, då är det bara att hänga på…

              1. filmitch:
                Tack 🙂
                Vet du….jag har precis sett Jurassic Shark och faktiskt skrivit klart min recension (kommer nästa vecka nån dag) så nu kan jag klicka in och kolla vad du tyckte. Tror jag minns men jag måste dubbelkolla 🙂

  2. Imponerande! Får se om det här har nån effekt då. Det påstås ju att man kan bli av med fobier genom att utsätta sig för dem. Men kanske i något mindre doser då till att börja med…

    1. Jessica:
      Ja visst var det imponerande! Gode gud vad hjärtat slog och vilken handsvett jag hade! Tror dock inte filmen hjälpte mot någon av fobierna. Har du sett den här filmen?

      1. Nix. Kan inte säga att den står jättehögt på listan. Jag har nog med att hantera flygning som det är. Inte så att jag har full fobi men minsta luftgrop och jag börjar svettas…

  3. Jo det där med fobier känner jag igen men jag har nog ingen som är så stor att jag skulle skippa en film pga att den tar upp fobin men jag kan förstå din känsla över filmen. Bra jobbat! Själva filmen är sidådär ok.

    1. filmitch:
      Sisådär var ett bra ord i sammanhanget. Filmen är verkligen sisådär. Men det som helst ska vara välgjort i en film som denna var just det (ormarna) och resten var ganska lökigt. Speciellt det där att ormarna prompt skulle hugga i dom ”värsta” kroppsdelarna (könsorgan, bröst, öga). Det är väl föga troligt egentligen…

  4. Har inga direkta fobier så, men väldigt strongt av dig att ta dig igenom den! Fast det finns ju många fler ormfilmer!! 😉 Men å andra sidan skulle ormfobi eller inte, inte spela någon roll om man satt fast på det där planet!!

    1. Tommy:
      Det finns många ormfilmer men dom flesta har så överdrivna ormar att det är nemas problemas att se dessa (Anaconda tex). Jag vet att jag försökte se en film med William Katt för många år sedan (tror den hette Rattled) med den fick jag stänga av :/

      Vad gäller Snakes on a plane så var det värsta kombinationen. Allt det värsta jag vet på en och samma gång.

  5. Vilken prestation! Tapperhetmedalj! Själv har jag fästingsfobi men det finns ingen skräckfilm på det temat så vitt jag vet. Fast i Driftwood från 1948 blir en flicka biten och det är läskigt nog, den enda scenen jag minns!

    1. Fredrik:
      Ja, jo, tack, det var en prestation, så mycket det nu kan vara en prestation att ”bara” titta på en film 🙂

      Jag har sett en film med fästingar, minns bara inte vad den hette. Attans. Många fästingar var det… Återkommer när/om jag kommer på den så vet du EN film du bör hålla dig borta ifrån 😉

        1. Sofia:
          Ja det gör det men jag undrar om det är den jag far efter. Hmmm, det kanske är The thaw jag tänker på men i den var det ju bara varierande vidriga kryp, inte just fästingar.

  6. Fobin har vi redan avhandlat. Men jädrans vilket bra format på ditt inlägg. Riktigt najs, att få en utomstående att dokumentera objektets reaktioner under filmvisningen. Tack för en bra idé!! Har ingen aning om när eller om jag kan iscensätta idén med mig själv som objekt, men roligt var det.

    1. Henke:
      Roligt att du tycker formatet funkade. 🙂 Säg till om du vill ha hjälp med nåt liknande, jag kan skriva FORT och MYCKET om det behövs. Titta på Sinister, kanske? 😉

        1. Jojjenito:
          Trötta? Vadå trötta? Dom var ju killing Machines, dök upp på dom mest makabra ställena. Ju. Ihoprullad i toaletten var inge bra. Den scenen har fastnad. Fan, jag vågar knappt öppna toalocket längre…. :/

          Jag tror jag stämmer in i din hejjaramsa.
          Henke och Sinister *klapp* *klapp* *klapp*!

  7. Hahaha! Vilken kul take på ämnet! Och vad bra att du utsatte dig för den här knasrullen som verkligen är hysterisk i sin ”ormtjusning”.

    En film vi alltid haft kul åt, och flamsat med, på jobbet då jag ju pysslar med Luftfartsfrågor av olika slag på den myndighet jag jobbar på.
    Det här klassar vi som ”farligt gods”. Eller ”unruly passengers” 😉

    1. Steffo:
      Det var den enda taken jag kunde göra på både ämnet och filmen så det var ju bra att det funkade även att läsa 🙂

      Men…..är det en film att flamsa åt och med? Jag tycker den bör tas på fullt allvar 🙂

    1. Fredrik:
      Gör Rance och Clint filmen till en kanske-sevärd-film eller är fästingarna tillräckligt hemska för att låta filmen vara? 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.