THE KILLING OF A SACRED DEER

18 november, 2017

Jag avskydde Dogtooth. Jag avstod Alper. Jag gav The Lobster ett alldeles för snålt betyg, jag gillar den skarpt.

Det där är mina samlade tankar kring greken Yorgos Lanthimos tidigare filmer. Lite hitan och ditan alltså, men egentligen inte alls ”min bag”. Ändå valde jag att se hans nya film The killing of a sacred deer på Malmö Filmdagar och detta var ett enkelt val. Jag var helt enkelt nyfiken. Jag är ofta det och lika ofta till synes utan genomtänkt anledning.

I The killing of a sacred deer får vi se Colin Farrell igen (han spelade huvudrollen även i The Lobster) och denna gång spelar han Steven, en snyggt skäggig kirurg. Gift med Anna (Nicole Kidman), pappa till Kim (Raffey Cassidy) och Bob (Sunny Suljic) och ganska fyrkantig i sitt sätt att vara. Eller ”ganska” förresten, han är VÄLDIGT fyrkantig. Strikt, stel, fåordig och han, precis som övriga rollfigurer, har ett ganska onaturligt sätt att prata på. Känslolöst, korthugget, effektivt. Inte ett ord för mycket. Detta är något jag kan tänka mig kan reta många som ser filmen men för mig funkade det bra, det kändes som ett med filmen på nåt vis.

Filmen som helhet är nämligen också väldigt kall. Nästintill klinisk. Mina tankar far iväg till en kombination av Stanley Kubricks filmer och ljudet av broskbitar mot metallskål, eller njursten och sånt där kiss-bäcken. Typ. Vissa likheter med Michael Hanekes Funny games kan jag också hitta men likheterna stannar vid oresonligheten, vid det där otäcka i gränslösa personligheter, människor som helt saknar sociala koder och som tar sig innanför huden.

2011 kom det en film som heter Sleeping Beauty. En udda historia, suggestiv, kall, svår, jobbig och den satte sig som en tagg i mig, jag tänker på den väldigt ofta och jag blir inte riktigt klok på varför. The killing of a sacred deer kommer göra Sleeping Beauty sällskap nu, dom kommer häfta sig fast i mig och gäcka mig till död-dagar. Fantastiskt egentligen med såna filmer, speciellt med tanke på hur MÅNGA filmer jag faktiskt ser. Dessa filmer blir verkligen som diamanter i filmminnet och hur otäcka och skakande dom än är så vill jag inte vara utan upplevelsen. För jag kan lova att det ÄR en resa att se The killing of a sacred deer. Du har troligtvis inte sett nåt liknande och du har definitivt inte sett någon obehagligare ”vanlig” kille på film än Barry Keoghan, inte sen Arno Frisch och Frank Giering tog på sig äggplockarhandskarna 1997.

För mig är detta Yorgos Lanthimos tveklöst bästa film, betyget är betydligt närmare en femma än en trea och det är en jättebra anledning till att fortsätta att aldrig säga aldrig till filmer man kanske inte tror på ”på pappret”. Plötsligt händer det!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Jojje. Christian har också sett den.

{ 2 comments… read them below or add one }

Movies - Noir november 19, 2017 kl. 15:00

Jag var inte heller så förtjust i Dogtooth. Men så visste jag inte vad som väntade och skulle kanske behöva se om den för att möjligtvis omvärdera den. Vi får se. The Lobster var ok, hade en del bra egenskaper, men ingen höjdare. Denna lockade mest, ändå var jag osäker på vad jag skulle få se med tanke på de tidigare två filmerna och stilen.

Stilen känns igen, inte minst med det stela skådespeleriet som är lite störande. Samtidigt gör det att man hela tiden känner att allt inte står rätt till. Skapar en obehagskänsla likt Haneke och Funny Games som du också är inne på.

Tycker filmen får en vändning till det bättre i och med samtalet mellan pojken och Farrell på sjukhuskafeterian. Mysteriet tätnar och det blir ganska bra till slut. Hade ändå velat ha lite mer, förmodligen är det skådespeleriet som är för känslolöst för min smak (regissörens stil).

En film jag absolut kan tänka mig att se om, så det är ett gott betyg.

http://moviesnoir.blogspot.com/2017/11/the-killing-of-a-sacred-deer.html

Svara

Fiffi november 27, 2017 kl. 16:47

Movies-Noir:
Det där känslolösa, som annars kan störa en till Månen, tycker jag funkade över förväntan här. Filmen är så kall, så steril så det stör inte att rollfigurerna beter sig som skyltdockor. Det är nåt med det som gör filmen så väldans otäck tycker jag.

Jag vill också se om den och jag känner mig rätt säker på att betyget definitivt inte kommer sänkas när jag gör det. Tror man kommer lägga märke till andra saker vid en omtitt och inte fastna så i själva formen. Men han ÄR udda den där greken :)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: