BRAVEHEART

27 mars, 2010

Om kaffe är mänskligheten så är Braveheart sumpen. Om äpplet är manligheten så är Braveheart kärnorna.

Braveheart är som en stor smutsig, nästan lite sotig, erektion. Braveheart är själva essensen av allt som andas machorulle och jag som ifrågasättande och någorlunda kritisk tjej känner bara FY FAN VA SÖMNIGT DET HÄR ÄR.

Det är 1200-talet i Skottland och William Wallace fru blir mördad och han målar sig blå i fejset och skriker FREEEEDOOOOM och snubbarna grinar och tanterna fnissar. För i min värld, liksom i dom flesta kvinnors, så är det inte William Wallace som är frihetskämpen Wallace på duken/TV:n framför oss, det är Mel Gibson, åttabarnspappan, som hittat fingerfärg och en påse pengar och vill leka krig en stund.

Visst, filmen må vara välregisserad men den är tre timmar långt och vem fan orkar med det? Och alla dessa floskler sen:

“Every man dies, but not every man really lives.”

“If we join, we can win, if we win we’ll have what none of us ever had before: A country of our own.”

” Aye! Fight and you may die. Run, and you’ll live, at least a while. And dying in your beds, many years from now, would you be willin’ to trade ALL the days from that day to this, for one chance, just one chance to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take…OUR FREEDOM”

Jag har hellre vinterkräksjuka en hel månad än ser om den här.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: