ANGEL

24 november, 2010

Angelica Holst (Helena Bergström), “Angel”, har varit sångerska och stjärna i hela sitt liv. Karriären har gått bra men dom senaste åren är det ingen som bryr sig längre. Skivorna säljer inte, hon är helt enkelt inte intressant.

Hennes man Rick (Rolf Lassgård) kommer på den formidabla idén att Angel ska försvinna och liksom låtsas dö och därmed skapa rubriker och en media-hype kring hennes person som gör att skrivförsäljningen går i taket och hon blir stor igen för att sedan “återuppstå igen ifrån det döda” och bli ÄNNU större.

Angel hakar på, hon lyssnar på allt Rick säger och genomför ett fejkat självmord genom att “gå ner sig i sjön” men reser istället till Thailand ett par månader.

Grundhistorien i Angel är djup som ett fågelbad. Det är nästan skrattretande faktiskt. Filmen känns till en början som en dålig ursäkt för att produktionsbolaget ska kunna ta emot en muta av Thai airlines så att familjen Nutley-Bergström kan få en välbehövlig asiensemester betald.

Men sen händer det nåt. Jag kan inte för mitt liv säga att filmen blir intressant men det som slår mig är att SKÅDESPELARNA är det. Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Elisabet Carlsson och Johan Rabaeus, alla växer och blir nåt jag aldrig förut sett dom vara. Visst, Helena Bergström både gråter och visar bröst och brevlåda men hon gör det på ett annorlunda sätt, ett lite “fulare” sätt, lite mer på riktigt. Rolf Lassgård klär inte alls i mascarasvart ansiktsbehåring men han är trovärdig som föredetting, han är skavig, rynkig, köttig, ja, på riktigt och i en scen sitter Rikard Wolff och pratar med Lassgårds Rick vid ett bord och den blicken Wolff får fram där, den sorgsna gamla blicken, den känns så innerlig att jag var tvungen att spola tillbaka och titta på den igen för att bevisa för mig själv att jag inte sett fel.

Slutet känns väldigt abrupt, lite som att någon skrek “Mr Nutley, du har en minut på dig att få till ett slut nu, en minut Mr Nutley!” och sen var det pang-poff-tjoff-slut bara. Det är inte så att jag känner mig lurad på konfekten, det fanns liksom inga godsaker att bli lurad på, men jag blev ändå glad att dessa skådisar som jag sett i så mycket fortfarande kan överraska.

 

{ 12 comments… read them below or add one }

Joel Burman november 24, 2010 kl. 09:58

Wow du har inga vidare filmtittar dagar just nu. Frostbiten, Pianisten och nu den här. Det är nog bland det sämsta som gjorts i en professionell miljö sista tio åren. Totalt meningslös histstoria och jag tycker skådissarna spelar ungefär som de brukar i Nutleys regi. Du beskriver känslan av slutet väldigt bra. Om jag träffar någon som jobbade på filmen ska jag fråga om det var så.

Svara

Steffo november 24, 2010 kl. 10:04

Brr…firma Nutley/Bergström är ju som kryptonit för mig…blir svag och allmänt illamående.
Räkna INTE med att jag ser denna NÅGON GÅNG!

Annars försöker jag verkligen hålla ett öppet sinne…men med Nutley/Bergström går det bara inte…hur jag än försöker. 😉

Svara

filmitch november 24, 2010 kl. 13:18

Nutley/Bergström är inte ngn höjdare hos mig har slutat titta men, Black Jack o 9:e kompaniet gillade jag, speciellt den förstnämnda.

Svara

f i f f i november 24, 2010 kl. 14:52

Joel:
Haha, nej nu är jag nere på botten och gräver, nu kan det bara bli bättre (fast jag gillade ju Frostis) ;))

Svara

f i f f i november 24, 2010 kl. 14:53

Steffo:
Det är lugnt, du behöver inte, det är ingen som tvingar dig se på sånt. Inte ens jag ;D

Svara

f i f f i november 24, 2010 kl. 14:55

filmitch:
Kan det inte vara så, att i början, med dom första filmerna så kändes tonen, samarbetet, filmerna nya och fräscha men nu har man liksom sett det där. Lite till leda.
Jag älskar Black Jack, tycker den är fantastisk och det finns några andra som är helt okej, men ja, det blir lite enahanda och tröttsamt…

Svara

Joel Burman november 24, 2010 kl. 15:46

Black Jack är sjukt bra och även Änglagård måste man beundra för sin folklighet.

Svara

f i f f i november 24, 2010 kl. 16:30

Joel:
Jag tycker inte heller att det är något fel på Änglagård, i alla fall inte den första.

Svara

Joel Burman november 24, 2010 kl. 16:52

Fiffi: Som svar på ditt svar till filmitch, jag tycker inte de bibehållit samma tonläge som de hade i början. Nu är firma Nutley/Helerna Bergström väldigt förutsägbart dåliga. Sista riktigt bra filmen han regisserade var Gossip. I nuläget är combon Nutley som producent och Helena regissör betydligt intressantare. Jag gillade hennes debutfilm men även Så olika hade grejer som bitvis stack ut som väldigt bra men helheten i den filmen var rätt dålig.

Svara

Rasmus (RJ:s filmblogg) november 24, 2010 kl. 22:02

Jag tycker inte att filmen är så farligt dålig men den är inte särskilt minnesvärd och som du säger så är dess slut alldeles för abrupt. De tog the wasy way out.

Svara

Sofia november 25, 2010 kl. 08:30

Trots att du inte verkar få så mycket medhåll var det en kul uppenbarelse du beskriver. Det är ju för sådana överraskningar man ändå tar sig igenom en hel del skit. Tror inte själv jag har sett något Nutley/Bergström sedan Änglagård 2. Jag tror jag är täckt av N/B-teflon, filmerna rinner av mig innan jag ens registrerat att de gått upp på bio 🙂

Svara

Rasmus (RJ:s filmblogg) november 25, 2010 kl. 14:58

De tog the easy way out* menade jag

Här stavas det som en kråka minsann!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: