Vägen

13 september, 2010

I en värld efter allt, när ingenting växer och allt är borta ska en ensam pappa (Viggo Mortensen) försöka få sig själv och sin son (Kodi Smit-McPhee) att överleva.

Dom flesta post-apokalypiska filmer är inga färgglada skapelser, det är dystert, det är mörkt, det är mellangrått, mörkgrått eller svart, inte mycket annat. Vägen är inget undantag. Men det som gör Vägen till något annat än alla andra filmer jag sett i samma genre är att jag får panik i magen redan efter dom första minutrarna. Riktigt så fort brukar det normalt sett inte gå.

Viggos smala utmejslade ansikte och trötta, döda, ångestfyllda ögon tar sig igenom TV:n och när han tittar på sin son med en kärlek som inte kan dö trots den fullkomliga misären dom befinner sig i då äter sig blicken in i mitt mammahjärta på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

Jag försöker tänka det-är-bara-på-film-tanken, men det GÅR INTE. Efter åtta minuter stänger jag av. Tårarna rinner nedför kinderna och jag kippar efter andan. Det känns som om hjärtat ska sprängas och jag tassar in och kramar om mina sovande barn och tänker på hur jävla bra jag har det.

Jag väntar några timmar, det är mitt i natten och jag sätter på filmen igen. Jag klarar att se tjugofem minuter sen fixar jag inte mer. Det går inte. Jag skulle ge en månadslön för en karta ångestdämpande medicin, så jobbigt är det. Pappan och sonen går där i ödelandet med smutsiga kläder och en kundvagn med alla sina ägodelar och jag hamnar där direkt, jag ser framför mig hur jag befinner mig där med mina barn i varsin hand och den lamslående rädslan i bröstet att inte förmå hålla dom – och mig – vid liv. Jag får sån jävla panik att jag stänger av, igen.

Det retar mig att jag är en sån mes men jag kan inte samla mig och jag kan inte stryka ett streck över känslorna och se filmen för vad det är: en film.

Morgonen efter spolar jag fram och tvingar mig själv att se dom sista tio minutrarna. Det var jobbigt med nödvändigt, jag hade aldrig kunnat släppa filmen annars. Men att ge ett rättvist betyg, det går inte. Jag kan anta att filmen är jättebra eftersom jag reagerade som jag gjorde, men jag kan också vända på det och tänka att det bara är jag som är en überkänslig idiot.

Logiskt sett så är nog det mest sanna en kombo.

{ 41 comments… read them below or add one }

Peter september 13, 2010 kl. 10:22

Väldigt fin film. Måste se om den så jag kan recensera den till bloggen. 😉

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 10:24

Peter:
Du som är både pappa och har en liten son du måste ju typ aaaaavlida av den här filmen? Tyckte du inte den var sjukt jobbig att se, även om den var fin?

Svara

filmitch september 13, 2010 kl. 11:58

Har nomnerat dig till en Beautiful Blogger award:)
http://filmitch.wordpress.com/2010/09/13/2287/

Svara

filmitch september 13, 2010 kl. 12:40

Kan förstå att filmen känns tung men kallhammrad som jag är såg jag den från början till slut i ett svep. Riktigt bra feel-bad film.
http://filmitch.wordpress.com/2010/01/25/the-road-2009-usa/

Svara

Steffo september 13, 2010 kl. 14:07

Vägen fick naturligtvis tokbra betyg hos mig, främst för allt det du skriver om i känsloväg…den var jobbig att se tycker jag också…men likväl galet spännande också på något osunt vis…framför allt slutet var hjärtknipande och tårframkallande…Viggos stund i ljuset…?

Svara

Plox september 13, 2010 kl. 14:45

Du verkar ju minst sagt ha blivit berörd av filmen – sen att själva filmupplevelsen var väldigt jobbig är ju en annan femma. I min bok har du sett ett mästerverk, ett slag i magen, som får dig att känna, och sådana filmer tycker jag förtjänar högsta betyg. 🙂

Svara

Joel Burman september 13, 2010 kl. 15:36

Instämmer med Plox, har du förresten funny games? Den österrikiska original versionen. Jag hade en liknande interaktiv upplevelse när jag såg den.

Svara

Peter september 13, 2010 kl. 16:21

Nej jag har aldrig gråtit till en film, vad jag vet iaf. Fast det finns ett par som berört en starkt. Fast det var ett tag sen jag såg den. Kanske se om den eftersom jag minns det även var en del obsvarade frågor.

Svara

Peter september 13, 2010 kl. 16:34

La märke till "läsvärt om film" här till höger. Det står "ett år sedan" under min blogg. Vad betyder det?

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 17:08

filmitch:
Tack så jättemycket!! Vad snäll du är!!

Angående feel-bad-filmer så har dom alldeles säkert ett existensberättigande men sen jag fick barn så har jag sjukt svårt att orka se just filmer där barn far illa. Jag far illa själv som fan av det och ibland, vissa dagar, är det mer svårt att hantera det än andra.

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 17:10

Steffo:
Denna och Eastern promises är det absolut bästa jag sett Viggo i. Det är världsklass på honom i dessa fall.

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 17:12

Plox:
Jag håller med dig. I min värld är det också ett mästerverk jag sett men då jag faktiskt inte sett hela så är det inte rättvist att ens betygssätta den. Men jag kunde bara inte låta bli att skriva om den för det.

Fast det är bra surt, jag såg klart Göta kanal 3 som gav mig magsyra och migrän men den här fixade jag inte….

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 17:13

Peter:
Den där Lästvärt-om-film-funktionen lever lite sitt eget liv. Den ställer in datum efter behag och jag kan inte göra annat än nollställa den ibland… Men nu är det gjort. Ska hålla bättre koll på den 🙂

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 17:16

Peter igen:
Har du verkligen aldrig gråtit till en film?

Ojoj. Jag önskar jag hade den genen.
Flera biobesökare som suttit bredvid mig har nog önskat detsamma, typ när jag såg denna:

http://fiffisfilmtajm.blogspot.com/2009/11/mama-mia.html

Svara

f i f f i september 13, 2010 kl. 17:17

Joel Burman:
Nix. Har inte sett den. Jag trodde att jag inte skulle klara av att se den och den tanken sitter kvar…

Svara

filmitch september 14, 2010 kl. 06:59

Eastern promises jag säger bara bastuscenen, vilken höjdare. Viggo är en riktigt bra skådis han tar plats men på ett lågmält sätt. Han suger uppmärksamheten åt sig när han är på rutan/duken.
Burman: Jag har faktiskt valt bort Funny games då jag vet att det är för mkt feel bad känsla för mig. Men jag misstänker att jag skulle gilla filmen.

Svara

Sofia september 14, 2010 kl. 08:14

Nu var det ett tag sedan jag såg bägge två men vill minnas att jag nog tyckte History of Violence var i paritet med Eastern Promises. Den här jag jag fortfarande kvar. Känner att jag nästan vill läsa boken först.

Svara

Peter september 14, 2010 kl. 09:32

Jag grät när min mor dog på vakan men inte på begravningen. Vet inte varför. Berörs väl på annat sätt. Väl från person till person.

Senast jag berördes djupt av en film var när jag såg Remember Me. Men då rös jag istället för att tårkanalerna skulle fälla en tår.

Varför berördes du så starkt av Mamma Mia då? För mig var det som att lyssna på Abbas Gold album. =)

Svara

addepladde september 14, 2010 kl. 15:16

För att ge mig in i gråtdebatten så har jag faktiskt inte heller gråtit till film. Jag har blivit väldigt berörd många gånger, men tårarna har aldrig infunnit sig.

Men jag är inte så känslosam i mina uttryck heller. Nästan lite kall, i alla fall när det är skarpt läge. Det återspeglas kanske i filmtittandet. Vem vet! Men man kan allt bli djupt berörd ändå.

För övrigt måste jag ju se Vägen nu. Har skjutit på det i evigheter, trots idoga lovord. Inom en månad är den sedd. 🙂

Svara

f i f f i september 14, 2010 kl. 17:02

filmitch:
Bastuscenen är ju helt galen! Jag fattar faktiskt inte hur dom fick till det rent filmtekniskt, med kameror och allt. Och modigt som fan av Viggo att brottas naken!

Svara

f i f f i september 14, 2010 kl. 17:03

Sofia:
Det finns nog en liten risk att du väljer att inte se filmen om du läser boken. Mina vänner som läst den säger att den är så jävla jobbig så det räcker liksom.
Ja, ungefär som jag tyckte om filmen då…

Svara

f i f f i september 14, 2010 kl. 17:06

Peter:
Jag tror jag blev så jäkla gråtig av att se Mama Mia för att det gick upp för mig veckorna innan hur stor min dotter blivit, att hon inte är "min lilla tjej" längre och att hon litegranna "slipping throught my fingers".

Och så blir det precis så i filmen, med Meryl som blir sådär mammanostalgisk och jag sitter i biosalongen med min fina dotter bredvid mig och så börjar hon sjunga den där låten och fy faaaaaaaan nu bölar jag igen.

Svara

f i f f i september 14, 2010 kl. 17:08

addepladde:
Självklart kan man bli berörd utan att gråta. Alla är vi olika. Jag personligen skulle bara tycka att det var skönt att vara lite mindre lättrörd, fan jag grinar för minsta lilla och det är inte så klädsamt alla gånger.

Ska bli intressant att läsa din recension av Vägen sen.

Svara

Peter september 14, 2010 kl. 17:23

Okey ja Mamma Mia är ingen dålig film om man gillar Abbas låtar. =) Sen växer ungarna upp alldels för fort. Min grabb blir 4 om en månad. =)

Svara

f i f f i september 14, 2010 kl. 17:29

Peter:
Och innan du hinner blinka har han armsvett och moppemusche 😉

Svara

Peter september 14, 2010 kl. 18:44

True! =)

Svara

Sofia september 14, 2010 kl. 19:12

Jag är inte helt renons på genen, men det enda som säkert sätter igång mig är den brinnande pappers-scenen i In the Name of the Father…

Svara

rjfilmblogg september 14, 2010 kl. 19:28

Riktigt starkt och känslosamt inlägg.

Det här med att gråta på film och just när det gäller barn eller förhållandet mellan föräldrar och barn känner jag igen. Biten i Ägget är löst där Hasse Alfredson lär upp Gösta Ekman att prata och gå, som om han vore ett barn, fick ögonen att tåras och före det när jag såg filmen Ghost Rider, blev det likadant när Nicolas Cage rollfigur tittade i ett fotoalbum och stannade upp vid en bild på sig själv som bebis i sin pappas famn. Filmen tyckte jag var dålig men just den scenen var så… jag vet inte vad. I filmen har han ju inte en sån bra relation med sin pappa men på den bilden skrattade både han och pappan glatt, och fan vad ögonen tårades då.

Jag minns en gång när jag stod i en butik så hörde jag ett litet barn som började gråta. Jag vet inte varför, om han eller hon var ledsen eller hungrig, men jag blev lika ledsen då och stod bara där och blev tårögd. Barnagråt är så hjärtskärande.

Svara

f i f f i september 14, 2010 kl. 19:36

Sofia:
Ännu en VHS som ligger och väntar på om-tittning. Tack för tipset! 🙂

Svara

f i f f i september 14, 2010 kl. 19:41

rjfilmblogg:
Vilken gullig liten historia om när du hörde barnet gråta. Jag kan nästan se det framför mig. När jag är i samma situation tänker jag bara "åååå vad skönt, det är inte min unge!" 😉

Men den där föräldrar och barn-grejen är tacksam att spinna på i filmer eftersom vi alla är om inte föräldrar så väl barn.
Alla kan sätta sig in i den situationen och ingenting kan väl få ögon att tåras på samma vis?

Svara

Sofia september 15, 2010 kl. 03:32

Mjna, jag håller inte med. För mig personligen går jag inte igång mer på föräldra-barn-relationer än andra.

Svara

Micke september 15, 2010 kl. 20:51

Viggo är också bra i A History Of Violence. Både den och Eastern Promises är regisserade av David Cronenberg, en av mina favoriter, men nu gör han mest "normala" filmer.

Svara

f i f f i september 15, 2010 kl. 20:54

Micke:
Menar du att det är Viggo eller David Cronenberg som gör "normala" filmer nuförtiden?

Svara

Micke september 17, 2010 kl. 15:54

Jag menar David Cronenberg. Hans två senaste filmer är väldigt normala och mainstream, om man jämför med de tidigare filmerna.

Svara

f i f f i september 18, 2010 kl. 13:37

Micke:
Det är sant även om jag tycker att även hans mer "normala" filmer är härligt annorlunda jämfört med mycket annat man ser.

Svara

Joel Burman september 19, 2010 kl. 13:19

Har kollat "Vägen" idag. Måste nog säga att jag tycker du är lite gråtmild allt Fiffi. =)
Riktigt så hemsk var den inte men så är jag inte heller förälder.
Jag tyckte om den och min fördom innan var att jag skulle ha svårt att köpa scenariot att man inte får reda på vad som hänt. Det fungerade perfekt och gör att fokuset hamnade främst på överlevnad. Jag gillade dock inte drömmarna/flashbacksen.
Tror också att filmen hade tjänat på att vinklas mer åt det hållet att sonen inte upplevt något annat och därför var mindre berörd än sin far eftersom han inte vet bättre typ. Det hade gjort slutet bättre vilket jag tror du hållt med om du sett mitten av filmen också.
Scenen där de lämnar bunkern pga pappans paranoia var nog min favorit för det kändes extremt dummt plus att man här kunde känna sonens instinkt riktigt bra som det jag beskrev ovan. Helt plötsligt får han se nått annat än misär.

När det gäller gråt på film är jag extremt lättgråten och kan börja grina av både glädje, sorg och storslagenhet (händer faktiskt att jag blir tårögd när något är väldigt välgjortm tror det är en yrkesskada). Senast det hände var på Toy Story 3 på bio. Men det har som sag thänt på filmer som jag aldrig i livet skulle erkänna här. Jag är väldigt lättberörd på det sättet, spec. i jämförelse med saker som händer IRL.

Svara

f i f f i september 19, 2010 kl. 16:51

Joel:
Jag ÄR sjukt gråtmild, har aldrig någonsin utgett mig för att vara annat. Jag gråter av ALLT, av när Gunde fick guldmedalj på skidor, när curlingtjejerna vann OS, när det är nån dokumentär på TV om nån gammal torr gubbe som bor i en stuga i skogen utan el och vatten, på skolavslutningar, åt Melodifestival-intro-låten, Disneyfilmer, ja, typ allt. Och ser man det så så är det inte särskilt underligt att jag fontängråter åt Vägen 😉

Svara

Joel Burman september 19, 2010 kl. 17:52

Glömde bort sport evenemang. Är ju extrem skidnörd så det har blivit ett par gråtmilda skidlopp genom åren. Om du är skidfrälst rekomenderar jag http://www.skidpepp.se som är en otroligt bra blogg.

Svara

f i f f i september 19, 2010 kl. 17:56

Joel Burman:
Jag är nog lite over-all-sportnörd sådär. Gillar det mesta som visas i VM och OS-sammanhang i alla fall – och FOTBOLL!

Svara

addepladde september 23, 2010 kl. 11:14

Om vi ska återgå till filmen, så har Pladd vart i farten och tyckt till.

Mja, mjo. Den var ju såklart rätt bra, men jag är ändå lite reserverad.

Mer här: http://addepladde.wordpress.com/2010/09/23/the-road-vagen-2009/

Svara

f i f f i september 23, 2010 kl. 13:44

addepladde:
Ska bli spännande läsning 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: