FÖRSONING

10 november, 2011

For God´s sake!”

Det skulle förvåna mig mycket om någon i filmhistorien sagt dessa tre ord lika ofta som Kiera Knightley. “For God´s sake” uttalat med den där excentriska underbettet, jag kan nästan höra den engelska saliven skvätta men inte på det sättet som det skulle göra om det skvätte ur mig, nej, när Kiera Knightley spottar saliv gör hon det i små mängder och med grace plus att den hon spottar på får nåt fuktigt i blicken (som då inte är saliv).

Det är nåt med den där knotiga kvinnan som uppenbarligen anses vara sexigt men det är något jag verkligen inte förstår. När jag ser henne vill jag liksom bara skorva upp en himla massa gamla snorlobbor från långt ner i halsen, samla alltihop i kinderna (så jag såg ut som en Marlon-Brando-i-Gudfadern-hamster) och sen utropa “FOR GOD´S SAKE!!!” med hjälp av hela magstödet så saliven fräser ur munnen som en vattenspridare. Det är få människor på jorden som har den inverkan på mig, om jag försöker riktigt ordentligt kan jag kanske komma på tio till på sin höjd.

Därför blev jag en smula förvånad när jag på eget bevåg gick och hyrde Försoning, bara sådär liksom. Det var nästan zombievarning på mig när jag knallade ner till videobutiken, letade fram den här filmen, betalade och gick hem. Så inte likt mig och kanske just därför så jäkla bra.

Jag minns recensionen jag läste hos Sofia i vintras, jag minns att jag tänkte hur lite sugen jag var på att se den där filmen men nånstans fastnade orden – uppenbarligen – och nu sitter jag här uppkrupen i soffan med mitt rabarberthé och längtar efter scones med lemon curd, duvorna vid Lord Nelsons staty och att se Arsenal spela i gammal god form.

Försoning är en film som redan efter ett par minuter har mig i sina klor. Ljudet av plinget från en gammal skrivmaskin får mig att bli tonåring igen och jag bara myser. Jag undrar hur många A4-sidor jag egentligen skrev på det där stora röda aset till makapär? Ljudet får mig i alla fall att bli alldeles lugn, harmonisk, nästan kontemplatorisk och det är en känsla som håller sig fast i mig hela första halvan av filmen trots att trettiotalets England är väldigt långt ifrån mitt flickrum i byhålan.

Cecilia Tallis (Knightley) kommer från en rik familj. Hon är kär i  Robbie Turner vars mamma jobbar som hushållerska åt familjen Tallis. Cecilias brådmogna lillasyster Briony (Saoirse Ronan) är hemligt förälskad i samme Robbie och när hon en dag ser sin syster uppfläkt mot en bokhylla med Robbies kropp väldigt nära sätter hon en boll i rullning som inte går att stoppa. Robbies liv dom närmaste åren blir ett resultat av missuppfattningar och lögner och filmen en känslomässig promenad i parken för att komma fram till själva målet: försoningen.

Det är härligt att se en riktigt ung Saoirse Ronan agera. Hon påminner mycket i sitt uttryckssätt om Jodie Foster som liten och hon har samma supervackra-men-ändå-ganska-alldagliga drag som Meryl Streep och det gör mig så glad för det innebär att det finns ingenting som kommer stoppa henne, hon kommer att få alla möjliga och omöjliga roller så länge hon själv vill.

Nå, blev det någon Kiera-försoning i min TV-soffa kanske du undrar? Njä, nej, det blev det inte. Det filmen förlorar på Knightley vinner den på James McAvoy och Saoirse Ronan och det filmen vinner på första halvans utsökthet förlorar den på tempo och känsla i andra. Slutresultatet är trots allt betydligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Tack för tipset Sofia!

 

{ 8 comments… read them below or add one }

Movies - Noir november 10, 2011 kl. 17:15

När jag såg Atonement/Försoning hade jag inga förväntningar, men den var helt ok. Gav den också 3/5 men minns inte att jag störde mig på Kiera direkt (men jag håller med om att hon inte är direkt sexig eller vacker med sitt underbett, haha).

En sak jag noterar att jag skrivit är att jag inte gillade karaktären Saoirse Ronan spelar eller de övriga karaktärerna för den delen, något som sänker helheten för mig. Dock tycker jag hon är en duktig ung skådespelerska och jag håller med om att hon har en ljus framtid, speciellt efter att ha sett henne i Hanna.

Svara

Fiffi november 10, 2011 kl. 20:08

Movies-Noir:
Det är verkligen inte många “bra” karaktärer i filmen, inte på tycka-om-sättet. Dom flesta är ganska kyliga och man kommer dom inte “in på livet” sådär på riktigt. Jag blev inte heller riktigt engagerad.

Svara

Sofia november 10, 2011 kl. 23:17

Vad kul, jag visste väl att mina försök till telepatisk påverkan skulle bära frukt till slut! 🙂 Jag kan hålla med om att det finns en liten viss polerad distans men det upplevde jag också med Joe Wrights Pride and Prejudice (med Kiera också, naturligtvis)…

Svara

Fiffi november 11, 2011 kl. 14:01

Sofia:
Det mest fantastiska är att din telepatiska filmtipsöverföring fungerade trots att det var en film med Kiera. Jag är imponerad! 🙂

Svara

Sofia november 12, 2011 kl. 10:27

You and me both… Tack för länkningen också förstås!

Svara

Fiffi november 12, 2011 kl. 10:42

Sofia:
You´re welcome.

Svara

filmitch november 13, 2011 kl. 01:30

Vill minnas att det var en vacker men deprimerande film, kylig ja men sorglig och lite vemodig. Kiera gillade jag i Skruva den som Beckham med mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Kiera ser mest ut att behöva ett rejält mål med mat och Beckham har i Posh Spice anonerktiska händer blivit en påklädningsdocka. Jag misstänker att Posh lägger fram hans kläder var morgon och Beckham säger med sin pipiga Michael Jackson röst. “Yes dear”

Svara

Fiffi november 13, 2011 kl. 13:29

filmitch:
Det där är en film jag inte sett på länge. Minns den knappt men jag har en känsla av att jag ändå tyckte den var helt okej men…har jag förträngt den?

Så du tror inte att det är David som klär på Posh? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: