2012

14 september, 2011

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 samt 12 juni 2011 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg – igen – publicerar jag den – igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

{ 1 comment… read it below or add one }

anc888 september 13, 2012 kl. 22:16

Det är ganska obegriplikt för mig hur man kunde göra den ofantlikt mörka olyckan Titanic som en Romeo och Julia saga 1997. Men något som är änu mer obegriplikt är hur en så kallad jordens undegång kan framgå som om den jagar en familj. TEX jagar en spricka i marken dom som om den var ute efter dom. Varför inte skilldar hendelsen så att man ser ur flers synvinkel. En ofantlikt ytlig och odjup historia som inte väcker någon ångest inför den 21 december 2012.
Sedan är det ju en stjärna som det sägs kommer crashar med Jorden. Verkligen inget att ha 1/5.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: