Tre om en: Filmer om missbruk och andra beroenden

SHERRYBABY (2006)

Sherry Swanson (Maggie Gyllenhaal) har suttit i fängelse i tre år för drogrelaterade brott. Hon var en tung heroinist och åkte inte bara fast, hon blev även av med vårdnaden om sin dotter Alexis. Alexis har bott hos Sherrys bror och hans fru alla dessa år och dom har uppfostrat och älskat henne som sin egen dotter.

Sherry har nu fått sin efterlängtade villkorliga dom och vill inget hellre än att komma ut i det verkliga livet, skaffa ett jobb, få ett eget boende, hålla sig ren och – såklart – själv ta hand om sitt barn. Tyvärr är inte verkligheten alls lika enkel. Alexis har svårt att knyta an till sin mamma, att få ett jobb kräver inte bara dom kurser Sherry läst i fängelset utan även en avsugning av den svettige arbetsförmedlaren.

Att Sherry är och har blivit sviken av många (alla?) män i sin närhet med den tafsande pappan i spetsen står helt klart men filmen ger inga tydliga svar och bjussar inte på moralpredikningar. Det är en enkel story om ett svårt liv och med världens kanske mest fysiska kvinnliga skådis i huvudrollen blir det en köttig beskrivning.

Maggie Gyllenhall kan med en förunderlig lätthet agera utan kläder och med en förvånadsvärd enkelhet spela ful. I Sherrybaby gör hon både och. Det är ett enormt fokus på hennes bröst genom hela filmen, i vissa scener förstår jag varför och i vissa känns det som om regissören står bakom kameran och slickar sig om munnen och utnyttjar sitatuationen (precis som männen i filmen).

Nu är filmen regisserad av en kvinna, Laurie Collyer som ser ut som en riktig Gudrun Sjödén-Quinna och hon har inte gjort mycket filmiskt av värde varken före eller efter den här filmen men här gör hon mycket rätt, nästan allt faktiskt.

Gyllenhaal är 100% perfekt i huvudrollen och birollen Dean, en av dom få män i filmen som visar både ryggrad och genuin ömhet, spelas ganska otippat av Danny Trejo. Han är apkrallig och jättesnäll och pysslar om Sherry med rökelser, varmt bad och ryggtvätt med tvättsvamp och jag blir så glad av att se honom som en snällis.

Sherrybaby är inte en film som förskönar eller förmanar, det är inte ens en film som försöker förklara eller förändra. Jag förstår alldeles utmärkt vilket helvete hon går igenom och jag behöver inget Disney-slut för livet funkar liksom inte så.

 

 

 

 

 

 

DEN MAN ÄLSKAR (2007)

Lena (Sofia Ledarp) levde med Hannes (Jonas Karlsson) i många år, Hannes som slog och slog och slog när han var på fyllan. Han satt på Lena, drog henne i håret och slog henne i ögonen med knytnävarna, dunkade hennes huvud mot ett skåp. Han slog henne varje gång han tyckte att hon gjort något fel: satt på fel låt, pratat med fel person, såna grejer.

Hannes hamnar till slut i fängelse, han går i terapi och kommer ut igen på villkorlig frigivning. Lena har under tiden försökt läka alla sina sår och ett led i det är att bli tillsammans med en stor, snäll och trygg fiskhandlare. Alf (Rolf Lassgård) är allt Hannes inte är och tvärtom. Alf älskar Lena mer än livet, han vill henne allt gott men Lena kan inte släppa tanken på Hannes och när han nu är en fri man söker hon upp honom igen fast hon vet att det är fel. Hon kan inte låta bli, hon är beroende av honom på nåt twistat vis.

Filmen visar Lenas syn på alltihop på ett naket och ärligt sätt. På vanligt Åke Sandgren-manér är det klassisk musik i bakgrunden och ett högtravande språk ingen mänska använder i dagligt tal men filmen funkar utan alltför stora suck och stön från min sida. Jonas Karlsson blick kan växla mellan en störd mans och en snäll killes på en sekund och att Rolf Lassgård kan spela nalle vet alla. Sofia Ledarp är utropstecknet och hon fick också en Guldbagge för sin roll.

 

 

 

 

 

 

 

 

WHEN A MAN LOVES A WOMAN (1994)

Michael och Alice Green (Andy Garcia och Meg Ryan) borde på pappret vara världens lyckligaste människor. Han är pilot, hon är söt, dom är både gifta OCH kära och tillsammans har dom en bedårande dotter (Tina Majorino).

Men som hos alla levande människor så kommer det fram mindre snygga sidor när man krafsar lite på ytan. Alice dricker och hon dricker ofta och mycket. Till slut kan hon inte mörka sitt beroende längre och när hon sätter både sitt eget och dotterns liv på spel ser Michael till att hon hamnar på ett behandlingshem. Kvar därhemma är han med sina tankar. Vad är hans roll i det hela? Hur mycket av ansvaret ligger på honom?

Jag vet att det har funnits omröstningar om vilken motspelare som är Meg Ryans ”match in heaven” (Tom Hanks eller Billy Crystal) men jag måste säga att Andy Garcia glassar förbi dom båda två. Ryan och Garcia är så jättefina tillsammans att jag ibland glömmer bort att det är fiktion jag tittar på och Garcias förälskade blickar är verkligen som Mumsmums för själen. Typ TVÅ fyrpack. Eller tre. Och utan att dela med sig.

Jag tycker om den här filmen. Jag har sett den många gånger och jag ser gärna om den igen. För att vara Hollywoodglättigt tycker jag problematiken, fulheten kommer fram på ganska mänskliga vis men utan att jag känner mig som en havregrynskladdig disktrasa i magen när filmen är slut. Det GÅR att visa människans svagare sidor på film UTAN ångestprojicering.

LIMBO

Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå ”halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

 

 

Filmen har biopremiär på fredag.

Hard candy

14-åriga Hayley (Ellen Page) har chattat med en kille på nätet några veckor och dom bestämmer sig för att ses på ett café. Killen Jeff (Patrick Wilson) visar sig vara mer man än kille då han är fotograf och arton år äldre än henne själv.

Hayley är en brådmogen och beläst ung dam med skinn på näsan och Jeff är till synes en belevad man med ett något överdrivet – och rätt otäckt – fokus på väldigt unga flickor. Hayley går med på att hoppa in i bilen och åker med Jeff hem.

”Inget är ditt när du släpper in en tonåring i ditt hem”, säger Hayley.

”Nu avslöjar jag ingenting mer”,
säger jag, för det här är en film jag absolut tycker att du ska se och helst med så lite bakgrundsinformation som möjligt i minnet.

Jag tyckte Ellen Page skulle bli den perfekta Lisbeth Salander redan när jag såg henne i Inception men efter att ha sett Hard candy blir jag nästan förbannad över att det inte var hon som blev vald till rollen. Hon är precis samma skådespelartyp som Noomi Rapace (trots att hon är rätt mycket yngre), hon är intelligent och fysisk och varenda stark känsla i världen ryms i hennes lilla kropp.

Patrick Wilson såg jag senast som pretty-boyen Roland i Pappa på burk och då trodde jag inte han kunde spela nåt annat än en äckligt stomatolleende och överdrivet glad renlevnadsman men SE så fel jag hade!

Hard candy är en spännande och ständigt aktuell thriller där ingenting är som det ser ut att vara, inga svar är givna och inga frågor så enkla att dom inte går att vrida runt ett par varv och det är definitivt en film som alla som internetdejtar borde se – både pojkar, flickor, män och kvinnor.

Här kan du hyra filmen om du vill.

127 timmar

När jag skulle förklara för min sambo vad 127 timmar var för typ av film stod det alldeles still.

”Om Alive var en katastrofrulle i ganska stort format så är det här en sådan fast i det lilla. Lite som en solokatastrof kan man säga.”

Aron Ralston (James Franco) är en aktiv kille. Han klättrar i berg, han cyklar mountainbike, han har ett grundtempo i kroppen som talar om för mig att här har vi en rastlös kille med klara koncentrationssvårigheter.

En lördag beger han sig alldeles ensam av mot ett bergsmassiv någonstans i Utah för att först cykla ut till en specifik plats (typ fyra mil rätt ut i ingenting), sen klättra och det går ju finemangs till en början. Han träffar på två tjejer som också är ute på lördagshajk och dom slår följe och Aron får chansen att leka bergsmassivgigolo för en stund. Deras vägar skiljs åt och Aron klättrar vidare men så händer en skitfånig grej, han rasar ner några meter och en stor sten fastnar mellan bergväggarna och hans högra hand sitter fast emellan.

Varför filmen heter 127 timmar förstår du säkert men varför en film på 94 minuter ska behöva kännas som 127 timmar är en annan femma. Jag undrar vem James Franco legat med för att få den här rollen. Jag undrar vilken höjdare han är släkt med som hjälpte honom få in en fot i branschen överhuvudtaget. Det borde vara skottpengar på den släktingen.

James Franco är en fruktansvärt dålig skådis. Jag har inte riktigt förstått det förrän nu, men om man får huvudrollen i en film som denna, om det ”enda” han behöver göra som skådis är att förmedla alla dom panikslagna ensamma dödsångestkänslor som Aron rimligtvis borde ha haft när han satt fast i berget och inte lyckas med någonting annat än att se ut som en surfarkille på Bali med helt döda fiskögon hela filmen rätt igenom, japp, för mig är det ett gravt misslyckande och ett bevis för att den här killen hamnat aningens fel i sitt yrkesval.

Danny Boyle (som gjort Trainspotting och Slumdog millionaire bland annat) har regisserat filmen och manus är skrivet med verklighetens Aron Ralstons bok ”Between a Rock and a Hard Place” som grund och jag är så väldigt förundrad över att filmen inte blev bättre än såhär. Vad hände liksom?

Ja, i min värld vet jag vad som hände.

Det stavas James Franco.

S o p a.

EN SYDFRANSK AFFÄR

Suzanne (Kristin Scott Thomas) har allt man kan tänka sig, i alla fall om ”allt man kan tänka sig” är ett hypervackert hus, en läkare till man som tjänar multum och två tonårsbarn som mest befinner sig i periferin.

Den spanske ”mångsysslaren” Ivan (vet inte riktigt vad karln gör egentligen, men han verkar jobba med det mesta som inbringar timlön) anlitas av den rika läkarfamiljen för att rensa i ett utrymme som Suzanne ska kunna använda som sjukgymnastpraktik är det tänkt. Ivan gör våldsamt intryck på Suzanne, speciellt efter att han genom hennes klantighet bryter foten. Dom inleder ett passionerat förhållande, nåt som tydligen på svenska klassas som ”en sydfransk affär”, vilken är en skitdålig översättning av originaltiteln Partir (Lämna) som säger betydligt mer om filmens handling.

Suzanne lämnar nämligen sin familj. Hon väntar inte på att bli påkommen och tvingad till sanning, hon berättar som det är för sin man och han reagerar på alla möjliga – och omöjliga – sätt, precis som vilken bedragen äkta partner som helst skulle göra.

Det är inte snyggt, det är inte vuxna och noga övervägda beslut som tas, det är svartsjuka och hämnd och hat och alla människans svarta uttrycksmedel som visas i filmen och jag kan förstå dom. Allihop.

Jag förstår Suzanne som inte kan lägga lock på sin starka förälskelse. Jag förstår maken (Yvan Attal) som är ledsen, beter sig som ett svin och hämnas med dom medel han har. Jag förstår Ivan (Sergi López) som anser sig vara den som satt Suzanne i skiten. Jag förstår, jag känner med dom allihop och jag tror det är därför jag under större delen av filmen har en klump i magen.

Det här är ingen mysigpysfransk film som doftar teracottakrukor och solrosor direkt. Det är mer svett, kön och ångest och även det kan faktiskt vara underhållande ibland.

 

IRREVERSIBLE

Att se filmer som leker med tid är alltid intressant tycker jag. Filmer som vänder upp och ner och fram och tillbaka på hela konceptet som kallas tidsaxel.

Det finns ett gäng bra filmer som filmats ”baklänges”, alltså med slutet först och där jag som åskådare blir serverad lite av sanningen, lite av förklaringen, som småkakor på ett 70-års kalas. En i taget, jag förstår lite mer och lite mer för att sedan när filmen är slut inte vilja något annat än att se den igen, fast nu åt ”rätt” håll.

Irreversible. Oåterkalleligt. Time destroys everything. Alla aktioner får en reaktion. Alla handlingar en konsekvens. Det är många sanningar som får sig en känga här.

Det här är en film som inte liknar någon annan. Den är suggestiv, den är köttig, det är mycket hud, mycket kön (både manliga och kvinnliga) och det är en fruktansvärd våldtäktsscen som pågår under tolv minuter mitt i filmen.

Irreversible är mycket men framförallt är det en viktig film. Smart. Tänkvärd. Hemsk. Fin. Intelligent. Annorlunda. Egentligen allt på en och samma gång. Jag har svårt att vara tydligare än så. Jag tycker bara väldigt mycket om filmen. Jag känner manshatet komma flödande men trots det känner jag i samma andetag en tro på kärleken – och på att det finns manliga snällisar. Irreversible sätter igång många tankar och känslor och en sådan film kan aldrig vara dålig.

Dåliga filmer glömmer jag runt eftertexterna, bra filmer försöker jag analysera när jag skalar potatis.

Det här är urtypen av en potatisskalarfilm.

 

MIDNIGHT EXPRESS

Filmen tar sin början i Istabul 1970. Billy Hayes (Brad Davis) ska flyga hem till USA igen tillsammans med sin flickvän men även med ett otal folieinpackade haschkakor fasttejpade kring midjan.

Första kvarten är spännande så hjärtat fan stannar. Hela min kropp fullkomligt skriker ”du kommer ju aldrig kunna ta dig genom tullen dumjävel” och hela min knopp tänker ”det är klart han inte kan, det skulle inte bli mycket till långfilm då”.

Självklart åker han fast, självklart får han ett långt fängelsestraff och självklart är det turkiska fängelset ingen promenad i parken.

Midnight express är baserad på en sann historia men det är ingenting jag direkt tänker på när jag tittar på filmen. Jag tänker inte ens på att det ÄR en film. Jag är där. Jag känner lukten av fuktiga betongväggar, av tunna lortiga madrasser, av blodiga, variga och sönderslagna fotsulor, av hopplöshet, av ensamhet.
Mitt problem med filmen är att större delen handlar om en aktion
(= han försökte medvetet smuggla knark) som leder till en reaktion (= han fick en fängelsedom som i antal år känns rätt logisk) och jag har svårt att uppröras över det. Däremot vänder det under sista tredjedelen när min akilleshäl både i film och verkliga livet – orättvis behandling – kommer in i bilden, då hettar det till och blir jobbigt på riktigt.

Alan Parker har lyckats göra en film i färg som känns som en svartvit rulle. Jag har förstått att den här filmen var en stor snackis när det begav sig (1978) och visst är den bra, men inte världsomvälvande. Hade jag däremot haft minsta tanke på att byta yrkesinriktning och bli nån form av knarksmugglardrottning så fungerade första kvarten verkligen som propaganda att tänka om. Knark är bajs, svårare än så är det inte.

 

Veronika bestämmer sig för att dö

Veronika bestämmer sig för att dö handlar om den där gamla välanvända storyn: en vacker, framgångsrik, omtyckt ung kvinna mår trots det dåligt, ser ingen mening med nåt och försöker ta sitt liv.

”Jag återgår till jobbet med antidepressiva piller, äter middag med mina föräldrar och övertygar dom om att jag är normal igen. Och så en dag kommer någon att fria till mig. Han är lagom trevlig och mina föräldrar blir mycket glada. Det första året älskar vi med varandra jämt. Det andra och tredje året allt mindre. Just när vi håller på att tröttna på varandra blir jag gravid.

Att ta hand om barn, jobb och huslån håller oss igång ett tag. Sen, när det gått tio år är han otrogen för att jag är upptagen och trött. Jag får reda på det. Jag hotar att döda honom, älskarinnan och mig själv. Vi kommer över det. Några år senare är han otrogen igen men jag lådsas som ingenting för det är inte värt besväret. Jag fortsätter leva och önskar ibland att mina barn får det liv jag aldrig fick.”

Det där är själva introduktionen i filmen. Veronika (Sarah Michelle Gellar) berättar om sin svartsyn inför livet och jag avskyr det där förbannade offertänket och stämplar tummen ner på fodralet redan efter fem minuter. Jag kommer att hata den här filmen and I know it.

Filmen fortsätter i ett tempo som får en sengångare att kännas som Ben Johnson när han var som mest fullskiten med anabola. Det känns som om filmen vill vara svår, lite intellektuell sådär, ge svar på komplicerade frågor, få mig att tänka efter, känna efter, inse att det krävs att vara sådär långt nere på botten för att vilja leva igen. Men det är ju BULLSHIT. Formidabelt BULLSHIT.

Hela filmen är ingenting annat än osmakligt trams och den absolut konstigaste scenen är när Veronika badar i sjukhusets simhall och Lisa Ekdahls Vem vet spelas i bakgrunden. Jag bara undrar: varför då?

WINTER´S BONE

Det var ett bra tag sedan det kom en film som enade all världens recensenter i en hyllningskör så som denna film gjort. Riktigt länge sedan var det.

När sen mina vänner börjar knacka mig på axeln och säga ”Har du sett Winter´s bone än? Den är såååå bra” så blir jag ju självklart nyfiken på filmen som handlar om den 17-åriga tjejen Ree (Jennifer Lawrence) som tar hand om sina två småsyskon och sin sjuka mamma när pappan stuckit och pantsatt hela deras hem. Nu riskerar familjen att bli hemlös, det enda hon kan göra är att bege sig iväg och försöka hitta pappan. Död eller levande.

Nu är alltså filmen sedd, jag kan svara ”ja” på frågan mina kompisar ställer och min nyfikenhet är stillad.

Så, sällar jag mig till förståsigpåarna i tidningar och på TV? Tycker jag som mina filmälskande vänner? Nej, jag gör inte det.

Winter´s bone är total misär. Det är misär på precis alla fronter, bakom varje dörr, i varje byxben. Det är kargt och kallt och huttrigt, det är trasigt och kantstött. Känslan i filmen är ungefär lika glad och hejsanhoppsan som att bo i Norrland på vintern och det är total solförmörkelse och så kommer orkanen Katrina och gummistövlarna läcker, jag får tandlossning och barnen uppvisar klara tecken på hiv. Trots detta så blir jag inte engagerad och det är en skitskum känsla.

Jag kan inte låta bli att jämföra Winter´s bone med Frozen river, en film med om inte snarlikt tema så väl med samma känsla. Den filmen gjorde mig ledsen. Jag fick en klump i magen som inte ville släppa och jag tänker fortfarande på den ibland. När jag skriver detta är det bara ett par timmar sedan jag läste eftertexterna till Winter´s bone och jag har redan glömt filmen. Efter att jag skrivit detta kommer jag sannorlikt inte ägna filmen en enda mikrometer tankeverksamhet, inte förrän den får en massa priser på galor världen över och jag känner mig skitdum för att jag inte fattar grejen.

Tjugoåriga Jennifer Lawrence är en tjej vi kommer att få se mer av, om inte annat för att hon ser ut som en ung Cate Blanchett även i trasiga jeans. För mig var filmens behållning att få se att Laura Palmer inte var död eftersom Sheryl Lee hade en liten liten roll och henne har jag inte sett på länge.

Skådespelarna gjorde annars precis vad dom skulle, det är bara jag som inte tycker att det räcker ända fram.

BURIED

1987 gick jag omkring och sjöng på Living in a box´s hit Living in a box. Härom dagen gjorde jag samma sak fast istället för att sjunga ”Am I living in a box, am I living in a cardboard box” nynnade jag ”Ryan Reynolds in a box, Ryan Reynolds in a wooden box”.

Varför då kan man fråga sig? Jo, är man det minsta klaustrofobiskt lagd (som jag är) så gäller det att hitta nån form av lugnande mantra för att orka ta sig igenom filmen Buried och den där lilla sångsnutten funkade för mig.

Paul Conroy (Ryan Reynolds) blir levande begravd i en kista någonstans i världen. Hans ägodelar är en tändare, en mobiltelefon, en penna, ångestdämpande medicin och lite starksprit i en plunta. Han har ingen aning om VAR han är och jag som tittar har ingen aning om VEM han är.

Hela filmen utspelar sig i den där kistan. En-och-en-halv-timme Ryan Reynolds i en låda, är det nåt att titta på? Svar ja. Jag har inte sett en liknande enmansshow sedan Colin Farrell spelade mot och i en telefonkiosk i Phone Booth 2002. Det måste vara ett tufft jobb att agera ensam mot egentligen ingenting. Buried är nästan som att se en filmad teaterpjäs och precis som på en teaterscen så är gränsen hårfin mellan pekoral och högkvalitativt skådespeleri och jag tycker både filmen och Reynolds klarar sig med äran i behåll.

Det finns logiska luckor i filmen som retar mig en aning, till exempel är det fascinerande hur länge man kan prata i en mobil när batterinivån är nere på ett (jämfört med hur länge det gick att prata när nivån minskades från fyra till tre och från tre till två) och att syret är på väg att ta slut i en kista vars lock är helt tillslutet men det finns hål stora nog för djur att ta sig in. Å andra sidan är mycket av manus rätt vettigt skriven så jag tänker inte reta ihjäl mig på småsaker.

Lider du av klaustro är Buried en film som garanterat kommer ge dig ett brutalt tryck över bröstet och en ångestfylld vilja att ladda ner Vita arkivet. Tycker du trånga utrymmen är peanuts kan filmen ändå vara värd att se.

Tomten är far till alla barnen-tankar

”Det är väl klart att det är den där kåte fan. Han skulle tända på en daggmask om den hade bröst.”

Detta citat är mitt enkla bidrag till dagens mastodontinlägg. Det är Janne (Peter Haber) som uttalar dom bevingade orden till Åkes fru (Jessica Zandén) och det är alltså Åke himself (Leif Andrée) som är ”den kåte fan”.

Tomten är far till alla barnen är en film som dom allra flesta har en åsikt om, ja, alla utom jag just idag då. Här nedan följer en samling intressanta, tänkvärda och underhållande texter om den svenskaste och juligaste julfilmen av dom alla.

.

.

Först ut är Andreas från Addepladdes j-vla filmblogg.

När man samlar massvis av kända och välmeriterade skådespelare i en och samma tillställning finns det två möjliga resultat. Antingen blir det toppenbra eller så blir det pannkaka. På grund av förväntningar och krav är det sällan man hamnar mitt emellan. Dessutom är det inte allt för ovanligt att stjärnor i mindre roller brukar kräva lite väl mycket uppmärksamhet, vilket stjälper helhetsbilden. Eller så är det oinspirerade stjärnor som bara samlar lönecheckar. Mycket kan gå fel, men det går åt andra hållet också. Det kan ju bli hur bra som helst!

I Tomten är far till alla barnen samlas den svenska skådespelarelitens gräddhylla. Tillsammans ger de sig på det käraste vi har här i Sverige (efter midsommar) – självaste julafton. Det är en knepig handling och det är imponerande att se hur den långsamt byggs upp och exploderar i ett fantastisk klimax. Regissören Kjell Sundvall dirigerar och håller samman sina skådisar väl, men han har det fantastiskt välarbetade manuset att tacka för allt. Äntligen får vi se naturlig och trovärdig dialog i en svensk film.

Med bra manus och regi kommer man väldigt långt, men i slutändan hänger det ändå mycket på skådisarna. Haber är felfri som Janne. Han levererar bitska kommentarer, ett underbart minspel och gör den bästa roll jag sett honom i. Höjdpunkten nås när han utbrister: ”Dö för i helvete, tomtejävel!”. Ewerlöf är lika bra hon i det kontrollerade kaoset. Bland föredettingarna finns bland annat bröderna Anders och Dan Ekborg, där den senares drickande resulterar i många roliga situationer. ”Vem fan orkar vara nykter i det här sällskapet?”. Leif Andrée är nog min favorit i rollen som den sliskige och dominanta Åke.

Jag kan inte komma på något dåligt med Tomten. Det vore väl att handlingsförloppet är lite väl otroligt, men det är samtidigt en stor del i att det blir så roligt. Överlag är det en lättnad att se en svensk komedi som faktiskt är genuint rolig, samtidigt som man känner för karaktärerna. Trots humorn bygger allt på rätt tragiska missuppfattningar och händelser, vilket skapar empati. Jag vet många som blir stötta av det faktumet att en familjs julafton kan gå så åt helsike, men livet är inte vackert alla gånger. Då är det lika bra att skratta åt det istället för att grämas.

Tomten är det tredje benet i den ultimata julfilmstrion (tillsammans med Love Actually och Ett päron till farsa firar jul) och visar den svenska julens både för- och nackdelar. Få filmer lyckas lika bra med att spegla det. Ett måste varje jul.

Betyg: 4/5

.

.

Vrångmannen & Surskägget

Här följer ett samtal mellan Vrångmannen (V) och Surskägget (S) om Tomten är far till alla barnen.

V: Kjell Sundvalls dråpliga julkomedi skulle ha kunnat bli en svenskklassiker. Nu är den bara helt ok med några skojigt hysteriska scener. Vadär det här, vad ääääär DET HÄÄÄÄÄÄÄÄR?!
S: Håller inte riktigt med om att det inte skulle vara en svenskklassiker. Tror de flesta har tagit till sig den här som en av filmerna mantraditionellt ser kring jul. Bara häromdagen hörde jag två medelålders mänpå pendeln sitta och diskutera filmen och hur rolig den är.
V: Det som stör mig lite med filmen är att regissören Sundvall(slappjannen!) liksom har fått upplägget gratis. Släng in ett gängtokstollar med förflutet till varandra under samma tak på en högtid såhänder det grejer.
S: På den punkten håller jag med dig att filmen är skön men ojämn och attdet finns en hel del slevar Sundvall skulle kunnat slänga ut som hanbehåller i grytan.
V: Han håller tillbaka och inte vågar ta ut svängarna som han t ex gjordei den utomordentliga tv-filmen Vi hade i allafall tur med vädret från 1979.
S: Scenen när Haber spöar skiten ur en tomte är förstås svensk farshumornär den är som bäst och överlag finns en hel del sköna stunder varavbastuscenen med en odräglig Ekborg är en.
V: Skön men ojämn underhållning och ytterligare en påminnelse om att julenger ris och ros i både slott och koja. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
S: Absolut. En bra film med potential för mer.

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm har tillfälligt lämnat över stafettpinnen till dottern som 13 år gammal har betydligt intressantare åsikter om filmen än sin mamma.

Det första jag lade märke till när jag för första gången såg Tomten är far till alla barnen var nog dem vuxnas beetende. All otrohet och alla lögner som lika fort som baciller sprider sig överallt. Är det så här? Ska det behöva vara så här? Ser verkligen ”vuxenvärlden” ut så här?

Men det bästa med filmen är nog enligt mig berättelsen. Hur allting svänger hit och dit liksom. Allt som man får reda på och som på något sätt måste redas ut, men när man väl tror att man vet hur det ska redas ut så händer det någonting nytt som gör att din egna lösning inte funkar alls.

Ett sånt exempel är bland annat när Sara berättar att hon är gravid med Jannes och hennes kärleksbarn. Hemligheten som bara några få personer vet om blir plötsligt ett rykte som alla förutom Sara vet om och min fråga blir så klart, är lögner en del av vardagen? Och ryktena. Betyder ett ”lovar att inte säga någotning” ingenting alls i ”vuxenvärlden” eller?

Men i alla fall. Sara var i London en månad innan självaste julafton, då hon berättar för Janne och alla andra att hon är gravid och efter ett tag då man får reda på att det även är någonting lurt med det så krånglar allt till sig igen.
Allt blir som en ända stor röra. Men några har också blivit misstänksamma och kopplar ihop allting så att pusslet ska stämma. Men stämmer pusslet? Är det rätt lagt?

Samtidigt som alla försöker att koppla samman allt som sker så sprider sig ryktena till max och frågan som alla ställer sig är vem som är far till Saras barn. Ja, vem är det? Dem mystiska telefonsamtalen som Erik skiter i att svara på, har dem någonting med saken att göra? Eller Åkes ”tittande” på Marika, har dem någonting med saken att göra. Eller London resan?

Slutet är bra och det knyter ihop säcken på ett helt perfekt sätt. Och ja, även om ”vuxenvärlden” ser ut så här så vill jag nog bli vuxen. Men jag skulle helst slippa otroheten, ryktena och lögnerna, om jag fick välja själv.

.

.

Stefan på Flmr – En sorts filmblogg

Att se på Tomten är far till alla barnen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.

Filmen är en sorts svidande uppvisning i hur en julstämning fastnar på det kvävande sättet som bara svarta komedier av det här slaget kan. Dock galet roligt i bland samtidigt som filmen lite tar fasta på det där som vi alla kanske drömmer om, en gammeldags jul med nära och kära intill, gärna i stora sällskap, så blir det också ett tittskåp där vi möjligen gillar att titta på andras olycka. Enligt den svenska modellen kan vi sedan luta oss tillbaka och säga” tack och lov att det inte ser ut så hos mig.”. Nu är väl filmens motor, den hurtiga Sara, kanske lite speciellt over-the-top-utformad i manuset, men ingen ska ju kunna säga att hon inte har sitt hjärta på det rätta stället.

”Tomten…” är en effektiv hybrid mellan en Norén-mardröm och en komedi om att gapa efter alldeles för mycket godhet och förståelse i jultider. Det är en lysande samling skådespelare som förtjänstfullt tar fram det värsta i oss alla. Samtidigt, märkligt nog, lyser en sorts godhet igenom ju längre filmen rullar på. I slutscenerna, när ett helt år passerat, kan vi också studera detaljerna runt det ånyo fullsatta matsalsbordet och se att det skett vissa förändringar hos alla.

Regissören Kjell Sundvall målar ett på ytan snyggt vykort om julen och fångar också träffsäkert in alla de olika typer av människor som kanske både du och jag stöter på i vardagen, och just det faktum att historien till viss del och i vissa bitar möjligen går att identifiera sig med, höjer ju naturligtvis underhållningsvärdet. Det obehagliga inträffar i samma stund den första lilla sprickan växer sig större och asken på något sätt öppnas lite för mycket..

För visst är det ändå lite skadeglatt kul att se hur den svenska skämmigheten och avundssjukan till och med på självaste julafton firar stora triumfer hos ett sällskap där distansen med ens känns obehagligt långt borta.

Tomten är far till alla barnen bjuder upp till en lustiger dans, där man dock ganska snart finner sig sittandes med skrattet i halsen. Obehagligt roligt och känslan av en sorts Norén-värld på speed. Som betraktelse av storfamiljsfenomenet träffsäker och vass. Trots sitt tragikomiska ämne en liten modern julklassiker som naturligtvis hör hemma i dvd-spelaren lagom till jul. Om så bara för att få pusta ut i verkligheten efteråt…

mvh

40+:aren
Stefan

.

.

Om jullidandets estetik
eller
Hur jag lärde mig uppskatta Clark Griswald

av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

“Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”.

Jag håller det inte för helt osannolikt att Pär Lagerkvist skrev dessa berömda rader på juldagen. För det är vad svenskarna uppenbarligen gör allra bäst under julen: lider. Bort med myspys och gröt, in med braskande rubriker om JULSTRESSEN och rejält med ångest under julklappspappret.

Tomten är far till alla barnen faller väl in i ledet — julafton handlar om fylla, knakande relationer och sjaskiga hemligheter. Det intressanta med denna film är att den i många avseenden sätter upp en svensk ångestspegel mot den betydligt lättsammare amerikanska Christmas Vacation.

Till att börja med är båda filmerna fast rotade i förhållandevis burgen medelklass och vi får träffa familjer där kvinnan i sedvanlig ordning (åtminstone inledningsvis) är alldeles för snygg och smart för att vara gift med Jan/Clark. Julen är förvisso för både svenskar och amerikaner en tid av mer eller mindre uppslitande familjedramer men där Griswaldhushållet hemsöks av en ganska traditionell samling far- och morföräldrar är den svenska versionen betydligt mer uppdaterad med vad som i praktiken kan beskrivas som en samling buksvågrar och -svägerskor (genus-o-metern vill också gärna veta varför det bara är männen som får jämför sina upplevelser med den liderliga Sara, medan kvinnorna som delat man inte tycks ha något att diskutera i denna fråga).

I bägge kvarteren finns det också grannar. Paret Chester är pretentiösa och snobbiga, det är lätt att skratta åt dem när de ska ha finstämt och modernt sex i sitt minutiöst planerade 80-talssovrum men istället får snava omkring i spillt vin och glasskärvor på grund av Clarks belysningsorgie. Humor: hyfsad. Ångest: not so much. Mats och Helena är helt vanliga människor, vilka lika plötsligt som obegripligt faller ur ramen med hon som en hämndlysten obeveklig furie och han som dyngrak (på det där sättet som folk bara tycks bli på film) tomte. Humor: noll. Ångest: Lars Norén-nivå.

Att det i medelklassen grasserar hemlighetsmakeri är ingen större hemlighet. Clark har gjort av med pengar han inte har på något han vill ge sin familj. Onödigt och dumt kanske (och också rätt patriarkaliskt på ett klassiskt amerikanskt bread winner-plan) men han menar väl. Jan törs inte tala om för Sara att han inte vill ha barn och säger därför att han gärna vill ha det samtidigt som han egentligen är steriliserad. En i huvudsak självisk lögn som dels är extremt taskig mot den partner som vill ha barnet och dels bäddar för en jäkla massa krystad komik där man sitter till slut sitter och skriker: ”Men så kläck ur dig det som ändå kommer fram förr eller senare, förihelvete!!”

Om skadeglädjen vore den enda sanna glädjen skulle svenskar ha roligt mest hela tiden, framförallt på julen. Men trots att jag innan Tomten är far till alla barnen verkligen inte såg Clark Griswalds påhitt som någon komisk höjdpunkt, har jag nu kommit till slutsatsen att det definitivt finns annan glädje. Glädjen av att se en film som bjuder på slapstick och sentimentalitet istället för ångest och graviditetsbedraganden exempelvis. Och för första gången är jag genuint tacksam för amerikansk familjefilmsprydhet, jag hade helt klart kunnat överleva alldeles utmärkt utan bilderna av Peter Habers rumpa och Jessica Zandéns bröst för evigt fastetsade på näthinnan. Det fick bli min alldeles egna lilla julångestklapp.

SYNECDOCHE, NEW YORK

Nu har Charlie Kaufman slagit till igen.

Okej att jag visste att den karln har överskottsenergi i hela hjärnbarken och att han totar ihop filmmanus som inte är helt lätta att hänga med i, men nu har han fått kontroll även över regissörsstolen och…nä…jag orkar fan inte. Jag vet inte var jag ska börja trassla ut den här formidabla geggan nånstans.

Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden Cotard, snubben som lider av all världens åkommor, allt ifrån underlig avföring till håravfall, till äckliga vårtor till….ALLT. Catherine Keener är hans konstnärliga fru Adele som inte verkar vilja honom mer gott än att typ dö. Och Caden sätter upp en pjäs med skådespelare som spelar skådespelare och till slut har han fått in hela jävla Manhattan på scenen och tiden är fram och tillbaka och allt är sjukt och deprimerande och nä, fy satan. Nu stänger jag av.

PIANISTEN

Efter att ha sett och fascinerats av Michael Hanekes psykologiska psykopatdrama Funny games kunde jag inte riktigt hålla mig från Pianisten längre.

Jag har stått och hållt i det här hyrfilmsfodralet många gånger men liksom med Funny games har jag känt nån underlig aversion, som om fodralet vore insmetat med frätande syra eller nåt men nu tog nyfikenheten över magkänslan och filmen är sedd.

Pianisten handlar om lärarinnan Erika (Isabelle Huppert) som oerhört pedantiskt, fyrkantigt och bokstavstroende lär ut konsten att spela piano. Hon beter sig korrekt, hon kläd sig vardagligt i foträta skor, tantiga kläder, bär inget smink och har stram knut i nacken. Hon bor hemma hos sin åldersstigna och militant kontrollerande mamma, ja, dom delar till och med säng och ingen kan ana vad som rör sig bakom den oklanderliga fasaden. Erika använder sin fritid till att besöka porrbiografer och där sitter hon i ett bås, tittar på porrfilm och luktar på männens använda runkpapper.

Walter (Benoît Magimel) är en av hennes elever och han blir förtjust i sin lärarinna men kan inte ana vilket monster han släpper lös bara genom att skrapa lite på ytan. Både monstret inuti Erika och inuti honom själv.

Jag läste en recension av denna film (men minns nu inte var) i vilken skribenten ifrågasatte om Michael Haneke verkligen tyckte om människor. Jag skulle vilja vrida på den frågan en aning. Jag tror Haneke är INTRESSERAD av människor men det som slår mig efter att nu ha sett två av hans filmer är att JAG tamejfan inte tycker om folk efter det här. Haneke lyckas få sina åskådare att tycka genuin illa om människor som fenomen.

Jag blir hatisk och jag blir äcklad av Erika samtidigt som jag faktiskt inte bryr mig om henne. Hon är osympatisk på ett sätt som gör att jag tänker ”okej, tanten har en skruv lös, eller två, eller ett helt jävla byggvaruhus men…so what!?” Att bli påprånglad människans absolut vidrigaste och sjukaste sidor på detta vis är allt annat än mysigt och hur intressant det än kan vara så lämnar den här filmen en eftersmak som inte direkt smakar mumma.

Visst är det mänskligt att vilja bli älskad och visst är det förståeligt att både män och kvinnor kan bli sexuellt skadade av alla möjliga – och omöjliga – orsaker, men precis som i Funny games så lämnar Haneke många frågetecken till oss åskådare att räta ut själva. Jag gillar att inte alltid få allt serverat på silverfat men då gäller det att vara på precis rätt humör när man ser filmen och just idag orkade jag inte vara det, inte ända fram.

 

 

 

KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT

Sällan har en films titel sagt mer om själva handlingen än just denna.

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott är ett färgglatt drama om starka känslor, om kärlekens alla avigsidor, om relationer, om passion, om svartsjuka och om ett gäng kvinnors nerver som är i dåligt skick och brutal gungning.

Carmen Maura är Pepa som blir lämnad av sin man Ivan och hon är utan överdrift på gränsen till nervsammanbrott.

Antonio Banderas spelar Carlos i en föga klädsam 80-tals frilla. Som synthare hade jag önskat mig honom i samma frisyr men med längre lugg, DÅ hade vi kunnat snacka hottie, men nu är både han och håret mest fel (även om dom båda var ascoola 1988).

Filmens Marisa spelas av Rossy de Palma som har en av filmvärldens mest intressanta utseenden och kanske den mest magifika snok Gud någonsin skapat. Hon ser ut som en personifiering av en Picasso-tavla och hon är verkligen skithäftig att titta på.

Pedro Almodovar och Wes Anderson har egentligen en hel del gemensamt som regissörer gällande främst användandet av färger och prylar som bildförstärkare. Men där Wes slår över och blir larvig pekoral (som i filmen med den gula kudden) där lyckas Almodovar alltid. ALLTID.

Karln är dyngsäker på färger och på bildkomposition så när den multifärgade badbollen egentligen helt missanpassad ligger mitt i bild på en terrass 22 minuter in i filmen så hade det kunnat bli ramaskri här i soffan (ja, det hade det blivit om Wes stått bakom kameran), men nu funkar det och jag ler.

Färger gör mig glad, liksom starka kvinnoroller i annorlunda och skruvade historier och Pedro Almodovar är en mästare på att kombinera allt det där. Personligen tycker jag inte Kvinnor på gränsen till nervsammabrott är en av hans bästa filmer men hey, han har en lägstanivå som är i linje med Woody Allens och DET är det få regissörer som har.

Somewhere

På pressvisningen av Sofia Coppolas film Somewhere sitter en man i stickad grå kofta på raden bakom mig. Han pratar med en kritiker-kollega innan filmen börjar och säger högt:

”Jag känner att jag måste se den här trots att det är en kvinnlig regissör. Jag försöker jobba mot mina fördomar, men det går inte. Det är sällan jag förstår varför kvinnor gör film. Jag förstår inte sensmoralen.”

Jag har fördomar mot män, speciellt äldre. Mot äldre män som har fördomar mot yngre begåvade kvinnor för att dom är just kvinnor har jag extremt mycket fördomar så självklart lyssnade jag extra noga och antecknade vartenda ord han sa. Det gäller att citera korrekt om det ska citeras.

Sofia Coppola som regissör är intressant. Ska man fortsätta fördomsanalysera henne så tror jag att hade hon inte hetat Coppola och inte varit dotter till Francis Ford så hade hon antagligen inte fått göra film. Hon hade definitivt inte fått någon roll i Gudfadern 3 om hon inte varit regissörens dotter, DET är klart som korvspad i alla fall.

Nu säger jag däremot inte att hon är en usel filmmakare, för det är hon inte, men det finns många begåvade människor överallt i världen som inte kommer nånstans alls utan rätt kontakter och släktskap. Sofia Coppola fick rätt räkmacka och nu är hon här för att stanna, om detta är jag säker.

Somewhere handlar om Johnny, en nerdekad skådis spelad av en annan skådis på nedåtgående, nämligen Stephen Dorff. Han lever ett liv som mest kretsar kring starksprit och blonda poledansöser men inget av det verkar intressera honom nämnvärt. Han har en 11-årig dotter, Cleo (Elle Fanning), som han har hand om ibland och när Cleos mamma bestämmer sig för att ta en time-out i föräldraskap och överlämnar ansvaret för dottern till Johnny har han liksom inget val. Han måste växa upp.

Somewhere är inte en särskilt speciell film, kanske inte ens en särskilt bra film. Ja, jag vet att den fått Guldlejonet för bästa film i Venedig men det biter inte på mig. Jag gör inte vågen, jag hurrar inte ens litegrann. Å andra sidan somnar jag inte heller och jag hade inte en tanke på att resa mig från visningen och gå därifrån.

Somewhere är som ljummen potatissallad för mig. Inte bra, inte dåligt, inte main-stream och inte as-udda men för att odla mina fördomar så är Somewhere en film för dom som gillar P3-musik. Mannen bakom mig i biosalongen lär alltså såga den hårt.