ARGO

20 december, 2012

Det händer väldigt sällan att jag väljer att se en “gammal” men ändå ny film på bio. “Gammal” ur mitt perspektiv är en film som gått på bio mer än två veckor. Redan här är det nån som trycker en IDIOT-stämpel svinhårt rätt i min panna men har jag av nån anledning missat filmen dom första fjorton dagarna brukar jag vänta in den på DVD, sån är jag.

Med denna information i bakhuvudet kanske min upplevelse under gårdagen känns än mer underlig. Jag vaknade nämligen med en instinktiv känsla av att DETTA ÄR MIN ARGO-ONSDAG. Jag MÅSTE se ARGO idag. Jag var som en liten unge i mataffären som fått syn på en gigantisk polkagrisklubba och slängde sig på det kalla klinkergolvet och skrek JAGVILLJAGVILLJAGVIIIIIIILL! Nu är denna likhet ganska överdriven eftersom jag faktiskt är vuxen och bestämmer själv över min egen tid, mina pengar och mina tandtroll, att jag dessutom var ledig, är klar med alla julklappsinköp och inte hade några andra tråk-måsten att uträtta under dagen gjorde att min önskan snabbt blev en lag. Självklart skulle det bli en Argo-onsdag! Hello Ben Affleck-skäggot, here I come!

En av mina favoritgenres är konspirationsthrillers och gärna från 70-talet. Färgerna, stämningen, kläderna, välskrivna manus som handlar om verkliga viktiga gärna politiska ämnen, skådespelare som oftast agerar på toppen av sin förmåga och tajt regi – jag kan liksom inte värja mig. Därför blir jag inte ett dugg förvånad när jag märker hur jag sänker garden redan efter filmens första tio minutrar trots att Ben Affleck både är regissör och skådespelare. Jag tycker att han är begåvad som regissör, kanske till och med RIKTIGT begåvad, men som skådespelare, hahahaha, neeeeeej. I Argo är han dock utrustad med ett välansat mörkt skägg. Två tummar upp, tänker jag och lyckas faktiskt släppa tanken på Daredevil och Gigli. Ben Affleck ÄR Tony Mendez, CIA-agenten som genom att hitta på en fejkfilm vid namn Argo och förlägga inspelningen av denna till Iran ska försöka få ut sex ambassadanställda ur landet, helst vid liv.

Det finns ingenting att klaga på med Argo. Argo är ett filmiskt mycket bra hantverk, det är spännande, medryckande, perfekt i scenografi och den är smart. Jag njuter varenda sekund. Visst funderar jag på var kvinnorna håller hus, bortsett från själva huvudpersonerna (några i ambassadpersonalen) så lyser damerna med sin frånvaro men det är något som verkar vara mer regel än undantag i denna typ av film. Till filmens försvar, den ÄR baserad på en verklig händelse och var det inga kvinnor inblandade så var det inte, det är inget manusförfattarna kan belastas för.

Argo-onsdagen visade sig bli en bra onsdag.

{ 2 comments… read them below or add one }

dan december 20, 2012 kl. 12:38

Gav filmen en stark trea för att den engagerade mig väldigt mycket. Däremot blev det för mycket comic relief för min smak, tänker då främst på John Goodman och Alan Arkins rollfigurer. Ett skämt kunde ha räckt, men när de följs åt av kanske tre-fyra-fem-sex-sju i varje scen de medverkar i får det räcka. Kanske var jag väldigt svårflirtad vid just det tillfället. Vem vet 😛

Att Ben Affleck tog till skägget visade sig vara ett lyckodrag. Man såg inte att det var han och blev därför väldigt lågmäld genom hela filmen med sin tysta coolhet. Det funkade, för han har ju inte varit särskilt cool genom åren 🙂

Svara

Fiffi december 20, 2012 kl. 17:50

dan:
Jag tyckte det där komiska var ganska charmigt även om “Ar-go fuck yourself” kanske inte var såååå kul åttiofemte gången.

Och Ben Affleck, cool? Hahaha, nej, inte en sekund fram tills nu. Eller jo, han var okej i The Town – även som skådis – tycker jag. Annars, nä.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: