Skräckfilmssöndag: HALLOWEEN (2018)

28 oktober, 2018

Jag undrar om jag polletten ramlade ner precis just nu. Jag tror banne mig att jag kommit på svaret på frågan varför Halloween från 1978 aldrig kommit upp i toppbetyg hos mig. Jag har sett den på fel sätt. Jag har sett den hemma, båda gångerna i vuxen ålder såg jag den ensam. När jag var liten såg jag den visserligen på VHS men hemma hos en kompis. Bara vi två. Jag har aldrig sett original-Halloween på bio och DET min vän och bekant, DET är det stora felet.

När jag bokade biljett till 17.40-visningen av nya Halloween på Filmstaden Sergel dagen efter premiären var det endast två bokade biljetter i hela salongen. Jag kände mig lugn, tänkte att det här kommer nog fan gå vägen TROTS värstingbiograf och TROTS lördagsvisning. Jag satte mig i den tomma salongen en halvtimme innan filmen började, drack mitt kaffe och insöp atmosfären. Den här filmen har jag verkligen sett fram emot ända sedan jag såg Jame Lee Curtis droppa på Instagram att hon skulle vara med. Det var länge sedan nu.

Jag satt och pillade lite med mobilen och lyckades fippla upp SF-appen (numera Filmstaden). Det var dumt. Jag fick nämligen för mig att kolla upp hur många biljetter som var sålda till denna visning och chockades svårt när jag såg att det endast fanns 21 ströplatser kvar i hela stora salongen. Fi fan. Andas i påse. Det här var inte, verkligen INTE, bra nyheter.

*klipp till 19.30*

Hela salongen applåderar. Jag med. Herreminjävlar vilken visning! Folk skrek, visslade, äcklades, gick skytteltrafik för att gå på muggen/köpa mer godis, hoppade till, skrattade, skrek svordomar, alltså folk var så jävla RÄDDA att det gick att ta på stämningen i salongen. Det gick att skära i den med en förskärare. Som en förskärare genom halsen. På en människa. Och kniven går genom halsen så människan hänger mot väggen så blodet droppar ner på golvet. SÅ maffigt var det. Stämningen.

Jag satt med vidöppna torra ögon redan innen filmen började, kunde knappt blunda när mamma efter mamma knatade in i salongen med små söner strax efter som bar på sittkuddar. WHAT THE FUCK, liksom?! Hur tänker man där? Okej, rent lagligt är det ju och även om kiddot gillar skräckfilm så finns det ju skräckfilmer och så finns det….SKRÄCKFILMER. Och säga vad man vill om Halloween 2018 – det ÄR en SKRÄCKFILM!

55 år har gått sedan Mike Myers dödade sina första offer – som sexåring. 40 år sedan han försökte ta Laurie Strode av daga i Haddonfield. Han är inlåst for life och ska flyttas till ett annat helveteshål än det fängelse han nu sitter i. En podcastduo besöker fängelset för att försöka få Myers att prata, vilket han inte gjort på alla dessa år. Det är inte som att han inte KAN prata, han vill bara inte. Mannen i podcastduon tar upp en medhavd attiralj ur väskan för att försöka lirka ur Myers ett ord eller två. Masken. Den vita masken.

Så börjar filmen och introducerar därmed också fängelseläkaren Dr Sartain (Haluk Bilginer). När Sartain pratar påminner han om en blandning av Hannibal Lecter i Anthony Hopkins skepnad och Daniel Day-Lewis som oljemannen Daniel Plainview i There will be blood. Han använder frasen “you seeeeeee” frekvent och jag kan inte låta bli att se Daniel D-L framför mig fräsandes “I´m an oil man you seeeeeee” samtidigt som han äter lite lever, fava beans och sippar på en Chianti*.

Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) har byggt sig ett fort och beter sig som en annan knäppgök. Hon har uppfostrat dottern Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak) i nån form av grundrädsla över vad som ska ske när Mike Myers återvänder. Inte om utan när. För det är klart att hon är beredd på strid, klar för hämnd och hon tänker inte banga för att döda. Uppfostrat och uppfostrat förresten, hon var i sån psykisk obalans att hon ansågs vara en “helknäpp foliehatt” och dottern blev omplacerad. Michael Myers har verkligen sabbat HELA hennes vuxna liv.

Halloween 2018 har precis ALLT en bra skräckfilm ska ha och smart nog återanvänder filmen allt som gjort den allra första filmen till den klassiker den är. Introt, typsnittet, pumpan, musiken som John Carpenter komponerade. Den här gången är hans son med som kompositör, Cody Carpenter, samt Daniel A. Davies men det som är nytt i den här filmen är egentligen bara varianter på det som redan gjorts. Bra tänkt tycker jag och om inte annat kom den tanken i bevis när jag mitt under filmen hörde en väldigt ung röst som sa högt: “MAMMA, TILL OCH MED MUSIKEN ÄR ÄCKLIG!” Och ja, den ÄR ju det. Bästa sortens skräckfilmsmusik!

Den gamle John Carpenter är med som producent och en del andra som var inblandade i första filmen men regissören David Gordon Green är ny. Inte ny som regissör men ny som skräckfilmsregissör måste man ändå säga att han är och till min stora glädje är han precis lika bra på att regissera skräckfilm som han är på indiefilmer eller…Joe.

Det finns faktiskt ingenting att klaga på med den här filmen annat än en del val som vissa av karaktärerna gör (men hey, det är ju skräck, klart man flyr in i skogen om man har möjlighet, istället för på den upplysta vägen…..Grrrrrr!). Betygsmässigt är den uppe och nosar på fullpoängaren, jag är fan både golvad och kär – OCH livrädd för den där vidrige fan med vita masken! Och om den fanns en Oscar för Bästa Barnskådespelare skulle Jibrail Nantambu vara given. Vilken begåvning! Snacka om att kunna leverera repliker med flow. Fem plus till honom. Lätt!

.

Uppdatering några dagar efter att denna recension är skriven:

Jag kan inte sluta tänka på filmen. Jag vill inget annat än att se om den. Jag vill hellre se om den än dricka varm choklad med vispgrädde. Jag vill hellre se om den än gå en långpromenad och sparka i löv. I Central Park.
Jag kan inte göra annat än såhär. Jag älskar den här filmen. Den är bland som allra bästa skräckfilmer jag sett i mitt liv, trots att jag inte köper sista minuterna i filmen så är den så fulländad som det bara är möjligt. Jag rättar således mig själv. Jag jackar upp den. Halloween. I love you!

.

Uppdatering en vecka efter att jag såg den första gången:

Uppjackningen av betyget var helt korrekt. VILKEN. JÄVLA. KÄFTSMÄLL. TILL. FILM. DET. HÄR. ÄR. Nu när jag har sett om den kan jag säga att vid omtitten kunde jag se saker jag missade första gången och den var precis lika otäck den här gången (konstigt nog). Scenen i bilen (med Myers i baksätet) var ÄNNU värre nu och den suggestiva stämningen i filmens öppningsscen tog sig in i kroppen på ett annat sätt (nu när jag visste vad som komma skulle). Det jag verkligen uppskattar i den här filmen (jämfört med originalet) är tempot, att Michael Myers är driftigare, snabbare, får “mer” gjort. På det sättet känns filmen betydligt modernare än originalet och passar mitt action-not-words-lynne betydligt bättre. Och FI FAN alltså, vilka välgjorda effekter filmen visar upp. I sammanhanget är dom väldigt, väldigt….bra.

 

Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. Och kan du inte få nog av skräckfilmer? Då kan du titta in på den här bloggen VARJE DAG HELA NÄSTA VECKA för nu vankas den tiden på året då det är dags för SKRÄCKFILMSVECKA i samarbete med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia. Måndag till söndag nästa vecka blir det alltså skräckfilmsrecensioner och jag passar på att ha ett minitema denna vecka med skräckfilmer som alla har en röd tråd: KVINNOR.

(*Kollar man upp vad Chianti passar till – enligt Wikipedia – får man detta svar “Chianti anses passa till rätter på kalv och kyckling, örtkryddiga pastarätter och rätter baserade på lever och bondbönor.” Nån har sett När lammen tystnar lite FÖR många gånger)

.

Får du (liksom jag) inte nog av den här filmen kan du lyssna på Steffo och mig när vi diskuterar filmen i avsnitt 162 av podcasten Snacka om film.

{ 4 comments… read them below or add one }

filmitch oktober 28, 2018 kl. 18:58

Vad jag tycker lär du reda på imorgon.

Svara

Fiffi oktober 29, 2018 kl. 08:38

filmitch:
Ja det fick jag 😀

Svara

Sofia oktober 28, 2018 kl. 19:46

Helt enig med dig angående Jibrail, har var riktigt bra! Annars har vi ju redan avhandlat att jag inte blev riktigt lika swept away av filmen som du även om jag tyckte att den var en positiv överraskning. Men man undrar ju hur vissa föräldrar tänker…

Nu minns jag inte var jag läste det men tydligen ska lever och favabönor vara bättre med ett Amarone-vin än Chianti 🙂

Svara

Fiffi oktober 29, 2018 kl. 08:41

Sofia:
Jag undrar VERKLIGEN hur vissa föräldrar tänker.
När jag såg filmen för andra gången var jag på Stockholms andra no-go-zone-biograf, Heron, du vet och det var likadant där. Föräldrar med barn så små att dom behöver sittkuddar…rädda små barn.
Men till biografens försvar ska sägas att personalen före filmen var EXTREMT tydlig med hur fel det är att störa, både med mobiler och annat och visningen var helt okej (för att vara Heron). Högst ljud hördes när det visades tuttar i bild (den när nanosekunden det hände).

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: