CLEOPATRA

28 augusti, 2016

Elizabeth Taylor som Cleopatra, ikoniska bilder från filmhistorien. Så jävla vacker så man smäller av med sitt svarta hår och sin karakteristiska egyptiska drottningssminkning (som säkert heter nåt flådigt om man behärskar tematiken, vilket jag inte gör).

Under tre timmar och femtiotvå minuter får man följa hennes vedermödor på tronen och relationerna med männen i hennes liv där Marcus Antonius (Richard Burton) dyker upp och i honom får hon – och ser hon – för första gången en jämnlike.

Under inspelningen blev Taylor och Burton ett kärlekspar trots att dom båda var gifta på varsitt håll och det sågs inte direkt med blida ögon. Produktionen kantades av så många andra problem (utbytta regissörer och skådespelare, scener som fick spelas in på nytt, pengar som tog slut) att denna otrohetsaffär inte direkt var bra PR för filmen. Att all reklam är bra reklam gällde tydligen inte på 60-talet…

Cleopatra var den första kvinna som regerade utan en manlig medregent och hon var en slug jäkel som spelade på alla sina strängar för att nå sina högt uppsatta mål. Vad var målen då, kanske man kan fråga sig? Makt. Ja, makt. Samma typ av dragningskraft som sporrat tusentals män att gå över lik genom historien, men denna gång är det alltså en kvinna som håller i rodret och gör allt som behövs för att få som hon vill.

Förutom Elizabeth Taylors närvaro tycker jag filmens stora behållning är masscenerna. Att veta att det inte suttit nån datanisse som kört Ctrl X – Ctrl V med femtio statister för att få till en scen med tusen pers gör mig i det närmaste själsligt tillfredsställd. Här gäller ”what you see is what you get”, allt är på riktigt, det här är handlingskraftig filmkonst på ett sätt som aldrig görs nuförtiden. Tänk om Peter Jackson behövt filma Slaget vid Helms klyfta helt utan vetskapen att det ens fanns datorer, eller Wolfgang Petersen behövt göra båtscenen i Troja med riktiga fartyg. Ja precis, tänk den tanken en stund.

Det tog en halv söndag att se filmen, det fick bli paus för både middag och fika, men det var det värt. Det här är helt klart en sevärd klassiker och det enda jag kan tycka är riktigt synd är att Richard Burton inte kommer upp i en bråkdel av Taylors utstrålning. Jag hade haft lättare att förstå deras passionerade förhållande om han spelat i hennes liga rent utseendemässigt. Men det är en liten petitess i sammanhanget.

 

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia augusti 28, 2016 kl. 15:13

Jag kan hålla med om trälig Burton, av det lilla jag sett av honom sätter han sig verkligen i skallen.

Svara

Fiffi augusti 28, 2016 kl. 16:21

Sofia:
Eller inte 😉

Svara

Sofia augusti 29, 2016 kl. 17:56

Helt rätt, eller inte… Damn, vad slarvigt jag korrläser mina kommentarer…

Svara

filmitch september 1, 2016 kl. 00:31

Har inte sett den än – längden avskräcker. Tids nog.

Svara

Fiffi september 1, 2016 kl. 11:12

filmitch:
Fast jag tycker den tickade på bra. Kändes inte sååååå lång.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: