HELL RIDE

Larry Bishop regisserade en film 1996 och sen gjorde han nästa 2008 och har en film i pre-production för närvarande. Tre filmer under ett helt liv. Som skådespelare har han gjort desto mer även om han aldrig blivit något namn för den stora massan. Hell Ride är mellanfilmen, den som kom 2006, och den har Dennis Hopper i en av huvudrollerna. Dennis Hopper! Jag trodde en kort stund att det här kanske var hans sista film (eftersom han dog 2010) men hade faktiskt elva rollprestationer kvar i kroppen mellan 2008 och 2010. Imponerande!

Så…vad har vi här då? En film som handlar om två rivaliserande motorcykelgäng, The Victors and The Six-Six-Six, som bråkat i årtionden och som inte verkar vilja lägga ner stridsyxan. Det är Dennis Hopper, Michael Madsen och filmens skapare Larry Bishop i dom stora rollerna. Lägg dessutom till Vinnie Jones och David Carradine och vad har vi då? Det är inga mjukisdjur till killar det här, det är liksom Hollywoods hårdingar i en och samma film.

Att läsa litegrann om filmen på IMDb innan man ser filmen var…intressant. ”This movie was absolutely horrible”. ”One of the worst movies ever made”. ”It’s not even worth your time renting it just so you can say you witnessed the car crash. You shouldn’t even be reading these reviews. I shouldn’t even be writing one”. ”Don´t waste your time”. ”Terrible”. ”A vigorously polished turd”. Jag kan inte låta bli att känna en viss nyfikenhet. Vad är det frågan om? Kan det verkligen vara så himla illa?

Scrollar man lite längre ner bland recensionerna blir det annat ljud i skällan. ”100% badass”. ”I seem to be in a distinct minority here. Seems like most people, to quote Roger Ebert, hated, hated, hated this movie. But I loved it. God Bless Quentin Tarantino for commissioning Lary Bishop to make this movie. God bless the Weinsteins for coming up the with the (small) budget”.

Jag langar hyrpengen på SF Anytime och sätter mig väl tillrätta. Det här kan verkligen bli precis vaaaad som helst.

Åttio minuter senare.

Ja, vad fan ska man säga egentligen? Visst var filmen snygg sådär som på ett Tarantino-vis, allt är coolt så man dör MEN MÅSTE ALLA KVINNOR VÄSA HELA TIDEN? Och måste dom åma och kråma sig i dörrposter och väsa om att dom vill bli knullade fast man inte på något sätt kan förstå VARFÖR dom vill bli knullade av just den där svettige karln som inte är det minsta vare sig trevlig eller ens tillmötesgående. Och alla män, varför är dom som dom är? Mitt tålamod är verkligen inte boostad av braigheter när det kommer till våldsamma män som dödar och har sig till synes utan ens en agenda.

Jag försöker tänka tvärtomtanken. Jag försöker fokusera på OM det hade varit äldre fåriga öldrickande balla kvinnor i skinnbyxor som betedde sig som männen i filmen och unga väsande vältränade pojkar som åmande och hest bad om att få bli påsatta…nej, nej, det funkar faktiskt inte i alla fall. Det är inte genus-o-metern som stör mig, det är att 1. filmen egentligen helt saknar manus och 2. filmen känns som en ursäkt att få filma lite balla scener och stapla dessa på varandra.

Okej, helt oäven är filmen inte, det är inte en etta men nåt bestående men eller minne kommer den inte ge mig. Annat än det där putsade dörrvalvet mot vilken den unga tjejen svankade sig konkav för att få chansen på lite smutsig bikersnopp. Kändes mer som Cirkus Cirkör än Hell Ride.

Ps. Jag ångrade mig när jag pratade om filmen i podden. Klart som FAN det är en etta.

 

 

Tack till Hasse som gav mig och Steffo uppdraget att se denna film. Jag hade ALDRIG sett den utan hans hjälp. 

GIGLI

Skulle man kunna benämna Gigli som en av världens mest sågade filmer? Jag tror det. Frågan är, ÄR filmen verkligen SÅ bedrövlig? 2,4 på IMDb är inte direkt något att skriva hem om.

Att Ben Affleck och Jennifer Lopez var tillsammans vid den här tidpunkten är filmens enda kvalité, speciellt om man kan finna njutning i att leka ”flugan på väggen” när det kommer till närhet och naken hur i småbyxor. Jennifer Lopez Ricki är nämligen en hejare på att utöva yoga i linne och rediga camel-toe-trosor samtidigt som hon hest viskpratar och ger Ben Afflecks Larry Gigli simmig blick och gör att hans byxor ser ut som ett tvåmannatält.

Dessa två timmar är ett under av likgiltigt filmberättande och menlöst manus. Det finns ingenting som engagerar OM man inte tycker att Jennifer Lopez är en sjukt sexig varelse och/eller en riktigt bra skådespelare. Ben Affleck går mest omkring i sin skinnjacka och ser ut som en deltagare i TV-serien Jersey Shore.

Filmens största behållning på skådissidan är Justin Bartha som spelar Larrys kompis, den Baywath-betuttade Brian, med stor inlevelse.

För övrigt – JA, det ÄR en undermålig film på alla sätt det här men nu är den sedd. Äntligen.

I sommaravsnitt nummer 4 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen.

SKILSMÄSSA PÅ FRANSKA

Från mitten på 80-talet och tio år framöver kan man jämföra filmskaparduon Merchant/Ivory med åttiotalets brittiska musiktproducenttrio Stock, Aitken & Waterman. Man visste att lägstanivån var väldigt hög, man visste vad man fick,  att det sålde som smör OCH att det fanns ett bäst-före-datum för all liknande populärkultur. Till slut skulle det inte vara fullt lika intressant och ”inne”. Och hur bra jag än tycker att ”Never gonna give you up”, ”I should be so lucky” och ”They say it´s gonna rain” är – fortfarande – så är det en brutal musikalisk tidsmarkör för en tid som flytt.

Merchant/Ivorys bästa filmer håller precis lika bra som S,A&W:s bästa låtar, jag menar, vem med ett hjärta i kroppen kan göra annat än älska Återstoden av dagen? Howard´s End, Ett rum med utsikt och Maurice är också filmer som överlevt tidens tand på ett fint sätt, kanske för att man kan kalla dom…tidlösa? Men idag ska vi alltså hoppa fram en bit i tiden, till 2003 och till filmen som i original heter Le Divorce och som är producerad av Ismail Merchant och regisserad av James Ivory. Det är dock en Merchant/Ivory-film som inte liknar någon annan av deras filmer (som jag sett) då det i mångt och mycket är en Woody Allen-film, fast utan en Woody-karaktär.

Isabel (Kate Hudson) har åkt till Paris för att besöka sin gravida syster Roxy (Naomi Watts). Roxy är gift med en fransman, Charles-Henri (Melvil Poupaud), som på sedvanligt fördomsfullt fransmannasätt även har en annan relation och han bestämmer sig för att lämna Roxy och dottern Gennie som snart ska bli storasyster för en ny kärlek. När Charles-Henri rymmer som en ryggradslös mes från det gemensamma hemmet kommer Isabel med taxin och dom möts för ett par sekunder.

Roxy tappar fotfästet samtidigt som Charles-Henri framställs som en man inte ens en desperat lergölspadda borde kunna falla för, Isabel klipper page (nähäää? When i Paris….) och blir älskarinna åt en gift äldre man samtidigt som hon ligger med en konstnär som ser ut som han gått sex mil i motvind med två kilo torrchampo i sitt mörka hår. Det röks Gauloise i skumpiga tågvagnar, det lunchas i överklassmiljöer och hux flux hamnar en värdefull tavla i centrum.

Det känns som att filmen genomgår en total genre-morfos under sina knappa två timmars speltid och visst hänger jag med men jag tycker inte om det. Så som filmen började, så trodde och hoppades jag att filmen skulle fortskrida. Django Reinhardt-gitarrer fast på franska, skämt om sparris, baguetter och annan fransk mat, två blonda skådespelare som jag vanligtvis tycker jättemycket om men som här fullständigt försvinner i totalt icke trovärdiga karikatyrkaraktärer.

Även om filmen har fjorton år på nacken så är James Ivory född 1928 och var kanske lite trött på arbetslivet redan 2003? Han har visserligen gjort två filmer till efter denna, Den ryska grevinnan (2005) och The city of your final destination (2009) och på något sadomasochistiskt sätt blir jag sugen på att se dom också. Kassa/konstiga/skumma filmer har ofta den impacten på mig. Eller så kan jag ju alltid se om Återstoden av dagen. En fullpoängare är en fullpoängare är en fullpoängare. Alltid!

SHADE

De pengahungriga bedragarna Miller (Gabriel Byrne) och Tiffany (Thandie Newton) slår sig ihop med Tiffanys före detta pojkvän Vernon (Stuart Townsend). De har ett mål att besegra kortlegenden The Dean (Sylvester Stallone). Alla vill spela med honom, men att sitta vid hans bord är inte billigt. Trion rekryterar pokerspelaren Jennings (Jamie Foxx) för att få in snabba pengar, men allt går fel när han är girig och spelar med andras pengar. När de får gangsters efter sig gäller det för kortmaskinen Vernon att vara stadig på handen.

Jahopp. Det var filmen i synopsisversion, alltså inte mina egna ord. Men gillar du någon av skådespelarna i filmen kan det helt klart vara sevärd. Eller äsch, filmen är inte så pjåkig heller faktiskt. Och gillar man kortspel kanske den är kul? Stallone är dock riktigt bra här, han gör mycket av sin relativt lilla roll. Precis som vanligt alltså fast han oftast brukar ha största rollen. Men han är grym i små. Också.

LUCKA #9: TOKYO GODFATHERS

Tokyo Godfathers, vad är nu detta? Jag skulle kunna förklara filmen som ett slags modern Jesus-saga där tre uteliggare hittar ett spädbarn på självaste julafton. Jag skulle också kunna säga att det här är så långt från Disney man kan komma om man ser till teman i animerad film. Det här är ingen barnfilm, det här är inget gulligull. Det närmaste man kommer en prinsessa är en hemlös dragqueen som inget hellre önskar än att bli mamma till en liten flicka.

Filmens huvudpersoner är denne Hana, en semitandlös homosexuell man i kvinnokläder som har känt sig som en outsider i hela sitt liv, det är en skäggig alkoholist vid namn Gin som var tävlingscyklist men förlorade allt han ägde när han började spela om pengar och det är en liten flicka, vad kan hon vara…..11….som heter Miyuki som rymde hemifrån efter ett bråk med sin pappa.

Det är en trio som det är väldigt lätt att känna sympati för och det är en berättelse som känns helt rätt att se i juletid. Man får sig en knäpp på näsan gällande allt det här som julen borde handla om, om att vara tacksam för det man har, om att dela med sig, om att försöka känna sig ödmjuk inför livet och alla krumelurer det för med sig.

Det här är definitivt inte en film för dom allra minsta även om den är tecknad och även om det skulle gå att hitta en alla-talar-svenska-version (jag vet inte ens om det finns en sådan…?). Som vanligt hade jag önskat att jag hittat en alla-talar-engelska version för jag tycker det förtar MASSOR när jag måste läsa text samtidigt som jag tittar på film – och speciellt på animerad film. Det känns som jag missar hur mycket som helst. Men, jag tyckte om filmen och jag är glad att jag har sett den.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

SISTA DAVID WINGO-TISDAGEN: ALL THE REAL GIRLS

Bodde han i en annan del av världen skulle Paul (Paul Schneider) lite fint kunna kallas en ”Ladies man”. Nu bor han dock i en lilleputtindustristad och har man lätt att få tjejer men inte så många tjejer att välja på har han snart gått lagret runt och ses inte riktigt som den schysstaste av snubbar.

När hans bästa kompis Tip (Shea Whigham) får klart för sig att Paul dejtar systern Noel (Zooey Deschanel) blir det lite jidder. Tip vill inte gärna det men Paul gillar Noel och Noel verkar gilla Paul men Tip sitter mest på flak-kanten och väntar på att Paul ska bete sig som en andra klassens gigolo – precis som vanligt.

Det här är ännu en film som är skriven och regisserad av David Gordon Green och är det något han är duktig på så är det att gestalta den lilla staden och dess invånare ur ett glåmigt – men sant – filter. Den här historien är inte unik på något sätt och människorna skulle lika gärna kunna heta Anton från Finspång, Zandra från Sveg eller Kim från Bollebygd. En liten film om ordinära händelser alltså.

Patricia Clarkson spelar Pauls mamma och scenerna med henne sticker verkligen ut. Hon är SÅ bra! David Wingos musik är detsamma, denna gång har han kryddat det gitarrbaserade scoret med lantisfiol och hela konkarången. Skönt att han skippade banjon dock, det hade kanske gett byhålestämningen en lite annan aura.

Det här var den sista filmen i David Wingo-temat. Vill du läsa mer om filmer som begåvats med hans komponerade musik kan du klicka här. Nästa veckotema börjar inte förrän andra veckan i januari, så nu blir det en liten paus. Å andra sidan blir hela december ett enda stort tema…

THE ITALIAN JOB

Heistfilmer kan vara riktigt underhållande små pärlor. Kolla bara Oceans Eleven, Now you see me, Tower Heist och Jönssonligan – Den perfekta stöten. Det är nog det närmaste en animerad film man kan komma i en spelfilm eftersom endast fantasin sätter gränser för vad som kan stjälas – och hur. Allt går att lösa med kameravinklar, snabba klipp och bergochdalbaneloopar i manuset så tillslut är man helt borta och säger ja till allt med dreggel i mungipan.

När jag satte mig tillrätta för att se The Italian Job trodde jag att det var en sån film jag skulle få se, en skamlös overthetop-heist-film med upptempomusik och svindlande svindlerier. Det blev inte riktigt så. The Italian Job är på många sätt en okej film MEN den är i långa stunder ganska intetsägande och den skriver mig som tittar på näsan. Sånt är jag allergisk mot.

Jag har inte sett originalfilmen från 1969 och jag tror inte jag behöver göra det för att kunna leva ett fullgott liv till pensionen. Jag blir dock lite störd över att Charlize Therons rollfigur underanvänds och att Mark Wahlberg är med för mycket. Men Jason Statham är cool och Edward Norton som badguy är jobbigt att se. Inte för att han inte gör det bra utan för att jag helt enkelt gillar honom mer som snällis.

Fiffis filmtajm jämför: THE UNINVITED och A TALE OF TWO SISTERS

2003 skrev och regisserade koreanen Kim Jee-won skräckfilmen A tale of two sisters. Han har även regisserat A Bittersweet Life samt en av dom bästa asiatiska filmer jag någonsin sett – I saw the devil – så det är klart att jag ville se även den läskiga systerfilmen.

Nu var det ett tag sedan jag såg den och eftersom jag inte skrivit om den på bloggen (än) passade jag på att se om den innan det var dags att se den amerikanska remaken från 2009: The Uninvited. Att se en film med Emily Browning lockade efter att ha sett henne i Legend och i ärlighetens namn var det en slump att jag läste att det var en remake. Så kan det gå och hux flux hade jag sett båda filmerna och nu sitter jag och skriver så svetten lackar.

Puh.

Då kör vi. Nu ska jag försöka jämföra ett asiatiskt original med en amerikansk kopia.

Tonårssystrarna Su-yeon (Geun-young Moon) och Su-mi (Su-jeong Lim) Rydell återvänder hem efter att ha spenderat en tid på mentalsjukhus. Deras mamma är död och under sin sista tid i livet sköttes hon av en sköterska som numera är pappans käresta, ja till och med hans blivande fru och därmed också nån form av bonusmamma till tjejerna. Fast bonusmamma låter för snällt, hon är mer…styvmor. Sådär som Askungens dito, fast med ännu kallare ögon.

Det är uppenbart något vajsing med styvmamman Eun-joo (Jung-ah Yum) och systrarna är på helspänn hela tiden. Det känns som att hon vill ha ut dom från huset, huset som dessutom verkar bebos av nåt….spöke.

Likheten mellan originalfilmens handling och den amerikanska remaken är slående. Där spelas systrarna Anna pch Alex av Emily Browning och Arielle Kebbel och 3/4 av filmen har Browning sitt karaktäristiska röda hår, bara för att i slutet i princip se asiatisk ut med kolsvart hår. Styvmodern spelas av Elizabeth Banks som jag oftast tycker är bra MEN som ibland verkar ha en förkärlek för överspel. Det kan också bero på att regissörsbröderna Guard sagt till henne att ”bränna till” med blicken varje gång det ska visas att hon kanske inte är genomsnäll och det blir både övertydligt och onödigt. Flickornas pappa spelas av David Strathairn och han är – som i alla filmer – med på tok för lite.

Där den amerikanska versionen drar på med en jumpscare direkt i förtexterna tar den koreanska betydligt längre tid på sig för att bygga upp spänningen. Är det inte ofta så? Är den amerikanska publiken otåligare? Ja, jag tror faktiskt det. Dessutom är den koreanska filmen 115 minuter jämfört med 87 amerikanska så visst är den sistnämnda komprimerad – på gott och ont.

Vad gäller spänningsmomenten så tycker jag egentligen bättre om Hollywoods variant normalt sett MEN inte vad gäller dessa filmer. Jag tycker helt enkelt att The Uninvited känns alltför mycket ”snabbmatsproducerad” för att egentligen bli rädd alls. A tale of two sisters däremot, det är ett hantverk. Långsamt och tyst tar den sig framåt, den berättar historien för oss som orkar sitta kvar och som tack blir vi belönade både i slutet och i eftersmak.

A tale of two sisters (2003, regi Kim Jee-won)

The Uninvited (2009, regi The Guard Brothers)

IDENTITY

Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.

Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.

För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.

Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.

John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.

Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!

I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).

FILMÅRET 2003

I mina ögon var 2003 inte det starkaste av filmår. Jag hade inget problem att hitta tio jättebra filmer, i ärlighetens namn hittade jag många fler, MEN dom där riktiga storfilmerna lyser med sin frånvaro. Istället blev det ett år där genren drama fick och tog stor plats och listan blev lite av en jordenruntresa.

 

10. Återkomsten
(Возвращение, Regi: Andrey Zvyagintsev)

Ojsan alltså. Den här ryska filmpärlan är ingen enkel match att se. Den känns, den gör fan ONT på riktigt.

.

.

9. Old boy
(올드보이, Regi: Chan-wook Park)

Den här sydkoreanska filmpärlan är ingen enkel match att se. Den känns, den gör fan ONT på riktigt. Chan-wook Park har gjort en film som är något alldeles extra, precis som Min-sik Choi i huvudrollen! Magisk skådis det där!

.

.

8. Skenbart – En film om tåg
(Regi: Peter Dalle)

Att se den här svenska filmpärlan gör faktiskt inte ont alls. Peter Dalle har lyckats göra en komedi som (har jag märkt av egen erfarenhet) alla som inte sett den tokdissar men alla som sett den tyckt om. Det är underligt det där att så många vill och tycker sig kunna såga osedda filmer. Vad vet dom? Nä, precis, ingenting. Att såga filmer man inte sett är precis samma sak som att erkänna att man VET att man inte har förmågan att bli positivt överraskad av någonting alls. Och till er kan jag bara säga: jag tycker väldigt väldigt synd om er, stackars små förutbestämda inskränkta människor. Tänk vad ni går miste om i livet (och nu syftar jag inte enbart på Skenbart).

.

.

7. Monster
(Regi: Patty Jenkins)

Aileen Wuornos. Jag får hurven bara jag ser och hör hennes namn. En otäck människa. Döda psykopatögon. Att en sån fantastisk vacker kvinna som Charlize Theron lyckas gestalta Aileen som hon gör är banne mig otroligt. Vilken förvandling. En mycket väl värd Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll!

.

.

6. Galen i kärlek
(Something´s gotta give, Regi: Nancy Meyers)

Det är aldrig för sent, inte för någonting och speciellt inte för att bli kär. Det här är en film med PEPP-märkning DeLuxe. Det här är en film att må bra av, alltså må bra ända in i benmärgen. Och Keanu är värsta läkarhetingen. Bara en sån sak!

.

.

5. Elephant
(Regi: Gus Van Sant)

Gus Van Sant gjorde en film om skolskjutningen vid Columbine High School och det HÄR är en film som banne mig gör ont att se. Jag blir ledsen, uppgiven och samtidigt…skulle jag vilja utbilda mig till samhällskunskapslärare så jag kunde få visa filmen för mina klasser.

.

.

4. Lost in translation
(Regi: Sofia Coppola)

Det är nånting övernaturligt över den här filmen. Magisk är ett sånt överanvänt ord, annars hade jag använt det. Med Lost in translation har Sofia Coppola fått till en typ av känsla som jag inte sett vare sig förr eller senare på film.

.

.

3. Ett hus av sand och dimma
(A house of sand and fog, Regi: Vadim Perelman)

Precis som filmen på plats 4 så lever den här filmen på sin känsla. Det vibrerar om den. Det är en sån liten och enkel berättelse egentligen men den blir stor, viktig och världsomvälvande. Det lilla livet är ofta det.

.

.

2. Love actually
(Regi:  Richard Curtis)

Bara tvåa??? Ja. Bara tvåa. Love actually är kanske den feel-godaste filmen av dom alla, den är underbar på alla sätt och vis. Men när det kommer till årets lista får den faktiskt känna sig slagen – även om det känns liiiiite surt. Men årets etta är fantastisk på ett annat sätt.

.

.

1. A Mighty Wind
(Regi: Christopher Guest)

JAG. ÄLSKAR. DEN. HÄR. FILMEN.

 

Bubblare: Hitta Nemo, Kill Bill 1, Bruce den allsmäktige, 21 gram, The life of David Gale, Dogville, Station Agent, Bad Santa, Darkness falls och Open Range.

.

Idag är vi flera filmbloggare som listar våra favoritfilmer från 2003. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Flmr
Spel och film

JOHAN FALK 3: DEN TREDJE VÅGEN

Efter det som hände i den förra filmen (Livvakterna) har Johan Falk (Jakob Eklund) sagt upp sig från polisen. Han vill bara leva ett lugnt och tryggt familjeliv utan att behöva se brottslighet i vitögat både på och efter arbetstid. Men…..det finns ju alltid ett men.

”Mennet” i det här fallet är Johans förre chef Sellberg (Lennart Hjulström) som har fått ett toppjobb inom Europol, EU:s polisorganisation. När Johan är på semester hälsar han på sin gamle vän och hamnar – såklart – mitt i skottgluggen.

Den tredje vågen ska symbolisera den våg av organiserad brottslighet som drar fram genom Europa och jag kan känna att jag skulle vilja sätta händerna för öronen och skrika LALALALALA för att slippa tänka att nånting av det här är verklighet, eller skulle kunna vara eller bli.

Med en budget på 50 miljoner kronor utklassar den här filmen dom föregående, i alla fall i cash. Att internetinformationen säger att filmteamet bara spenderade 37 av dessa miljoner är en annan femma. Jag tänkte i alla fall inte en enda gång att filmen hade kunnat bli ännu bättre med mer pengar.

Det den här filmen däremot har ökat på jämfört med dom första två filmerna är actionmomenten. Det här känns mer som en ren actionfilm än en thriller och/eller polisfilm. Jag tycker om filmen även om den känns aningens svagare nu än vid första (andra och tredje) gången jag såg den. Men en svag fyra är ändå en fyra.

RED WATER

Jag kan väl inte säga att det bådar jättegott att se Lou Diamond Phillips som förstanamn i en film, inte nuförtiden och inte 2003 när filmen gjordes heller.

Att se Coolio som tredje namn ger mig snarare en rynka mellan ögonbrynen än ståpäls. Men det spelar ingen roll, en hajskräckis ser man inte för dom fantastiska skådespelarprestationernas skull, en hajskräckis ser man för att man har ett knepigt hajberoende som inte går att stilla. Dessutom är det ganska behagligt att ha en djurundervattenfobi att skylla på när man inte vill bada.

Nu är det här en TV-film och som sådan är den okej, jag förväntar mig inte en ny Spielberg-Hajen. Som charmig liten menlös tidsfördrivshajrulle är den också okej, det händer inte så mycket men det kan jag leva med. Däremot, som läskig skräckis är den rent av usel.

Dagens duo: ALEX & EMMA

Jag kände för att se en tämligen harmlös romcom och döm om min förvåning när jag hittade Alex & Emma på Viaplay. En Rob Reiner-myspysfilm med charmtrollet Kate Hudson och Luke Wilson, det skulle kunna vara huvudet på spiken just idag men det var det inte. Verkligen fucking not!

Alex Sheldon (Wilson) är en författare som fått skrivkramp och Emma (Hudson) är en flink stenograf. Hon ska stenografera hans prat så att boken går fortare att få klar —> Alex får pengar —> Alex kan betala nåt bus som hotar honom med döden.

Nämenalltså det här är bara SÅÅÅ lamt! Ena sekunden befinner sig filmen i Alex lägenhet, man får se honom gå fram och tillbaka och försöka värka fram ett manus och en menlös brunhårig Emma som skriver och skriver och ska försöka stava rätt till det svenska förnamnet Y-L-V-A. I nästa sekund blir det nån slags återblickar/klipp till historien som Alex just nu berättar där han agerar huvudpersonen i boken.

Gäääääääsp.

Det här är inte sevärt även om jorden skulle sprängas och det enda som fanns kvar var en ensam människa, en TV och Alex & Emma på DVD.

Nej. Nej. Neeeeeej. Den här duon är lika karismatisk som om en tall och en gran skulle flirta med varann i skogen.

 

 

.

Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971