Charlie Anderson (James Stewart) är en man som inte vill någon något ont. Det enda han vill är att leva sitt liv med sin familj, sköta sin gård och sina grödor. Kriget mellan Nord och Syd som pågår bara en gevärssalva bort vill han inte kännas vid. Det skulle aldrig falla honom in att ha slavar, han vill ta reda på sin egen lort och inte utnyttja någon annan, alldeles oavsett hudfärg. Men den åsikten ses inte med förstående ögon i Shenandoah, Virginia på 1860-talet.
Efter många år tillsammans dör Charlies fru och lämnar honom ensam med den stora och i princip vuxna barnaskaran. Sex söner, en dotter och en sonhustru bor med Charlie under samma tak och det är en mysig familj. Dom umgås, dom pratar med varandra om viktiga saker och det känns som om kärnan i hela familjen är en sund människosyn. Charlie som patriark borde vara en förebild för pappor både då och nu.
Jag brukar säga att jag inte gillar westernfilmer men egentligen är det kanske lite dumt att generalisera, jag har trots allt sett en handfull filmer i denna genre som jag tycker är väldigt bra. Det är nog smartare att säga att jag sällan trycker in en westernfilm i DVD-spelaren med förväntningarna på max. Jag gjorde inte det den här gången heller men ska jag gräva ner mig i James Stewart så ska jag gräva där han stod och han stod en hel del och ganska ofta i westernmyllan.
Jag förväntade mig en långsam ”vanlig” westernfilm med torr sand, mockajackor som galoppfladdrar i vinden och tysta vindpinade män med isblå blick men fick nånting heeelt annat. Jag fick ett familjedrama i westernmiljö, jag fick intressanta tankegångar om slaveriet och jag fick en manlig huvudroll som är väldigt lätt att känna med och för.
En ensam förälder utan någon annan vuxen att förlita sig på, en situation han inte själv valt, problem som måste lösas med intuition, en 16-årig son i fokus. Det är oro, kärlek och respekt inslaget i en vettig förälders kropp och filmen gör mig på riktigt glad. Om någon enda man såg den här filmen när den kom i mitten på sextiotalet och tänkte att ”jag vill bli som James Stewart” så är jag nöjd. Det här är liksom ”på riktigt”. Ska man jämföra filmen med någon från modern tid blir det Taken med Liam Neeson men det är också en jävla jämförelse. Liam Neeson är hästlängder ifrån James Stewart på så väldigt många plan och Taken är en ytlig bagatell jämfört med 7 tappra män men jag kan se att det finns nåt liiiitet gemensamt mellan filmerna. En pappa som inte ger upp kanske.
Det finns så många scener i den här filmen som sätter sig som skrapsår på hjärtat, sista tjugo minuterna är makalöst bra och mina tårar bara rinner. Charlie Anderson är en sån mänsklig man så western eller ej, jag kan inte värja mig, det kan inte bli annat än full pott!
En far som försöker så gott han kan — It’s a Wonderful Life? Kanske inte lika stark alla gånger som han verkar vara här men som i slutänden ändå inte knäcks. Annars hade jag mtp titeln gissat att detta var en krigsfilm, snarare än en Western
Sofia:
Det finaste med pappa Stewart i den här filmen är att han faktiskt ÄR knäckt men reser sig ändå, vägrar ge upp och du har helt rätt i jämförelsen med It´s a wonderful life. Jag älskar verkligen att han trots att han tvingas utstå en hel massa tragedier inte hamnar i nån offerroll och skyller sitt jobbiga liv på nån annan, eller sätter dig ner och tycker synd om sig själv. Han tar tag i saker, kämpar på och FAN vad jag är svag för sånt har jag märkt.
Och ja, den svenska titeln är helt missvisande, på många sätt.
Fast jag tänkte originaltiteln, Shenandoah är ett välbekant begrepp inom just inbördeskrigshistorien
Sofia:
Ahaaaa. Det visste inte jag. Så då var titlarna tokiga båda två fast på olika sätt.
Filmen utspelas i Shenandoah så originaltiteln är inte konstig. Svenska titeln är väldigt missvisande men filmen var nog svårsåld och man anspelade på andra filmer som Sju vågade livet.
Fredrik:
Den kunde ha hetat En tapper man, det hade räckt tycker jag 🙂
Den svenska titeln känns inte helt rätt, eller? Var länge sen jag såg filmen så den kanske passar, men Shenandoah är ju originaltiteln och den funkar fint, tycker jag. Visste inte vilken film det var när jag bara läste den svenska titeln 😉
Mycket överraskad att se högsta betyg till denna, inte minst då det är en västern. Men även för att jag personligen inte föll för den lika mycket. Den har uppenbart träffat rätt hos dig och det är så klart underbart kul!
Shenandoah fick en stabil trea av mig.
Movies-Noir:
Den svenska titeln är jättekonstig, obegriplig faktiskt, i alla fall om man sett filmen. Jag har ju för vana att använda den svenska titeln som rubrik men i det här fallet tvekade jag faktiskt.
Den här filmen träffade verkligen rätt på varenda punkt i mitt filmhjärta som betyder nåt, från första sekunderna av filmen till den sista och jag blev minst lika överraskad som du. Det är därför jag håller stenhårt på min tes att man faktiskt bör se filmer ibland som man kanske inte tror sig tycka om för plötsligt händer det, så sitter man där med skägget i brevlådan och är alldeles kär i en film man egentligen borde ha ratat bara vid åsynen av fodralet. 😉
Så är det. Det brukar bli härliga upplevelser när det händer. Synd att det inte händer oftare bara 😉
Scenen i slutet där han står vid sin frus grav och säger, med gråten i halsen, ”I wish you’d come back to tell me what to do.” är så fin!
Fredrik:
Ja det är den…..*snörvel* Jättefin!