BIUTIFUL

11 november, 2011

Så kom den då äntligen den där känslan jag väntat så länge på.

Jag låg i min säng under mitt nästan perverst sköna hotelltäcke och kunde inte under några omständigheter somna. Jag tänkte inte på nåt speciellt, hade inte panik för att klockan tickade mot 01, jag var inte hungrig, hade inte ont nånstans, jag var helt enkelt inte trött nog. Så var det som att nånting tog tag i mig, drog upp mig, fick mig att gå ut i vardagsrummet, lägga mig i soffan och vips så hade filmen gått igång.

Ljudet var så tyst så tyst men vad gjorde det, det var ju mitt i natten? Alla mina sinnen var på helspänn, självklart var det här natten då jag skulle se Biutiful, självklart var det det. Och som jag väntat. Det är som att jag stått och väntat vid ett övergångsställe men jag väntade inte bara på att bilarna skulle stanna och att solen skulle skina och att jag skulle ha nya rena strumpor med perfekt resår , nej, dom vita strecken på gatan skulle vara putsade alternativt sandade och Herr Gårman skulle inte bara gå på sin skylt, han skulle vinka och dansa Charleston också.

Allt är alltså upplagt för en nattlig praktgroda. Klart det kommer att bli en skitupplevelse av det här, kan det bli annat med dessa uppskruvade förväntningar? Jag är inte född igår, jag fattar grejen.

Uxbal (Javier Bardem) har inget lattjolajbanliv direkt, det vore att överdriva. Han är en pappa med ensam vårdnad om sina barn, han är kriminell och försörjer sig på att förmedla svart arbetskraft, han har svårt att få ihop pengar till mat för dagen, han bor i en skitig del av Barcelona, mamman till barnen är manisk och extremt labil och nu har han bara några veckor på sig att lösa framtiden för ungarna eftersom han själv är döende i skenande cancer. Det är inte utan att jag tycker synd om honom. Att solen skiner en stund eller att han skulle få se en skymt av en krokus gör inte hans dag direkt. Å andra sidan skiner aldrig solen. Det är kolsvart, det finns liksom ingen lösning i sikte, fan, usch vad allt känns meningslöst.

Att se en film nattetid är som att öppna alla porer och sitta i en maxad ångbastu. Det är liksom ingenting utifrån som stör. Alla känslor blir starkare, alla intryck jobbigare och att se en film som handlar om cancer, prostitution, utnyttjade papperslösa flyktingar utan rättigheter, manodepressivitet, knark, magiska färdigheter, polisrazzior, andlighet, väntan på döden, barnmisshandel, ångest, förbjuden kärlek och  undertryckt homosexualitet SAMTIDIGT är ingen lek. Jag blir ledsen, jag kan inte riktigt hantera det här. Jag får en klump i magen för barnens skull från första sekund och den klumpen minskas inte direkt. Jag känner mig som Ringaren i Notre Dame fast jag har puckeln i solar plexus istället för på ryggen. Jag blir tvungen att stänga av, ja, inte bildligt talat men bokstavligt. Jag fixar det inte. Barn som far illa och föräldrar som väntar på döden är en kombination som ger mig brutal dödsångest och nätter helt utan sömn och riktigt så mycket vaken vill jag inte vara.

Så jag säger tack men nej tack och trycker på min imaginära avstängningsknapp. I samma veva vet jag att Biutiful aldrig kommer att nå den betygsmässigt högsta höjden för jag kommer inte tillåta att den når in tillräckligt i mig för det men jag gör det valet för jag känner mig själv. Det är av precis samma anledning som jag inte kan se om Bröderna Lejonhjärta eller Ömhetsbevis, jag vet min känslomässiga begränsning och jag vill inte börja fundera på döden, jag vill inte fastna där och speciellt inte mitt i natten.

Jag lever, jag är frisk, jag har två balla barn och ett jävligt skönt hotelltäcke. När filmen är slut är det status quo för mig. Det är det inte för Uxbal.

[Addepladde har också skrivit om filmen, liksom Filmmedia, Fripps filmrevyer, The Velvet Café och Movies-Noir och betygen skiftar stort, det är allt mellan 1 och 5. Intressant det där när det skiftar mellan ytterligheterna.]

{ 8 comments… read them below or add one }

Nemo november 11, 2011 kl. 09:49

Såg också denna ångestrulle för några dagar sen… den fackar in under filmer jag undvikit, men slutligen sett. Kvar är Lilja 4 ever, PingPongkingen, Dancer in the dark och några eländesrullar till.

Det var “Livet från den ljusa sidan” på crack och Sobril som regisserats av Djävulen och fotot (fantastiskt) och miljöerna gjorde att den kändes dokumentär. Helt. Det är en ypperligt välgjord film av Inarritu. den slår inte Älskade hunder, men den får mig att inse hur bra jag har det och den får mig definitivt att sluta gnälla över att spårvagnen är fem minuter sen eller att Ranelid skall vara med i mellon

Svara

Fiffi november 11, 2011 kl. 14:05

Nemo:
Du har några hemska filmer kvar på listan där, filmer jag redan betat av (och det är jag glad för, att jag har dom bakom mig alltså).

Fast visst är det befriande att se filmer som denna ibland. Jag fick en tankeställare som satte sig djupt och jag tror att minnet av den här filmen kommer dyka upp ofta och hårt när jag befinner mig i den hemskaste delen av julklappshysterin och såna filmer är väl alltid bra, eller? 😉

Svara

Movies - Noir november 11, 2011 kl. 15:31

Filmen är stark, det är ett starkt ämne och man får verkligen fram känslorna. Jag håller också med om att man inte vill känna det man känner när man ser filmen, det blir liksom för verkligt. Men samtidigt så är det sådana här filmer som får en att känna något ordentligt.

Svara

Fiffi november 12, 2011 kl. 09:42

Movies-Noir:
Precis så är det och såna filmer är så himla nyttiga att se ibland som kontrast till allt det ytliga, vackra och pang-pang-iga 🙂

Svara

Henke november 11, 2011 kl. 17:38

Otroligt dålig film. Åtminstone en av filmbloggarnadu länkar till har rätt om denna film… 😉

Svara

Fiffi november 12, 2011 kl. 09:43

Henke:
Hahaha. Självklart har du rätt i ditt betyg, precis som vi andra har i våra;)

Svara

Jojjenito november 11, 2011 kl. 20:38

Fantastisk text, och för mig är det här en sån där film som jag har undvikit men jag kommer se den.

Nemo: Pingpong-kingen är inte så jobbig bara så du vet.

Svara

Fiffi november 12, 2011 kl. 09:44

Jojjenito:
Hoppas även du sparar den tills exakt rätt tillfälle dyker upp. Om du ser den “fel dag” kanske du ger den samma betyg som Henke här ovan. 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: