ARRIVAL

10 december, 2016

Det enda vi alla med säkerhet vet är att vi alla ska dö.

Jobbig tanke? Ja, som fan, men oavsett hur ångestframkallande den kunskapen är så är den sann. På ett sätt gör det oss alla till läsare av framtiden, vi vet EN sak som definitivt kommer hända och den vetskapen gör att vi tvingas förhålla oss till den i allt vi gör.

Är det värt att gå nio år i grundskolan, jag ska ändå dö? Plugga vidare, låna pengar av CSN? Är det nån idé att bli kär, både hen och jag ska ju ändå dö? Och barn, vad är det som gör att vi sätter barn till världen när både vi OCH barnen (hemska tanke!) kommer försvinna från jordelivet?

Vi tar beslut utifrån vad vi vet och när vi egentligen bara vet att vi är födda och därför en dag också kommer dö, ja, vad annat kan vi göra än så gott vi kan? Och skulle vi agera annorlunda om vi visste mer? Vad tror du?

När jag sätter mig i bilen efter att ha sett Arrival med Jojje och Joel i en näst intill fullsatt Rigoletto 1 kan jag inte sitta still. Det är som om filmen landat i mig, i kroppen, i sinnet. Jag drar på Håkan jättejättehögt på bilstereon och jag känner en sån jävla lycka i kroppen över att finnas till. Jag ser bilder fast ögonen är öppna, tussilagon, världens kanske vackraste blomma, jag ser skrattande blå ögon, jag ser bra saker och hur det känns i bröstkorgen när man gör såna, jag ser solnedgång,  min enorma längtan efter att bo precis vid ett vattenbryn, jag ser barn som somnar på min arm och bubbelpool med toppluva, jag ser alla dom där magiska ögonblicken liksom uppträdda som smultron på ett strå och jag tänker att det är värt det, det är så jävla värt att leva fast jag vet att jag ska dö.

När jag gick till biografen sträckte sig min tankebana till rädslan för att mina förväntningar på filmen skulle vara för höga. Regissören Denis Villeneuve är min favvis, han har hittills aldrig gjort mig besviken och jag känner ett sting av oro att det här gången kan bli den första. Men så händer samma sak som när jag såg Sicario. Musiken! Ljuden! Brölen! Jag känner mig hemma och kan slappna av. Två timmar senare kommer jag ut ur hypnosen och jag är nöjd, jag är jättenöjd.

Att filmen inte får högsta betyg av mig beror på två saker: jag förutsåg “slutklämmen” redan i början av filmen (och hoppades att jag skulle ha fel men det hade jag inte) OCH den nådde inte ända fram, inte ända in i hjärtat.

Samtidigt, när jag sitter i bilen och fulsjunger allt vad jag har “Stig till toppen av världen, där änglar leker, res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, din tid kommer, din tid koo-mm-eeeeer” så känner jag att filmen nog tog sig dit ändå om än på en liten kringelikrokväg. En omtitt så är den hemma.

.

Undrar du vad Pepp-märkningen är för nåt så kan du läsa om den här. Undrar du varför Jojjenito bytt header på bloggen så kan du läsa förklaringen här. Undrar du var Fripps filmrevyer och Movies-Noir tyckte, klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

{ 11 comments… read them below or add one }

Furman december 10, 2016 kl. 10:17

Jag var så galet bakfull när jag såg den i söndags att jag fortfarande inte förstått den. Jag hade behövt se Siv sover vilse istället.

Svara

Fiffi december 10, 2016 kl. 10:42

Furman:
Det är inte bombsäkert att du hade förstått den bättre i helnyktert tillstånd 😉

Svara

Simon december 10, 2016 kl. 18:10

Intressant att du lyckades lista ut slutet så tidigt, jag hade ingen aning om det!

Svara

Fiffi december 11, 2016 kl. 19:18

Simon:
Det kändes så helt naturligt att det skulle vara så, det var därför jag hoppades att jag skulle ha fel 🙂

Svara

Sofia december 11, 2016 kl. 15:36

Ska förstås ses. Någon gång 🙂

Svara

Fiffi december 11, 2016 kl. 19:19

Sofia:
Såklart. Nån gång. Kan du inte ha ett Denis Villeneuve-tema? 😉

Svara

Sofia december 14, 2016 kl. 11:12

Så fort jag har hunnit med det nuvarande temat: “Hinna se en film över huvud taget…” 🙂

Svara

Fiffi december 15, 2016 kl. 17:25

Sofia:
Du får ha lördagen som en hägring. Då blir det av! 🙂

Svara

Henke december 12, 2016 kl. 10:19

Fantastisk film och jag tror nog att den kan växa vid en omtitt då du inte behöver sitta och fundera allt för mycket på slutet i början. Vid en omtitt kan man ju bara låta alla scener flöda över en samtidigt och hela tiden.

Tack för länken. 🙂

Svara

Fiffi december 12, 2016 kl. 20:28

Henke:
Det har du helt rätt i. Nästa gång kan man bara njuta.

Svara

Simon december 13, 2016 kl. 02:28

Tänkte exakt samma sak, Henke!

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: