THE QUIET ROAR

16 april, 2014

För andra månaden på raken är det filmspanarträff medelst svensk film på programmet och för andra månaden på raken skulle jag gissa att medelbetyget för filmen inte blir direkt högt.

Joel valde film och till hans försvar ska sägas att det inte var den starkaste av premiärhelger på biorepertoaren men för egen del tyckte jag valet var bra, jag hade gått och sett den i vilket fall.

Fredrik Wenzel och Henrik Hellström har skrivit manus och regisserat både denna film och Man tänker sitt, en film jag tyckte väldigt mycket om. Även om filmerna på flera sätt är lika hade jag väldigt mycket svårare att ta till mig The Quiet Roar.  Där Man tänker sitt berörde mig ända in i hjärteroten (jag blev illamående, arg och frustrerad av igenkänningsfaktorn) där når The Quiet Roar mig inte alls.

Både ambitionsnivån och pretentionsnivån har ökat sedan förra filmen och det tycker jag killarna ska ha en eloge för. The Quiet Roar känns nämligen befriande kompromisslös. Jag menar, det hör inte till vanligheterna att det görs en svensk lågmäld vacker, ja nästan poetisk film med minimalt med dialog som handlar om en gammal döende kvinna som åker till Tyskland för att i en husvagn uppställd på en parkeringsplats inmundiga en icke laglig substans som blandas ut i varmvatten som gör att hon kan ta sig tillbaka till en stark episod i sitt liv och med hjälp av en mental guide på nåt sätt ”göra upp” med det minnet. Det är inte ett synopsis som luktar blockbustersuccé a la Hundraåringen direkt.

Evabritt Strandberg är Marianne, den åldrade kvinnan med tre månader kvar att leva. Hon spelar sin roll mycket bra, jag önskar bara att jag hade fått veta mer om henne. Det vi får se i filmen är bara yta, en väntan på något som aldrig kommer och hur vackert filmat det än är så blir det hypnotiskt sövande speciellt i kombination med ett närmast obefintligt driv i berättandet.

På den efterföljande filmspanarmiddagen hör jag det pratas om Terrence Malik och om jämförelser mellan den här filmen och The tree of life. It makes sense. Terrence Malik är en regissör jag har accepterat att jag inte förstår, Henrik Hellström trodde jag mig faktiskt begripa men hur mycket det än svider så måste jag erkänna att det mesta med just den här filmen är bortom både mitt förstånd, intellekt och tålamod.

The Quiet Roar känns som ärketypen av svensk film som gör att många inte ser svensk film. Det är svårmod, symbolism, karghet, tystnad och naturmaterial i en föga intressant blandning och det är djupt och kallt som epicentrum i en norrländsk tjärn. Som diskussionsunderlag när det gäller att minnas specifika klipp fungerar dock filmen jättebra (barnhand under vattenstråle, en lampa som plötsligt självantänder, motorväg filmad ovanifrån, ett vattenfall som dånar jättehögt och fanns det rostfria microvågsugnar på 70-talet?) och som bakgrundsprojektion till en lektion i bikramyoga borde den vara alldeles perfekt. Men hjälper det? Nej. Inte mig.

Det filmen gav mig är insikten att apelsinkärnor kan vara the cure for cancer. Som aha-upplevelse kanske det räknas men det har inte med filmens kvalité, eller brist på, att göra. Filmen berör mig noll procent, jag kan inte ens säga att den är dålig. Den retar inte upp mig, den får mig inte att känna mig glad, jag blir inte irriterad och fastnar inte ens i tankar kring döden. Filmen är helt enkelt….ingenting.

Jag säger som Jonas Gardell men jag skulle vilja byta ut ful mot usel och människa mot film: ”Om den fula människan inte får vara ful, vad är hon då? Ett satans jävla neutrum!”. Jag tittar på filmupplevelsen utifrån och ser mig själv härma Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. “Fufazi, fugazi. It’s a wazi, it’s a woozi — fairy dust.

Handen visar filmen som fladdrar iväg som en ensam dammråtta över golvet. Jag öppnar balkongdörren, en vindpust letar sig in, vips är dammet borta och jag minns inte ens att det fanns där från början.

 

 

Vad tyckte mina filmspanarvänner om filmen? Spännande läsning väntar under dessa länkar. Sofia, Henke, Jojje, Carl, Markus&Erik och Jimmy.

Som grädde på moset länkar jag till Mats Bråstedts recension i Expressen. Han ger filmen en fyra men har uppenbarligen inte hängt med i handlingen alls. Huvudpersonen hade inga DÖTTRAR.

{ 15 comments… read them below or add one }

Sofia april 16, 2014 kl. 09:22

Just det, vi såg ju Tommy förra gången. Oj, vad vi är patriotiska…

Men blir det inte lite motsägelsefullt när du säger att filmen å ena sidan är ovanlig, men å andra sidan representerar arketypen av svensk film? Det är kanske ovanligt med en svensk film som handlar om just det här, däremot svenska filmer som är ”poetisk[a] [...] med minimalt med dialog” känns det i alla fall som man kan gödsla med.

Svara

Fiffi april 16, 2014 kl. 09:29

Sofia:
Det ovanliga är grundstoryn. Den är så ovanlig att jag knappt förstår hur dom kunde få ihop pengar till projektet, vilket också kan förklara den mängd finansiärer som presenterades vid namn i förtexterna. Det tystlåtna, poetiska, pretentiösa känns som arketypen av svensk film, den typ av svensk film som hamnar på filmfestivaler, får priser och höga betyg av tidningsrecensenter..

Svara

Joel Burman april 16, 2014 kl. 10:14

Liknelsen med Terrence Mallick är inte helt dum. Jag tror mycket väl att folk som gillar hans filmer skarpt är ganska mottagliga för den här också.

Svara

Fiffi april 16, 2014 kl. 10:18

Joel:
Det tror jag också. Det här borde vara julafton för Malik-fans :)

Svara

Henke april 16, 2014 kl. 11:55

Hoppsan en etta. Jag förstår dig till fullo. Om filmen känns som ingenting är en etta ett rimligt betyg. Jag brottades lite med betyget kan jag säga.

Jag tror att du har helt rätt i att denna film kanske inte direkt skapar fler fans för ”svensk film”, men det som gör att jag är skeptisk till mycket svensk main stream är den styltiga dialogen och teatraliska skådespeleriet som man tyvärr ser allt för ofta…

I denna film såg jag inte så mycket av de svagheterna, men manus var meningslöst istället för dåligt och skådespelarna satt ju mest och stirrade in i kameran så…

Svara

Fiffi april 16, 2014 kl. 13:25

Henke:
Jag kunde inte ge filmen nåt annat än en etta, ett neutrum förtjänar inte mer i mina ögon – även om vissa scener är snyggt filmade.

Vad gäller teatraliskt överspel så kunde jag se en del sånt främst hos den den manliga karaktären, pappan/maken, när dom satt vid bordet i fjällstugan. Beklämmande icke-trovärdigt prat.

Men att du var snällare än jag med betyget kommer ta ett tag att smälta ;)

Svara

Carl april 16, 2014 kl. 13:02

Var de där apelsinkärnorna en metafor? Eller något helt meningslöst att haka upp sig på och missa eventuella vettigare saker?

Intressant kommentar att du inte fick några tankar kring döden. Jag är helt med där och det känns absurt med tanke på premisserna.

Svara

Fiffi april 16, 2014 kl. 13:34

Carl:
*räcker upp handen*
Jag röstar på något meningslöst!

Om filmen hade funkat det allra allra minsta så hade jag suttit och grinat i biofåtöljen med värsta dödsångesten, herregud, det var vad som hände under Järnladyn till och med. Men nu….ingenting. Så visst är det absurt att filmen inte ens ger tankar/känslor/följdfrågor på denna stora fråga när det är just detta filmen handlar om. Eller….den kanske handlar om något heeelt annat egentligen?

Svara

Henke april 16, 2014 kl. 15:13

Hehe. Jag kollade in recensionen i expressen. Döttrarna…

Men det var en annan sak jag reagerade på. Han skrev att den unga Marianne var gift med en medelålders man. WTF? De såg väl ut att vara i princip lika gamla? Hur såg hans ålder jämför med hennes?

Hittade denna hyllning av Non-stop bland expressens recensioner också:
http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/klaustrofobisk-spannig-i-non-stop/

Svara

Henke april 16, 2014 kl. 15:14

”Hur såg du hans ålder jämfört med hennes?” försökte jag skriva…

Svara

Fiffi april 16, 2014 kl. 15:44

Henke:
Jag uppfattade dom som i princip jämngamla.

Svara

Henke april 16, 2014 kl. 16:00

Visst var det konstigt att han skrev så…

Jag menar, att han missade att hon uttryckligen sa att hon hade två söner är en sak, men att skriva att den unga mamman var gift med en medelålders man gör att man tror att han läste in något signifikant i den inbillade åldersskillnaden. Ren spekulation tycker jag det verkar som.

Undrar om Mats ens har sett filmen… Skulle inte vara första gången en recensent skiter i att se filmen, kollar lite pressmeddelanden och krafsar ihop något som verkar rimligt.

Svara

Fiffi april 16, 2014 kl. 21:24

Henke:
Efter lite efterforskning visar det sig att det skiljer sex år på skådespelarnas ålder i verkliga livet. OM filmmakarna hade velat göra en grej av åldersskillnaden, velat visa att en ”ung Marianne” var gift med en medelålders man så tror jag dom hade valt en annan man i den rollen. En ganska så mycket äldre man. Jag tycker det verkar som att recensenten ifråga läst in något som inte finns, vilket i och för sig inte är något konstigt med en film som denna.

Kanske har denne Mats blivit så berörd av känslan i filmen att resten inte spelar så stor roll. Han har inte jättemånga tecken på sig att skriva om filmen. Det hade inte Metros Elin Larsson heller (som också gav den en fyra. Här är hennes recension – i sin helhet:

”En svårt sjuk kvinna (Eva-Britt Strandberg) gör en resa in i sitt undermedvetna och till det förflutna med hjälp av ett hallucinatoriskt serum. Svindelframkallande på flera plan, inte minst tack vare mäktigt foto och subtilt skådespeleri.”

Man förstår verkligen svårigheten i att skriva om film på minimalt med utrymme. Heja filmbloggar! :)

Svara

Jojjenito april 16, 2014 kl. 20:26

Jag kommer att tänka på Upstream Color här. Det hade faktiskt passat med ?????-recension av The Quiet Roar. Det är ju samma typ av luddiga film som tror sig kunna engagera utan att vara engagerande.

Jag hoppas bara att folk inte bara tror att det här är en typiskt svensk film, för jag tycker inte det är det längre. Det här är en typiskt dålig svensk film, inget annat.

Apropå svensk film så har jag marknadsfört Hotell en del på Instagram och nu har en mina följare äntligen sett den. Hon gillade den mycket, speciellt sista scenen där hon Mira spelade piano och sjöng. :)

Svara

Fiffi april 16, 2014 kl. 21:30

Jojjenito:
Bra liknelse även om jag tyckte att Upstream Color var intressantare som film. Det var fler minnesvärda scener i den filmen men den är lika obegriplig som The Quiet Roar.

Svensk film….mmmm…. Den här filmen är en sån film som svensk-film-hatare TROR är en vanlig svensk film. Personligen tycker jag inte svensk film generellt är såhär pass ointressant, inte alls, svensk film är inte så pjåkig alls. Däremot har Filmspanarna haft lite otur med våra två senaste svenska filmer.

Bra där, kul att du sprider Hotell-ordet! :D

Svara

Leave a Comment

{ 4 trackbacks }

Previous post:

Next post: