Etikett: John Cusack

Publicerat

Röd lördag: THE THIN RED LINE

Jomen jamen jomen. Vad gör man inte för konsten? Vad gör man inte för ett tema? Vad för man inte när man gett sig fan på att kanske INTE se en film man på förhand VET inte funkar?

Jag har liksom sett Den tunna röda linjen förut. Jag såg den när den var ny på hyrfilm, det borde ha varit i mitten/slutet av 1999. Jag minns det för att jag ammade och filmen var så jävla lång så sonen hann bli hungrig flera gånger innan filmen var slut.

Jag har aldrig varit förtjust i krigsfilmer men jag gillade verkligen Full Metal Jacket och tänkte väl då liksom nu att Den tunna röda linjen skulle passa mig som handen i handsken då den, liksom Kubricks film, är en annorlunda filmad krigshistoria. Lite lugnare, lite mer kontext, lite mänskligare och i dagens films fall kontemplatoriskt.

Terrence Malick är regissören för dagen och det är närmast lika tjatigt att skriva om mina aversioner för honom som filmskapare som det är att skriva om tjafsiga biografbesök. Ändå gör jag det nu. Terrence Malick är inte en kille i min bok. Han har ett sätt att göra film på som gör mig stressad och nervös, det är för långsamt, för poetiskt.  Ändå bestämmer jag mig en ledig onsdag för att lägga 39 skattade kronor på att hyra filmen och att sitta i soffan i 2 timmar och 50 minuter för att se om en film jag redan för tjugo år sedan avskydde.

*kokar kaffe. kokar många koppar kaffe*

*gömmer mobilen. lånar den där minnesraderarpickadollen från Men in black och skjuter mig själv med*

Tiden går. Tiden gick. Filmen passerade. Dagen blev till natt, min fylliga rumpa blev platt, en suddig spegelbild av Sean Penn, Nick Nolte viskar om Ceasar och havet, John Travolta har tandprotes. Det sägs att det enda som är permanent är döden och Herren. Jag antecknar. Vad är floskler, vad är sanning, kan krig vara vackert och är Tim Blake Nelson grovt underskattad eller någon som borde spela brevbärare på Vallarna med Stefan & Krister? Är det ens en motsatsfråga?

Vad är det med krigsfilmer som ständigt och jämt drar till sig så många stora skådisar? Det är en imponerande mängd skådespelare här, bra skådespelare, dom gör det dom ska, det är inte dom det är fel på. Det är inte du, det är jag. Så känns det. Ben Chaplin i motljus med en vacker kvinna inklippt i en scen med runda hjälmar och män som skriker. Den här mixen av hårt och mjukt, tufft macholassekrigande och hemmasnickrade högtravande poetry-slam-dikter. Jag blir fnissig. Jag kan inte mä´t. Samtidigt, efter en timme så släpper jag taget. Jag ger efter. Hamnar i lunken. Andas saktare. Luften blir renare. Jag blir rädd för mig själv.

Jag börjar tänka hackigt. Det är vackert filmat. Krig kan vara vackert – också. Allt är inte död, det är vatten också, blått vatten som i insäljande resereportage. Det är palmer som i Robinson och solen skiner. Har dom solskyddsmedel pojkarna? Funderingarna drar iväg. Det är som vanligt när det vankas krigsfilm. Var bajsar dom? Hur lyckas Malick och hans fotograf alltid ljussätta grässtrån så jävla perfekt? Filmen är underbart vacker. Den är meditativ. Killarna vadar i gyttja upp till låren, det klafsar, jag dricker kaffe och i bladverket bryts solstrålarna när soldaterna går i sakta mak och någon av skådespelarna (Nick Nolte?) fortsätter viskprata sin voiceover och den lugna fina musiken försätter mig i trans.

NÄDETGÖRDENINTE. SKOJAR BARA. Det finns ingenting med papegojor i närbild, män i krig och tillbakablickar till en blond fru med småblommig klänning som försätter mig i trans. HÅLL EMOT HÄR NU FIFFI, FÖR JÄVULEN HÅLL EMOT!! Men….men….men….Hans Zimmers musik är jättefin. Verkligen jättefin. Fotot är extraordinärt. Det går en halvtimme till. Prasslet av hög uttorkad vass mot bruna soldatkläder låter trevligt. Döden ses i vitögat. Blod. Kött. Adrian Brodys hundögon. Är det inte lite ljuvligt ändå det här? Vad är det med filmen? Har jag rent av en trevlig stund ihop med Malick och hans pojkar? Vem är jag? Vad har jag blivit?

Det är tyst. Alla pratar sakta.  Döden är ständigt närvarande. All faces of the same man. Alla söker efter frälsning, var och en som en kolbit som tagits från elden. Så sas det i filmen och jag nickar. Ju äldre jag blir desto svårare får jag att se död på film, i alla fall riktig död, verklig död. Det är inte underhållande, det är inget annat än ren och skär tragik. Grabbarna är någons son. Någons bror, pojkvän, man och vän. Överallt likadant. Människor dör i tron att dom gör nytta. Det enda liv vi har går till spillo. Gör Den tunna röda linjen mig ledsen? Är det en klump i magen jag känner? Jag känner något annat än irritation alltså?

Malick-spöket är bortjagat. Soffhörnan är min, kaffet är slut och nästan tre timmar har gått. Jag känner mig upprymd. Jag känner mig nöjd över att jag gick emot mig själv och mitt bättre vetande. Tjugo år har gått sen sist och dessa tjugo år har uppenbarligen gjort något med mig, något som gör att jag kan ta till mig denna film betydligt bättre nu än då TROTS att jag försökt med många andra Terrence Malick-filmer genom åren.

Jag kan inte ge filmen annat än fem plus för ljudet och fem plus för fotot. Det Malick-pretentiösa kommer jag aldrig kunna ta till mig men på något sätt fungerade det väldigt mycket bättre här än i till exempel The tree of life, Knight of cups eller Song to song. Det blev sju oscarsnomineringar när det begav sig men ingen vinst. Jag måste ju rädda på det här på något vis.

Hey Terrence! Kolla hit! Jag kommer ge den här filmen det högsta betyg någon av dina filmer någonsin fått på min blogg. Jag tycker JÄTTEMYCKET om den här filmen och lika förvånad som det gör mig, lika glad blir jag. Tack för ditt bidrag i krigsfilmsgenren, jag för din ypperliga fingertoppskänsla när det kom till att mänskliggöra kriget. Du visar till och med en fågel som dör i närbild. Såna där småsaker som såna som jag tänker på. Krigets baksida, sånt man aldrig annars får se. Soldater som sjuka, rädda, små. Eländet. Inte bara det kaxiga manliga tuffa coola i att döda i krig. Tack för det och tack för en onsdagseftermiddag fram TV:n som jag sent ska glömma.

 

 

.

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

GRAND PIANO

Året innan Damian Chazelle blev känd över hela världen för sitt manus och sin briljanta regi till trumfilmen Whiplash gjordes filmen Grand Piano. Denna gång har han ”bara” skrivit manus och självklart är det ett instrument som spelar nån form av huvudroll även här. Precis, du gissade rätt, ett piano!

Grand Piano handlar om Tom Selznick (Elijah Wood), en konsertpianist med världsrykte, ”vår tids Rachmaninov” som lider av nåt så vedervärdigt i sammanhanget som scenskräck. Han är gift med Emma Selznick (Kerry Bishé) som är en av världens största skådespelare och tillsammans är dom såklart ett massmedialt spännande par.

När filmen börjar är Tom på väg till Chicago för att genomföra en stor konsert och man förstår hur han våndas när planet nästan går ned för räkning men han mår mer illa över den kommande konserten än över rädslan att dö i en flygkrasch. Hur som helst, Tom och hans flygel tar sig upp på scenen och partituret hamnar i hans händer i sista stund. Konserten börjar och han bläddrar bland notbladen. Där står det nåt med röd skrift. Ett mordhot.

Nästan hela filmen utspelar sig under denna konsert och jag får lite Phonebooth-känsla av många anledningar (som jag kanske inte ska skriva här pga spoiler). Det är rätt spännande ibland faktiskt och framförallt är det snyggt filmat. Det är egentligen bara två ”krux” jag har med filmen, Elijah Woods ögon och – som alltid – John Cusack och det blir ju rätt problematiskt i en film som denna när så mycket hänger på John Cusack och Elijah Woods ögon.

Bortsett från det, Damian Chazelle är en riktigt bra manusförfattare och det var ett smart drag att ta in honom när manuset till 10 Cloverfield Lane skulle skrivas. Han är finurlig, både med och utan inblandade instrument.

 

Publicerat

Stephen King-tisdag: CELL (2016)

2006 skrev Stephen King en roman som på svenska heter Signal och i original Cell. Tio år senare har den blivit film och King har själv varit med och skrivit manuset.

Det här är en film som får mig att vilja göra en hårddiskrens mellan öronen, jag vill liksom börja om från scratch, läsa boken och sen nöja mig med det. Jag tror nämligen att boken kan vara alldeles förträfflig men filmen är inget annat än en samling av alla element som gör mig extremt uttråkad. Dessutom…..John Cusack. Vafaaaan liksom! Han ser ut som en gammal amerikansk tant med både injicerat skit och en aura av Instagramfilter över ansiktet. Plus insjunkna kinder, en tunn tajt mössa och mycket kajal. JAG TYCKER INTE OM JOHN CUSACK SOM SKÅDIS!!!

Samuel L Jacksom har den andra huvudrollen och – utan att överdriva – han känns noll procent närvarande. Filmen känns billig, den är undermåligt genomförd på precis alla sätt jag kan komma på och jag vill verkligen inte skriva ett enda ord till om den. Så jag slutar här och längtar till nästa tisdag.

 

 

Idag skriver även Filmitch om den här filmen. Är han i mitt lag eller kommer han meja ner mig från motståndarlaget?

 

.

Publicerat

IDENTITY

Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.

Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.

För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.

Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.

John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.

Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!

I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).

Publicerat

MAPS TO THE STARS

Det är lätt att tro att hollywoodlivet är glassigt deluxe. Det är ännu lättare att känna att hollywoodmänniskorna inte bara är framgångsrika, vackra, smala, rika och begåvade utan även på nåt sätt extra lyckliga. Med Maps to the stars tar regissören David Cronenberg med oss ända in i livmodern på det som kallas Hollywood och visar baksidan, den finniga röven av den popularitet som så många verkar sträva efter.

Havana Segand (Julianne Moore) är skådespelerska, neurotisk och bekräftelsetörstande. Jerome Fontana (Robert Pattinson) är en limousinechaufför som drömmer om ett liv som manusförfattare. Dr Stafford och Christina (John Cusack och Olivia Williams) är gifta och dom pushar den barnskådespelande sonen Benjie (Evan Bird) på ett sätt som får curlingföräldrar att verka helt hippie-slappa. Dottern Agatha (Mia Wasikowska) bor inte hemma. Orsaken till detta kan vara en spoiler så jag undviker att skriva mer om det.

Maps to the stars är en mänskigt grisig film. Det är långt ifrån det bästa David Cronenberg gjort men det är hästlängder, eoner, bättre än Cosmopolis. Visst finns det en hel del att klaga på med filmen (en viss eld-scen till exempel, skämskuddevarning på den), manuset är inte helgjutet på nåt sätt men det är en film som inte släpper från skallen. Direkt efter att jag såg den gillade jag den, nu gillar jag den ännu mer. Och Julianne Moore är sjukt bra – och ganska äcklig.

Maps to the stars visas på Stockholms filmfestival 8, 13 och 15 november. Se hemsidan för tider och biljetter. Officiellt premiärdatum verkar vara 6 februari 2015 men det har ändrats förr och kan säkerligen ändras igen.

 

Själv såg jag filmen på Malmö Filmdagar i augusti. Jag minns att det var lite blandade reaktioner från publiken. När det dyker upp recensioner från mina filmspanarvänner länkar jag till dessa här.

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

THE PAPERBOY

Jag känner mig lite smutsig.

Jag har precis sett klart filmen som fick filmmänniskorna i Cannes att sätta canapéerna i halsen. Det här är filmen där Nicole Kidman kissar på Zac Efron som ligger medvetslös på stranden alldeles söndertrasad  av brännmaneter och det här är filmen där Nicole Kidman onanerar i fängelsets besöksrum framför en dödsdömd John Cusack med extremt otvättat hår.

John Cusack spelar slemtorsken Hillary Van Wetter, en man som sitter i fängelse för att ha mördat en polis och han har precis friat till sin white-trash-brevvänsfästmö Charlotte (Kidman). Charlotte försöker hitta någon som kan hjälpa henne att få Hillary frikänd och Miami Times-journalisten Ward Jansen (Matthew McConaughey) blir den som kollar igenom bevisen än en gång men hjälp av sin vän Yardley (David Oyelowo) och lillebror Jack (Zac Efron).

Det här är filmen där Matthew McConaughey agerar allt annat än den ordinära snygglo-hetero-macho-man med ständig glimt i ögat som han ofta spelar och det är det som gör filmen så intressant. Alla skådespelarna har fått nåt redigt blodigt broskigt kladdigt köttben att bita i och jag sitter mest och….och…..och…..häpnar.

Nicole Kidman har gått upp ett antal kilo för den här rollen och jag är väldigt förvånad att hon inte blev oscarsnominerad för sin insats. Kanske är det filmens ”fel” mer än att hon inte var bra nog, jag kan nämligen inte tänka mig att amerikanerna är assugna på att ge den här lortiga, halvsunkiga, underliga filmen mer uppmärksamhet än den redan fått. Även John Cusack har ”flobbat på sig” en aning och jag som inte gillar honom även när han är fräsch och snäll, jag har uppenbara problem med att se honom här. Inte så att han är dålig, nejdå, han är bara äcklig och otäck.

Det här är regissören Lee Daniels första film efter Precious och dessa två filmer har inte mycket gemensamt. Själv tycker jag att The Paperboy möjligtvis liknar Killer Joe i stil och utförande (om jag nu måste hitta nåt att jämföra den med) men inte ens det känns rätt. The Paperboy är helt enkelt en film som inte liknar nåt annat jag sett förut och jag gillar det. Jag gillar att se en utåtagerande Nicole Kidman i knallgul capribyxa, brunsmutsig i baken efter att ha suttit och gnussat på en gräsmatta en stund. Jag gillar inzoomningen av John Cusacks spermakladdiga fängelsebyxa. Jag gillar Macy Gray som filmens röda tråd och den enda i filmen som känns riktigt normal, familjen Wards husa Anita. Jag tycker om Zac Efron som försöker tygla sina hormoner när Charlotte är i närheten och jag tycker om alla underfundiga klipp till djur/inälvor/annat konstigt som ger filmen en stämning som är helt unik.

Men, som sagt, jag känner mig smutsig. Undrar om helkroppspeeling med flingsalt hjälper eller om det är aceton och svinto som gäller.

 

Publicerat

7 skådespelare jag gärna skippar

Den här helgen kommer bli lite annorlunda här på bloggen. Det ska nämligen listas.

Idag kommer den manliga och den kvinnliga varianten av filmvärldens svar på low-life-suckers, skådisar jag  av olika anledningar  inte gärna ser på film.  I samtliga fall är det inte så pass illa att jag helt undviker filmer med dom i rollistan (eller jo, nääästan) men ibland önskar jag att jag kunde ha aktiv ögonbindel som slog på när dessa personer var i bild och som slog av när det klipptes till nåt annat.

Skådespelare liksom oss vanliga dödliga är ju inte helt igenom ruttna, det finns nåt gott i oss alla, så jag har försökt se lite positivt på det hela och plockat fram undantaget som bekräftar regeln, den där BRA rollprestationen som dom flesta ändå gjort nån gång i sitt yrkesverksamma liv.

Här kommer sju manliga skådespelare som jag gärna skippar. I eftermiddag kommer listan på dom kvinnliga lågvattenmärkena och imorgon vänder jag på steken, då plussas det hej vilt när mina fjorton skådisfavoriter presenteras uppdelade på två listor. Nu kör vi!

7. Ben Affleck

Jag vet, jag sparkar upp dörrar som inte finns med mitt val på plats 7 men Ben Affleck har en given plats på denna lista. Han är en man som inte borde ha blivit skådis men som behövde vara det för att hitta sin rätta plats här i livet: som regissör.

Mången film har jag fått harva mig igenom när jag ömsom har skrattat, ömsom skämts och ömsom varit uppriktigt irriterad över hans undermåliga agerande men det finns undantag. The Town är den första, Argo den andra och jag har medvetet lagt honom på listans sista plats för jag har en liten föraning om att han kommer åka ut så småningom. Kanske kommer han aldrig hamna på min favvolista men jag tror att han är en snubbe som kommer bli en bättre skådis med stigande ålder. Kanske slutar han sina år som en George Clooney-Sean Connery-look-alike?

 

6. Jack Black

Skådespelare, likt vanligt folk, behöver inte vara bildsköna för att jag ska tycka att dom är fina men dom behöver alla ha en sak: snälla ögon.

Titta på mannen här till höger. Har han snälla ögon? Nä, det har han INTE! Att han dessutom är skränig, överdriven och beter sig på film som att han läser från en telepromter gör inte saken bättre.

Vad gäller Jack Black så är det faktiskt så att jag alldeles medvetet struntat i att se flera filmer enbart på grund av hans medverkan. School of rock, Be kind rewind, Gullivers resor och Kung Fu Panda 2, jag tror inte att jag kan gno fram en endaste anledning att se dessa filmer. Jag orkar inte! Jag fixar det inte!

Men även den här icke-solen har sina goda fläckar, eller ja, EN i alla fall. I The Holiday gör han en icke-Jack-Black-roll och kanske är det därför han funkar där för mig.

 

 

5. Robert DeNiro

Att säga sig gilla film och att tjonga upp denne ”gigant” på en lista över dom sämre skådespelarna världen har att erbjuda kan upplevas som ett provocerande försök till harakiri. Det är det inte. Robert DeNiro är inte en dålig skådespelare, han är bara en skådespelare jag utan tvekan kan välja bort.

Jag tycker han är träig, jag tycker att han är väldigt bra på att spela just Robert DeNiro, no more no less. Han går in och gör sin grej, kisar lite, väser lite, smackar lite och bjussar på ett stort namn på filmaffischen men det är mycket sällan han gör något minnesvärt. Ändå har jag sett merparten av filmerna han agerat i. Konstigt.

När jag försöker tänka ut filmer där jag gillat HONOM, inte bara filmen i sig, så blir det ganska lätt för det är inte så många. Gudfadern II, Cape Fear, Maffiabröder, De omutbara och Tjuren från Bronx. Fem av nittiofem filmer.

 

4. Robert Pattison

Det här är en kille som får mig att tänka på svårmod och zinkpasta.

Jag har svårt att tänka mig nåt mer uttryckslöst. Ska va ett glas vatten då. Ljummet vatten. Eller en bit paltbröd uppluckrad i mjölk.

Nu tror jag inte på mobbing som konstform, inte ens i skrift, så jag tänker inte skriva så mycket mer om denne våldsamt överskattade unge man. Däremot måste jag i ärlighetens namn ta fram wow-flaggan och vifta så jag får mjölksyra i överarmarna för 2010 var han med i den film som hamnade på femte plats på min årsbästalista: Remember me. Filmen är fantastisk i sig men Robert Pattison är också bra. Jag tror i och för sig att det finns en handfull skådisar som hade kunnat ta över hans roll och göra den minst lika bra men det förtar inte hans insats. Han var bra i Remember me. Jag stannar där.

 

3. Seth Rogen

Nuså, nu har vi klivit upp på pallplats och med det kommer vi till dom riktigt hårda killarna. Eller hårda, vadå hårda förresten? Nu högre upp desto mer neutrum.

Seth Rogen har en inverkan på mig som få skådespelare har, jag blir förbannad. Han gör mig helt enkelt asirriterad. Ibland dyker han upp i filmer som är bra och då blir jag förgrymmad för att det är så jävla onödigt att ha honom med för filmen hade antagligen varit ÄNNU bättre med nån som faktiskt behärskar skådespelaryrket i hans ställe. När han är med i riktiga PISSdåliga filmer (Pineapple express) händer det att jag svär. Högt. Alltså jag fattar verkligen inte grejen, jag fattar inte honom, jag fattar inte vad han ska på film att göra överhuvudtaget.

I cancerfilmen  50/50 funkar han men det kan bero på två saker:

1. Det är en FANTASTISKT bra film!

2. Han spelar sig själv och är således trovärdig.

 

2. John Turturro

Bröderna Coen har tagit honom till sitt hjärta, han är typ med i alla filmer dom någonsin gjort. Han får huvudroller (Barton Fink), han får välskrivna småroller (The Big Lebowski), han får mittemellanroller (O Brother, Where Art Thou?) och jag sitter bara och skakar på huvudet, det rister i kroppen, jag får konvulsioner. Varför, frågar jag mig, varför? Vad har den här mannen som jag inte ser? Vad är det som gör att jag får rysningar längs ryggraden och spontant vill trycka på stopp var gång han är i bild? Jag vet inte. Kanske för att han ser lite dum ut. Kanske för att det helt enkelt är så att alla inte kan gilla alla. Kanske påminner han mig om nån otrevlig jävel i min barndom, jag veeet inte.

Jag vet bara att nu är vi på topp två och han har hamnat här av en anledning. Jag kan nämligen inte hitta ett undantag. Jag letar i mitt minne, jag googlar, ögnar igenom hans skådespelarkarriär på Imdb men med handen på hjärtat, tro mig, jag vill hitta något bra att säga om den här mannen och hans yrkesliv men jag kammar noll. Jag hoppas han är trevlig privat och att han har ett gott liv. Jag vill honom liksom inget ont, jag vill bara inte se honom på film, det är allt.

 

1. John Cusack

Hade John Cusack varit med i Djungelboken hade han lätt kunnat sjunga med i den här sången: ”Jag kungen e över alla här under trädens gröna höjd. Jag har nått opp till högsta topp, men ännu är jag ej nöjd. Jag vill ju va’ en man en männska och kunna allt du kan. Jag vill ej längre apa mig. Jag vill bara va’ en man.”

Nej, jag tycker inte John Cusack är en apa, det är inte det jag säger men det här är en skådespelare som inte behöver kämpa för att bibehålla denna listas förstaplats år efter år efter år. Han är rent utsagt bedrövlig.

Redan i september 2010 var mina aversioner uppe på tapeten då jag, Filmitch och Addepladde skrev en Tre om en om just John Cusack . Glory Box-Sara läste det och skrev ett eget Cusack-inspirerat inlägg.

Han är helt klart en man som berör, upprör, tycks om och omtycks. Om honom tycker jag inte, inte alls. Han är min solklara etta och jag tror mig kunna lägga till ”tills döden skiljer oss åt”. Vem skulle kunna putta ner honom från tronen? Jag kan inte se någon, inte inom min livstid i alla fall.

Hoppa gärna hit och läs Filmitch lista över skådisar han gärna skippar.

 

Publicerat

HIGH FIDELITY

När jag gick i skolan var jag ganska duktig. Man skulle kunna säga att jag var en prestationsinriktad pluggis. Jag tyckte skolan var rolig, jag tyckte inte läxor var en börda, jag sög i mig information och tyckte att det var en positiv pulshöjare att få tillbaka skrivna prov.

När jag gick i skolan hade jag en riktigt svag punkt: matte. Siffror och jag är inte bästa vänner och det visste min mamma. För att pusha mig att bli bättre i matte gjorde hon en deal med mig: om jag fick 1-2 fel på proven fick jag en singel och om jag hade alla rätt fick jag en LP.

Jag hade ganska många skivor i min samling. Inte lika många som Rob Gordon (John Cusack) i den här filmen men många fler än mina klasskamrater. Jag var otroligt rädd om mina skivor, hade plastfodral runt dom stora favoriterna och hade dom ställda i oklanderlig bokstavsordning. På många sätt var skivorna mitt liv. Jag lyssnade om och om igen, jag vände på dom om och om igen, jag pluggade texter, jag letade upp rariteter, åkte till Den Stora Staden för att leta plattor byhålans lilla skivaffär aldrig skulle ta in och jag ääälskade snygga omslag. Det hände att jag använde dom som tavlor, strategiskt utplacerade i flickrummet, men dom fick bara stå framme en begränsad tid då jag var ohyggligt ängslig över att behöva se dom solblekas.

Jag hyrde High Fidelity på DVD på vårkanten 2001. Jag hade ganska höga tankar om filmen huvudrollsinnehavaren till trots. Att känna ett samröre med en filmkaraktär, att hitta gemensamma nämnare, att förstå och uppleva någons liv på film och att jag därigenom greppar mina egna egenheter, sånt är rätt häftigt och när jag känner så brukar skådespelarens namn och fejs spela mindre roll. Att jag inte skulle känna *klick* med Rob Gordon fanns inte, självklart skulle det här vara en film för mig. I lööööv maj vajnyls liksom. Att vänner sagt att det var en ”snubbefilm som bara snubbar förstår” gjorde mig ännu mer säker på att jag skulle gilla den. Där jag växte upp var vinylskivor ingen tjejgrej direkt.

Rob Gordon är alltså en snubbe som har en skivaffär, älskar listor och har det lite halvmeckigt med sina kärleksrelationer. Han pratar musik och umgås med sina polare Barry (Jack Black) och Dick (Todd Louiso). SOM jag önskar att jag tyckte allt detta var intressant nog för en film. Sällan har jag önskat mig en portion engagemang mer än nu men nej, det går inte, jag kan inte, det funkar inte. Rob just doesn´t do it for me. Jag vet inte hur mycket av problemet som ligger hos John Cusack som skådis men jag kan gissa mig till att det är en hel del. Jag gillar ju inte honom. Jag gillar aldrig honom. Däremot VILL jag väldigt gärna gilla honom här och så brukar jag inte känna när jag ser filmer med honom i en stor roll. Den känslan är lika stark nu som när jag såg filmen 2001. Han är vinyl-Rob ju.

Iben Hjejle är kanon som flickvännen Laura, Catherine Zeta-Jones gör sitt bästa som det ytliga exet och jag retar mig minimalt på Jack Black trots att han spelar Jack Black. För att summera det så enkelt jag kan: High Fidelity är på intet sätt en dålig film, den är bara för dålig.

Jag älskar fortfarande vinylskivor men jag gör det lite mer på distans numera. Nedpackade i flyttkartonger ligger dom fodral vid fodral och gnussar och väntar på bättre tider. Jag behöver inte bry mig om integraler längre. Mamma ger mig inte skivor för att jag ska vara duktig. Livet är helt enkelt bra mycket bättre nu än 1985.

[Apropå det här med adaption bok till film: ja jag har läst boken och ja jag läste den efter att jag sett filmen och ja jag tycker att boken är mycket bättre än filmen.]

Publicerat

2012

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 samt 12 juni 2011 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg – igen – publicerar jag den – igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

Publicerat

2012

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg publicerar jag den igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

Publicerat

Tre om en: John Cusack.

Sällan har en ensam skådespelare upprört så många i filmbloggosfären som John Cusack. Han kan tyckas svennig och vanlig vid första anblicken men skrapar man lite så är han upphov till allsköns mer eller mindre belevade åsikter.

Alla jag pratat med verkar ha sin bild av John Cusack glasklar och detta trots att han inte är någon ”filmstjärna” i egentlig mening. Paparazzis hänger inte som druvklasar efter honom, han är inte mer känd för sina erövringar och skandaler än för sina filmer och han är inte direkt bildskön.

Så istället för att diskutera oss fram till en lösning på frågan ”Är John Cusack en skön glidare eller inte?” bland kommentarsfält lite här och där bland filmbloggarna har tre antagonister beslutat sig för att skriva sin åsikt om honom en gång för alla.

Håll tillgodo. Tre åsikter om John Cusack.

 

Den coola killen
av Johan från Filmitch´s blogg

Det här inte en recension av filmen Con Air den kommer senare, däremot kan det förekomma en del spoilers så se er varnade.

Cusack är en av mina favoritskådespelare. Han är en skådis där man hajar till lite när man ser att han har en ny film på G och tänker ”det kan nog vara något” för de flesta filmer han är med i är åtminstone godkända och är inte filmerna ok presterar åtminstone Cusack bra skådespeleri. Oftast är han cool men har en ett nervöst drag (röst, kroppsspråk) i sina rolltolkningar som visar sårbarhet och därmed gör att man man sympatiserar med karaktären.

I filmen Con Air spelar han Vince Larkin som har ansvaret för det kapade fångtransportplanet. Det känns ganska skönt att han har en roll i denna testestoronfyllda film som är späckad med korkad dialog, korkade poliser och överspända män.

Mitt i denna hormonstorm finner vi Vince Larkin, förnuftets röst, i en illasittande kostym med en lite skolpojksaktig charm och vek haka. Istället för att bara rusa på som en gnuhjord i panik stannar han upp och tänker till. Kanske lite kylig i sin approach men finge jag välja skulle jag hellre ha Cusack än Cage som backup.

Cusacks roll i Con Air blir den coole killen som jag tror de flesta skulle vilja vara, för vem vill vara Cage i ful frisyr sluddrandes kommentarer som ”put the bunny down”. Kort och gott en cool kille som bevisar sitt existensberättigande med hjälp av hjärnan istället för med musklerna.

 

 

Den mänskliga latinska linguanen
av Fiffi från Fiffis filmtajm.

Enligt Wikipedia går det att läsa detta om kroppsdelen som heter tunga:
Latin lingua, är en mycket rörlig slemhinnetäckt muskel i munhålan. Tungans huvudsakliga funktioner är att kontrollera flödet av föda till matstrupen, att framkalla talljud och fungera som smaksinnets centrum. Under tungan sitter en av spottkörtlarna, glandula sublingualis.

Bland det värsta jag vet i hela världen är folk som jobbar med radio som smaskar när dom pratar. Det är vidrigt, håret på ryggen reser sig, jag får gåshud i storleken volleyboll på armarna och i hundra fall av hundra stänger jag av. John Cusack smaskar när han pratar. John Cusack har en tunga anpassad för ett däggdjur modell väldigt stor. John Cusack är skådespelare och får ofta chansen att spela i rätt intressanta filmer. Det är mitt stora aber.

John Cusacks smaskande är inte helt lätthanterligt för då han är med i en film jag vill se så är det svårt att stänga av. Det är svårt att avstå från filmen helt också så oftast sitter jag i soffan och gnäller, alternativt trycker på muteknappen så fort han håller något som liknar en monolog och jag blir lika irriterad på mig själv som på honom. Varför kan jag inte bara strunta i att killen har en feldoserad tunga? Varför är det så svårt?

Svaret är att jag vet inte. Hans syster Joan har samma tunga släktdrag (häpp!) och jag klarar inte av henne heller. Jag har sett John Cusack rätt frekvent på film sen han gjorde rollen som Denny Lachance i Stand by me 1986 och fram till nyligen då han hade huvudrollen i mastodont-katastrof-rullen 2012 men jag vänjer mig aldrig.

Jag kommer fortsätta se filmer med John Cusack men jag kommer aldrig tycka att han är en angenäm skådespelare att lyssna på. Han gör sig helt enkelt bäst utan ljud.

 

 

John Cusack är som en kexchoklad
av Andreas från Addepladdes (j-vla) filmblogg.

Oavsett vilken genre, regissör, världskatastof eller inuti vems hjärna vi än ser John Cusack – så kan man alltid lita på att man kommer se John Cusack.
I de filmer jag sett honom i (jag har fortfarande runt 40 titlar kvar) har han alltid spelat samma roll. Sånt blir lätt tråkigt, men jag väljer att se det ur en annan synvinkel.

Först och främst tycker jag han är en skön snubbe. Han känns inte så stjärnstylad, mediatränad och hybrissjuk som till exempel Ben Affleck, utan John Cusack är John Cusack. Jag är helt övertygad om att han går runt lite lätt bekymrad, med en kaffekopp i handen och pratar för sig själv även i sitt privatliv. Sen ser han ganska bra ut och har en skön röst. Precis vad som behövs för självvald typcasting.

Jag tycker dessutom det är rätt skönt att han har samma ansiktsuttryck, ett ganska lugnt och sammanbitet sådant, när hela världen håller på gå sönder (2012), som när Billy Bob Thornton håller på ta över både hans jobb och flickvän (Pushing Tin). Man vet att han tar alla lägen på allvar, men är inte så överdrivet engagerad.

Om jag hade haft Cusack som chef så hade jag inte varit rädd för att berätta dåliga nyheter. Det värsta som kan hända är ju att han reser på sig, pratar för sig själv, går iväg till kaffemaskinen och fyller på. Visst kan han bli arg, men han blir aldrig fysisk. Han bara pratar, pratar och pratar. Kolla bara bilden ovan. Världen håller på förändras för alltid, men om man bara skådar hans ansiktsuttryck så hade det lika gärna kunnat handla om dålig mage eller taskig syn. Han hetsar inte upp sig i onödan.

Jag måste tillägga att jag inte har en blekaste aning om hur privatpersonen John Cusack är, men skådespelaren är inte så svår att lära känna. Han är som en kexchoklad. Alltid gott, sällan speciellt överraskande. Sånt gillar jag. Därför blir jag glad när jag ser Cusacks namn i samband med någon film. Då vet jag vad jag kommer få se och vetskap om framtiden är inte att underskatta.

Får du inte nog av denne man?
Läs även Sara från Glory box kärleksförklaring till John Cusack. ♥

Publicerat

1408

Ända sedan jag såg The Shining tycker jag illa om hotellkorridorer. Speciellt om dom är tomma, välstädade och tysta. Stephen King skrivande ligger bakom både The Shining och 1408 och det känns. Det känns ända in i benmärgen.

John Cusack spelar en tjomme som besöker ställen där det spökar och skriver böcker om sina upplevelser. Det är bara det att han egentligen inte tror på spöken.

En dag får han ett vykort i brevhögen med en bild på ett hotell och en skriven mening på baksidan: Bo inte i rum 1408.
Klart som fan killen vill bo i det rummet. Han är snubbe och envis, han SKA bo där.

Och sen händer det grejer.

Och jag får hurven.

Att 1408 är regisserad Ondskan-regissören Mikael Håfström är inte intressant information. Jag irriterar mig inte ens på John Cusack fast jag brukar tycka han är usel. Det däremot, det är något som bör antecknas.