ANYTHING ELSE

9 juni, 2013

I ett förhållande är det alltid den ena parten som bär det tunga lasset. Så står det på filmaffischen, då känner jag att det måste vara sant. För det kan väl inte vara sant av den andra anledningen, den att jag är 40 år gammal och VET det av egen erfarenhet? Klart det inte kan vara så. Det här är en film och film är inte samma sak som verkligheten, inte ens i en Woody Allen-film.

Woody Allen har i stort sett alltid varit – och är – på pricken rätt vad gäller tillsättande av rätt skådespelare i rätt roller.  Jag vet dock inte vad för svampar han åt 2003 för Anything Else är inte rätt på en fläck. Jason Biggs har precis filmat den tredje American Pie-filmen och är kanske jättespännande i Woodys ögon och visst är han perfekt som den osäkre pinsamme Jim Levenstein med en äppelpaj runt könet men han är långt ifrån någon snabbsnackande beige-kavaj-klädd-Woody-Allen-wannabe-författaryngling och definitivt inte någon som klarar av att hålla en hel film på sina axlar. Han klarar inte av att ha sin egen flickvän på axlarna. Han har knappt axlar.

Jerry Falk (Biggs) är så dum, korkad och upp-över-öronen kär att det faktiskt inte handlar om att dra ett tungt lass i förhållandet, det handlar om att öppna ögonen och se att han blir behandlad som skit av en egocentrisk och notoriskt otrogen tjej med rådjursögon. Detta rådjur Amanda i Christina Riccis gestaltning kan vara hur söt som helst men hon är fullständigt vidrig. Och hennes mamma (Stockard Channing) som tvångsinflyttar sig i lägenheten och snortar kokain med one night stands är inte ett dugg bättre. Och Woody Allen själv spelar David Dobel, en 60-årig författare och en riktigt skjutglad nöthjärna, ganska långt ifrån dom roller han vanligtvis skriver till sig själv. Han pratar dock som vanligt, energiskt och utan att stanna upp vid komiska oneliners. Jason Biggs försöker sig på att prata likadant och det funkar inte alls. Han är makalöst felcastad här, en snällare omskrivning för apdålig.

Den här filmen är konstig. Det finns egentligen ingenting jag gillar med filmen annat än att det är en Woody Allen-film. Musiken, stämningen, ett skönt flow, värmen som sprider sig i bröstkorgen bara av att se typsnittet på förtexterna, jag blir liksom lugn även om filmen i sig är allt annat än bra. Men även en icke-bra Woody Allen-film är sevärd i mina ögon, så underligt fungerar min hjärna och även om jag skulle vilja lägga filmen i en jutevävspåse och tjonga den över axeln för en snabb promenad till återvinningsstationen så kan jag inte riktigt göra det. En dålig Woody Allen är nämligen bättre än en ganska bra nånting-annat. Fast godkänd kan det aldrig någonsin bli.

{ 2 comments… read them below or add one }

Pladd juni 10, 2013 kl. 20:20

Finns mycket som inte fungerar i den här, håller med dig om det mesta, men tydligast blir det när Jason Biggs säger: ”Jag lyssnade på Cole Porter igår och tänkte på dig”. Inte den smidigaste raggningsrepliken i en film från 2003, inte.

Dock finner jag den rätt charmig och så bisarr (Woodys karaktär) att den ändå blir rolig. Så godkänd kan den allt bli, men då får man vara rätt snäll. Och det är jag!

Svara

Fiffi juni 10, 2013 kl. 21:58

Pladd:
Hahaha, jag reagerade också på det. Jag typ pausade och tänkte ”WHAAATT?” men sen tänkte jag att det nog var jag som var inskränkt, Cole Porter kanske var jättehipp 2003?

Du är bra mycket snällare än jag, det är helt klart. 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: