APAN

24 maj, 2010

En man (Olle Sarri) vaknar upp alldeles blodig på ett toalettgolv. Som tittare förstår man att någonting hemskt har hänt men man vet inte vad. Den blodiga mannen vet heller inte vad, men han beter sig underligare och underligare.

Hela situationen är som en dröm, eller snarare en mardröm, för mannen som försöker klara sitt dagliga liv, sitt arbete och åtaganden, men det som hänt spökar i det undermedvetna.

Som åskådare bjuds man in till en resa i en vanlig människas allra mörkaste inre. Apan är intressant på det viset. Apan är intressant på många sätt, framförallt för att Olle Sarri får visa sina skådespelartalanger på andra sätt än som hurtfrisk snubbelgubbe. Det gillar jag. Han är bra. Han ÄR liksom filmen, han BÄR filmen på sina axlar då det inte finns några andra direkta roller och han är i bild 99,99% av tiden.

Mitt aber med filmen är att jag tycker det är på gränsen till snobbism att begära att en biopublik ska betala hundra spänn eller att en DVD-samlare ska pröjsa 169 kronor för att få 74 minuter film. I min värld är det här nämligen närmare en kortfilm än en riktig långfilm.

Som kortfilm betraktad skulle den nämligen gå att klippa ner till strax under timmen och bli en unik berättelse som gick att sälja som TV-film till hela världen, men att lägga till tjugo minuter/en halvtimme för att göra den “normallång” skulle inte funka. Man orkar inte ta in mer, det skulle bli för mycket och det skulle bli för segt.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: