ALIVE

5 december, 2010

Efter att ha sett Fredrik Skavlans program förra veckan och hans otroligt fascinerande intervju med Nando Parrado, mannen som var en av dom få som överlevde den omskrivna flygkraschen över Anderna 1972, kände jag ett enormt sug efter att se om filmen Alive som är baserad på dessa händelser.

När filmen kom 1993 slogs det på stora trumman att filmen var en “kannibalrulle” och ja, visst, dom överlevande hade inget annat val än att äta köttet från sina kompisar men att göra denna film och denna händelse till enbart en fråga om kannibalism är att förminska en mirakulös historia till ingenting.

När filmen kom och jag såg den tyckte jag inte den var så värst bra. Ett njaaaaa, på sin höjd. Jag hade förväntat mig mer. Nu när jag ser om filmen har jag Nandos egna ord i färskt minne, men hjälper det? Får filmens historia en annan dimension den här gången?

Svaret är konstigt nog nej.

Ethan Hawke spelar Nando. Det är fel nummer ett.

En sånhär film kan i mina ögon aldrig bli hundraprocentigt trovärdig med ett skådespelarfejs i huvudrollen. 1993 sågs Ethan Hawke som en hottie, en kille som surfade på vågen. Han var 23 år då, det här var fyra år efter att han slog igenom i Döda poeters sällskap och även om han inte var superkänd så var han FÖR känd för den rollen, tycker jag.

Resten av skådespelarna är fel nummer två.

Det finns ingen känsla nånstans. Allt är konstigt och plastigt och trots att det händer dom mest vidriga sakerna så blir jag sällsamt oengagerad.

Första tio minutrarna är fel nummer tre.

Det finns en anledning att alla katastoffimer värda namnet har en jävligt trög start. Karaktärerna presenteras in absurdum, vi får följa med på arbetsplatser, i skolan, runt middagsbordet, i affären, allt för att vi ska få en mänsklig känsla för personerna. Vi ska kunna sätta oss in i hur DOM känner och hur katastrofen förstör deras liv. Får man ingen introduktion blir personerna bara platta.

Alive börjar med flygkraschen, pang på bara och har man inte läst boken (eller sett Nando hos Skavlan) så vet man inte att dom resande i planet enbart är ett rugbylag med medbjudna närmsta släktingar och att dessa killar i princip har känt varandra hela livet. Det underliga är att vid denna tittning, fast jag VET allt detta, så bryr jag mig inte i alla fall och allt detta på grund av det jag skrev ovan. Alla människor behöver en dåtid för att man ska förstå nutiden och bry sig om framtiden, film eller verklighet, det är ingen skillnad.

Alive som helhet är en helt okej film men det är också en film som hade potential att bli en riktig höjdare. Det är inte utan att det retar mig.

Programmet Skavlan med Nando Parrado kan du se här fram till den 26:e december. Även Lasse Åberg och Jon Skolmen är med som gäster (och min favvo Robbie Williams, även om han inte har så mycket med film att göra.)

{ 17 comments… read them below or add one }

BlueRoseCase december 5, 2010 kl. 09:39

SVT visade en lååång och riktigt intressant och engagerande dokumentär om denna händelse förra sommaren. Efter att ha sett den påbörjade jag "Alive" men gav upp efter några minuter. Den kändes alldeles för amerikanskt ytlig i dialog och upplägg. Kanske var det ett stort misstag att försöka sig på den efter den starka dokumentären.

Svara

f i f f i december 5, 2010 kl. 09:57

BlueRoseCase:
Jag tror inte misstaget låg i att du såg filmen direkt efter dokumentären, jag tror misstaget ligger i filmmakarnas totala brist på att stoppa in hjärtat i filmproduktionen.

Om man (som både du och jag) ändå ser filmen med dom bästa intentionerna och enbart med ett stort intresse och det ÄNDÅ inte funkar, då är det verkligen nåt som är fel. Och jag tror inte felet ligger enbart hos betraktaren.

Svara

Nathalie @ Bloody Disgusting december 5, 2010 kl. 11:26

Den är ju såå bra!

Svara

Jojjenito december 5, 2010 kl. 12:59

Jag så också Skavlan-intervjun och blev precis som du fascinerad av att höra Nandos berättelse. Kanske ger dessa tio minuter i Skavlan mer än filmen Alive — som jag nog har sett nästan hela, för jättelänge sen.

Svara

addepladde december 5, 2010 kl. 17:05

Jag tycker visserligen filmen är helt okej, men precis som Jojjenito skriver så var tiominutersintervjun betydligt mer givande.

Varför ger sig ingen på att göra en ny film om samma händelse? Med de aspekter som Nando tog upp så kan det ju bli hur bra som helst.

Svara

f i f f i december 5, 2010 kl. 17:28

Nathalie:
Vad kul att du tycker det 🙂

Svara

f i f f i december 5, 2010 kl. 17:30

Jojjenito:
Dom där tio minutrarna på Skavlan gav i alla fall mig jättemycket. Jag fick inte bara en uppfriskande syn på livet utan också en påminnelse om att aldrig någonsin flyga över Anderna iklädd promenadskor.

Svara

f i f f i december 5, 2010 kl. 17:31

addepladde:
Det är ju just det som är "problemet": det skulle kunna gå att göra en helt magisk film som är både spännande, hisnande, som tar upp existentiella frågor och hur mycket människan faktiskt klarar av i en krissituation. Nu blev det bara nåt blaj i mitten liksom.

Svara

Sofia december 6, 2010 kl. 05:19

Intressant utgångspunkt för ett omtag. Jag har sett den i alla fall ett par gånger och har tyckt att den varit helt ok, men som du skriver skulle man kunna lägga mycket mer tid på att etablera personerna och ffallt deras innebördes relationer. Av någon anledning störde jag mig inte det minsta på varken Ethan Hawke själv (det är bra för att vara jag) eller det faktum att man vet att han inte är det minsta sydamerikansk.

Svara

movieshine december 6, 2010 kl. 09:36

Helt okey film, men ingen historia jag tänker fördjupa mig i.

Svara

f i f f i december 6, 2010 kl. 10:21

Sofia:
Jag störde mig mer på Ethan Hawke denna gången än förra men det var nog för att jag hade den verklige mannens utseende på näthinnan. Det krockade lite kan man säga.

Svara

f i f f i december 6, 2010 kl. 10:22

movieshine:
Där har du filmens problem som jag ser det. Denna historia är ju verklighet och hade filmen blivit gjord på "rätt" sätt hade du omedvetet velat fördjupa dig i den.

Svara

Captain Charisma december 6, 2010 kl. 11:41

Lurer på hva som smaker best, og hvem som gir minst bivirkninger, en svenske, danske eller en nordmann? En danske blir man full og blid av, en svenske blir man dum og sur av, og av en nordmann blir man høy på seg selv og samtidig full av.

Svara

f i f f i december 6, 2010 kl. 18:17

Captain Charisma:
Hahahaha! Nu fick du till det! 😉
Kanske är bäst med en finsk? Det är nog som att äta nånting segt och rosa som är inlagt i Koskenkorva 🙂

Svara

Captain Charisma december 7, 2010 kl. 11:49

Ja, så lenge det ikke er en amerikaner, så spiser jeg det meste. Der finner man ikke mye muskler eller hjernekapasitet, men amerikaneren kan jo gjøre sin nytte. Se for deg The Empire Strikes Back der Han Solo og Luke Skywalker dreper dyret som Han Solo kommer ridende på. Der kan en amerikaner komme til nytte hvis man er strandet på et kaldt sted, men spiselig er han ikke! Hvem trenger vel en igloo når man har en amerikaner på tur. 🙂

Svara

f i f f i december 7, 2010 kl. 21:58

Captain Charisma:
Det finns ett visst mått av sanning i varje fördom ;D

Svara

anc888 september 13, 2012 kl. 22:25

Såg den här filmen första gången när jag enbart var 7. Och nog var det väldikt skrämande med människor som åt upp varanda sedan såg jagf den ganska nys igen. Då föstod jag att den var ganska Amercansk. Men för gamla vänners skull 3/5.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: