BARBARELLA

Att jag inte hade den blekaste aning om vad jag förväntade mig cementerades redan till förtexterna. Hahaha! Va coolt! Barbarella (Jane Fonda) ligger i ett pälsbeklätt gravitationsfritt rymdskepp och ska försöka ta av sig rymddräkten samtidigt som det spelas tidstypisk 60-talsmusik och det dito typsnittet liksom dansar runt och bildar namn på skådespelarna. Efter 44 år på jorden och ett antal filmer innanför hornhinnorna kan jag lugnt säga att jag aldrig sett nåt liknande förut.

Filmen fortsätter i samma härligt knasigt kreativa anda och jag njuter av varenda sekund samtidigt som det sitter en liten djävul på axeln och väser att det här är en såndär film som Tim Burton skulle kunna få för sig att sätta remaketänderna i och då får jag riktigt sur magsyra för det vill jag verkligen inte. Jag vill att Barbarella ska få vara Barbarella och att alla ska kunna se den precis som den är och var.

Men vad handlar filmen om då? Jo….Barbarella är på uppdrag nånstans ute i rymden, på jakt efter den galne vetenskapsmannen Duran Duran som har tillverkat ett vapen som kan förinta hela universum as we know it. På vägen träffar hon på dom mest mordiska dockorna med sylvassa klapprande tänder, blå kaniner och en extremhårig Man som lockar med sex sådär alldeles på riktigt, alltså nakna tillsammans i en säng, inte sådär som dom rika framtidsmänniskorna gör (äter ett piller och håller händerna mot varandra tills dom sammanstrålar i nån slags mental extas?). Hon träffar även revolutionsledaren Dildano (spelad av David Hemmings) och deras ”sexscen” ger mig många associationer till en viss scen mellan Sylvester Stallone och Sandra Bullock i Demolition man. Svårt att undvika att göra den jämförelsen.

Jane Fonda har gjort många bra roller i sin karriär men jag undrar om inte Barbarella är den hon borde vara mest stolt över. Okej att hon är nästan mer avklädd än påklädd och när hon är påklädd har hon trosorna utanpå strumpbyxorna men hon är stentuff och så långt ifrån en bimbo man kan komma.

Jag är helt kär i den här filmen. Den är alldeles blindgalen och det är så jävla härligt!

I avsnitt 51 av Snacka om film chockar jag Steffo med att prata om den här filmen.

6 svar på ”BARBARELLA”

  1. Jag vill minnas att jag uppskattade att de lade ner lite möda på att konstruera situationer där hennes kläder hela tiden försvinner, så att det motiverar kostymbyten. Det känns som en väldigt designdriven film.

    1. Carl:
      Verkligen designdriven. Manuset driver knappt framåt alls, det är andra saker som motiverar det som händer. På ett bra sätt. 🙂

Lämna ett svar till Fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.