Återtitten: ALLA HELGONS BLODIGA NATT

27 oktober, 2018

Att tiden går fort vet vi alla men att det var hela ÅTTA år sedan jag skrev om Alla helgons blodiga natt (Halloween) här på bloggen DET är fasiken obegripligt.

Förra gången gjorde jag en jämförelse mellan originalfilmen från 1978 och Rob Zombies busskrasch till remake som kom 2007 (här kan du läsa inlägget) men idag tänker jag helt och hållet koncentrera mig på originalet. Det är den jag är sugen på då jag känner att jag behöver en uppfräschning i minnet.

Den nya filmen som går på bio nu, den med titeln Halloween, är nämligen en direkt fortsättning på originalfilmen, fast 40 år senare då. Alla uppföljare räknas liksom inte, det är dessa två som är “the real thing”. Recensionen på 2018-års Halloween kommer imorgon men fram tills dess…en återtitt alltså, en chans att ännu en gång få höra Jamie Lee Curtis skrika som att det inte fanns en morgondag.

Filmen börjar 1963 när Mike Myers är en liten grabb och dödar för första gången. Sen hoppar den femton år framåt i tiden till 1978, till när Mike ska flyttas från en institution till en annan och Myers-huset ska säljas av en viss Laurie Strodes pappa. Laurie är alltså Jamie Lee Curtis som här gjorde sin allra första långfilmsroll.

Det absolut bästa med den här filmen är musiken och stämningen. Jag som älskar 80-talsskräckisar känner att Alla helgons blodiga natt är startskottet för vad som komma skall och att John Carpenter satte standarden för hur en BRA film med skräckinslag ska göras. Han har nämligen inte bara regisserat filmen, han skrev dess manus (tillsammans med Debra Hill) OCH komponerade musiken.

Det sämsta med filmen (om man nu ska dra det så långt som att kalla det “sämst”) är att den känns lite utdragen och seg, ja till och med upprepande i vissa scener. Michael Myers är mer av en stalker-smygare i den här filmen än den mördarmaskin han varit i uppföljarna. Det är inte många mord vi får se och dom som visas är allt annat än grafiska. Jag skulle därför kalla den här filmen mer en rysare än en ren och skär skräckfilm.

Dr Loomis (Donald Pleasence) är en rollfigur som kanske är den mest välskrivna av karaktärer. Han beter sig rätt random (för att vara en läkare….även om han dessutom är rädd) men jag tror liksom inte på den figuren. Jag litar inte på det han säger och jag tror inte på det han gör. Detsamma gäller faktiskt Laurie Strode som (speciellt i en scen) gör en grej som jag kan svära på att INGEN på jorden hade gjort. Hon *mild spoiler* pratar med barnen hon barnvaktar, hon sätter sig på huk och säger åt dom att lämna huset  samtidigt som hon har Michael i rummet bakom, visserligen (vad hon vet) medvetslös men ändå, INGEN hade satt sig i lugn och ro vid dörrposten och betett sig såhär. Andats ut liksom. Ingen hade gjort det. ALLA hade lämnat huset ögonaöj.

Jamie Lee Curtis (som fyller 60 den 22 november) har John Carpenter att tacka för mycket. Hennes karriär satte fart ordentligt efter den här filmen och hon blev nån slags skräckfilmsdrottning där i början på 80-talet. Dimman (The Fog, 1980, även den med manus, regi och musik från John Carpenter), Prom Night (1980), Terror Train (också från 1980 med den svenska titeln Mörka natt blodiga nyårsnatt), Lift med döden (Roadgames, 1981) och sedan med uppföljaren Alla helgons blodiga natt 2 (Halloween 2, 1981).

Hur som helst, såhär i Halloween-tider (på mer än ETT sätt) tycker jag det här är en film man ska sätta tänderna i – om man mot förmodan inte redan sett den. Den finns lättillgänglig på CMore nu (tillsammans med Halloween 2, 3, 4 och 5) eller i reabackar både här och där. Men för allra bästa upplevelse, se den på VHS om du får chansen. Det är så JAG minns den från min barndom och jag är säker på att det hade varit ett mervärde även nu att se den med lite knaster och kasst ljud från en tjock-TV.

När jag såg den för tusen år sen:

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

Imorgon kommer min recension av den bioaktuella nya Halloween-filmen.

{ 4 comments… read them below or add one }

filmitch oktober 28, 2018 kl. 18:56

“Det absolut bästa med den här filmen är musiken och stämningen.”
Amen på det – och Donald Pleasence.

Svara

Fiffi oktober 29, 2018 kl. 08:36

filmitch:
Och nu när jag faktiskt sett filmen TVÅ gånger inom loppet av en vecka håller jag med mig själv ännu mer om det. Mer än en trea blir det inte, inte ens om jag fokuserar på Donald Pleasence 😉

Svara

Sofia oktober 28, 2018 kl. 19:39

Det är verkligen en oslagbar stämning. Däremot tyckte jag nog att med den “nya” musiken blev original-scoret lite repetitivt

Svara

Fiffi oktober 29, 2018 kl. 08:37

Sofia:
Ja…ganska så mycket repetitivt till och med. 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: