MÅNDAGAR MED MADS: COCO CHANEL & IGOR STRAVINSKY

10 juni, 2013

Vilket spännande par, den franska modeskaparen Coco Chanel och den ryske kompositören Igor Stravinsky! Synd bara att det inte går att ta reda på om historien är riktigt sann.

Igor Stravinsky satte upp sin Våroffer i Paris 1913 till publikens fasa. Hade dom haft med sig ruttna tomater i handväskorna hade det blivit tomatsås över hela scenen, såpass illa tyckte publiken om detta nyskapande verk. Coco Chanel var också på plats men hon hade inga problem med varken musiken eller dansen, hon älskade det.

Sju år senare lever Stravinsky med sin familj i exil i Paris efter den ryska revolutionen. Coco själv har blivit väldigt framgångsrik och hon erbjuder Igor, hans fru och deras fyra barn att bo tillsammans med henne på hennes stora gods i Garches. Han tackar ja.

Igors fru sedan många år lider av tuberkulos och jag vet inte om det är en ursäkt till att han inleder ett förhållande med Coco eller om det är en förklaring, men det känns som om filmen lyckas att inte ta ställning till vilket. Det är inte så vanligt. Oftast fokuseras det på att mannen är en gris eller att den äkta makan är alltför sjuk för att kunna tillgodose mannens sexuella behov eller en kombination av dessa två men den här filmen pekar inte på något av det som en lösning. Igor Stravinsky framställs som en hygglig man och framförallt som en väldigt närvarande pappa. Han ger av sin tid till barnen både kvalitativt och kvantitativt utan att tycka det är det minsta konstigt och han står länge och lojalt kvar vid sin hustrus sida. Han känns helt enkelt som en familjefar som bara inte kunde motstå Coco Chanels tunna hals, urringning – och makt.

Mads Mikkelsen spelar alltså en rysk man med ryska som modersmål men som ändå behärskar franska flytande efter många år i landet. Går det att höra nån danska mellan raderna? Nä. Han är grymt trovärdig som Stravinsky, så pass trovärdig att jag glömmer bort att det är Mads jag tittar på. Snyggt jobbat!

Filmen i sig griper inte tag i mig, relationen Igor och Coco emellan känns inte alls så passionerad som filmfodralet vill påskina och vetskapen om att historien kan vara påhittad retar mig. Förhållandet är inte mer än ett rykte, det skulle kunna vara som det framställs i filmen men det troliga är att det inte var så. Det troliga är att det var en natt eller två, inte mer än så.

Filmens absoluta höjdpunkt är i början, hela scenen med premiären av Våroffer på Théâtre de Champs-Élysées. Spektaklet, musiken, scenografin. Resten av filmen är väldigt mörk filmad, sådär som en del skräckfilmer kan vara, att det måste vara bäcksvart i rummet för att det ska gå att se allt som händer eller att man får ställa upp ljuset på TV:n. Synd tycker jag – och kanske lite onödigt.

Filmen:

Mads:

{ 4 comments… read them below or add one }

Henke juni 10, 2013 kl. 07:26

Såg denna med Vanessa på filmfesten för några år sedan. Jag tyckte den var dödligt trist. Betyg runt en svag tvåa, detta var före bloggen.

Svara

Fiffi juni 10, 2013 kl. 09:20

Henke:
Håller med, otroligt seg. Hade det inte varit för att den var en del av detta tema hade jag kanske inte sett klart filmen.

Svara

Sofia juni 10, 2013 kl. 14:37

Fast vad som helst som kan göra Våroffer lite mer spännande, det är verkligen inget jätteenkelt musikstycke…

Svara

Fiffi juni 10, 2013 kl. 21:56

Sofia:
Det är inte enkelt alls men jag tycker nog filmens öppningsscen gör Våroffer både spännande och rättvisa.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: