THE HIGHWAYMEN

Det finns egentligen bara en RIKTIGT bra anledning till att slösa två timmar och tolv minuter fritid på Netflix-filmen The Highwaymen: du saknar Kevin Costner och önskar att han kunde ha en roll i alla filmer av väsentlig vikt – och dom utan.

Det här är en film om Bonnie och Clyde men inte ur dom jagades synvinkel utan ur polisens. Sherifferna. Kevin och Woody.

Jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar, den är snygg som fan och skådespelarna är toppen MEN den är samtidigt så ojämn och ibland så seg att jag nästan somnar. Sen tänker jag på hur jävla BRA Kevin Costner är och då blir filmen som av ett trollslag helt okej ändå.

En svag trea får det bli, inte mer.

 

Röd lördag: THE THIN RED LINE

Jomen jamen jomen. Vad gör man inte för konsten? Vad gör man inte för ett tema? Vad för man inte när man gett sig fan på att kanske INTE se en film man på förhand VET inte funkar?

Jag har liksom sett Den tunna röda linjen förut. Jag såg den när den var ny på hyrfilm, det borde ha varit i mitten/slutet av 1999. Jag minns det för att jag ammade och filmen var så jävla lång så sonen hann bli hungrig flera gånger innan filmen var slut.

Jag har aldrig varit förtjust i krigsfilmer men jag gillade verkligen Full Metal Jacket och tänkte väl då liksom nu att Den tunna röda linjen skulle passa mig som handen i handsken då den, liksom Kubricks film, är en annorlunda filmad krigshistoria. Lite lugnare, lite mer kontext, lite mänskligare och i dagens films fall kontemplatoriskt.

Terrence Malick är regissören för dagen och det är närmast lika tjatigt att skriva om mina aversioner för honom som filmskapare som det är att skriva om tjafsiga biografbesök. Ändå gör jag det nu. Terrence Malick är inte en kille i min bok. Han har ett sätt att göra film på som gör mig stressad och nervös, det är för långsamt, för poetiskt.  Ändå bestämmer jag mig en ledig onsdag för att lägga 39 skattade kronor på att hyra filmen och att sitta i soffan i 2 timmar och 50 minuter för att se om en film jag redan för tjugo år sedan avskydde.

*kokar kaffe. kokar många koppar kaffe*

*gömmer mobilen. lånar den där minnesraderarpickadollen från Men in black och skjuter mig själv med*

Tiden går. Tiden gick. Filmen passerade. Dagen blev till natt, min fylliga rumpa blev platt, en suddig spegelbild av Sean Penn, Nick Nolte viskar om Ceasar och havet, John Travolta har tandprotes. Det sägs att det enda som är permanent är döden och Herren. Jag antecknar. Vad är floskler, vad är sanning, kan krig vara vackert och är Tim Blake Nelson grovt underskattad eller någon som borde spela brevbärare på Vallarna med Stefan & Krister? Är det ens en motsatsfråga?

Vad är det med krigsfilmer som ständigt och jämt drar till sig så många stora skådisar? Det är en imponerande mängd skådespelare här, bra skådespelare, dom gör det dom ska, det är inte dom det är fel på. Det är inte du, det är jag. Så känns det. Ben Chaplin i motljus med en vacker kvinna inklippt i en scen med runda hjälmar och män som skriker. Den här mixen av hårt och mjukt, tufft macholassekrigande och hemmasnickrade högtravande poetry-slam-dikter. Jag blir fnissig. Jag kan inte mä´t. Samtidigt, efter en timme så släpper jag taget. Jag ger efter. Hamnar i lunken. Andas saktare. Luften blir renare. Jag blir rädd för mig själv.

Jag börjar tänka hackigt. Det är vackert filmat. Krig kan vara vackert – också. Allt är inte död, det är vatten också, blått vatten som i insäljande resereportage. Det är palmer som i Robinson och solen skiner. Har dom solskyddsmedel pojkarna? Funderingarna drar iväg. Det är som vanligt när det vankas krigsfilm. Var bajsar dom? Hur lyckas Malick och hans fotograf alltid ljussätta grässtrån så jävla perfekt? Filmen är underbart vacker. Den är meditativ. Killarna vadar i gyttja upp till låren, det klafsar, jag dricker kaffe och i bladverket bryts solstrålarna när soldaterna går i sakta mak och någon av skådespelarna (Nick Nolte?) fortsätter viskprata sin voiceover och den lugna fina musiken försätter mig i trans.

NÄDETGÖRDENINTE. SKOJAR BARA. Det finns ingenting med papegojor i närbild, män i krig och tillbakablickar till en blond fru med småblommig klänning som försätter mig i trans. HÅLL EMOT HÄR NU FIFFI, FÖR JÄVULEN HÅLL EMOT!! Men….men….men….Hans Zimmers musik är jättefin. Verkligen jättefin. Fotot är extraordinärt. Det går en halvtimme till. Prasslet av hög uttorkad vass mot bruna soldatkläder låter trevligt. Döden ses i vitögat. Blod. Kött. Adrian Brodys hundögon. Är det inte lite ljuvligt ändå det här? Vad är det med filmen? Har jag rent av en trevlig stund ihop med Malick och hans pojkar? Vem är jag? Vad har jag blivit?

Det är tyst. Alla pratar sakta.  Döden är ständigt närvarande. All faces of the same man. Alla söker efter frälsning, var och en som en kolbit som tagits från elden. Så sas det i filmen och jag nickar. Ju äldre jag blir desto svårare får jag att se död på film, i alla fall riktig död, verklig död. Det är inte underhållande, det är inget annat än ren och skär tragik. Grabbarna är någons son. Någons bror, pojkvän, man och vän. Överallt likadant. Människor dör i tron att dom gör nytta. Det enda liv vi har går till spillo. Gör Den tunna röda linjen mig ledsen? Är det en klump i magen jag känner? Jag känner något annat än irritation alltså?

Malick-spöket är bortjagat. Soffhörnan är min, kaffet är slut och nästan tre timmar har gått. Jag känner mig upprymd. Jag känner mig nöjd över att jag gick emot mig själv och mitt bättre vetande. Tjugo år har gått sen sist och dessa tjugo år har uppenbarligen gjort något med mig, något som gör att jag kan ta till mig denna film betydligt bättre nu än då TROTS att jag försökt med många andra Terrence Malick-filmer genom åren.

Jag kan inte ge filmen annat än fem plus för ljudet och fem plus för fotot. Det Malick-pretentiösa kommer jag aldrig kunna ta till mig men på något sätt fungerade det väldigt mycket bättre här än i till exempel The tree of life, Knight of cups eller Song to song. Det blev sju oscarsnomineringar när det begav sig men ingen vinst. Jag måste ju rädda på det här på något vis.

Hey Terrence! Kolla hit! Jag kommer ge den här filmen det högsta betyg någon av dina filmer någonsin fått på min blogg. Jag tycker JÄTTEMYCKET om den här filmen och lika förvånad som det gör mig, lika glad blir jag. Tack för ditt bidrag i krigsfilmsgenren, jag för din ypperliga fingertoppskänsla när det kom till att mänskliggöra kriget. Du visar till och med en fågel som dör i närbild. Såna där småsaker som såna som jag tänker på. Krigets baksida, sånt man aldrig annars får se. Soldater som sjuka, rädda, små. Eländet. Inte bara det kaxiga manliga tuffa coola i att döda i krig. Tack för det och tack för en onsdagseftermiddag fram TV:n som jag sent ska glömma.

 

 

.

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

VENOM

Eddie Brock (Tom Hardy) har en egen TV-show där han som grävande journalist har rätt fria händer att intervjua och luska i vad han vill. Han bor tillsammans med Anne (Michelle Williams), en advokat som jobbar på företaget Life Foundation som drivs av den maktfullkomlige extrema visionären Carlton Drake (Riz Ahmed).

Kvällen innan Eddie ska intervjua Carlton Drake för sin TV-show kommer han över komprometterande uppgifter om Life Foundation och bestämmer sig för att ställa Drake mot väggen. Att han fått reda på uppgifterna genom att läsa hemliga mejl från flickvännens dator tänkte han inte två gånger på, i alla fall inte vad det skulle få för konsekvenser – både för honom och Anne.

Venom är egentligen en symbiot från en annan planet, en symbiot som behöver ett ”värddjur” för att överleva, alltså någon den kan ta sig in i och leva genom. Venoms första värddjur var – egentligen – Spider-Man och Eddie Brock var den andre och det här är anledningen till att Brock/Venom i serietidningarna försöker hämnas på Peter Parker/Spider-Man. Om detta berättas dock ingenting i filmen, det enda man får se som har med Spider-Man att göra är i filmens andra extrascen (en scen som fungerade NOLL för mig, den fick mig bara att tänka på Kalle Ankas julafton där det görs reklam för en ny tecknad film på slutet. Den första extrascenen var däremot mer spännande).

Att titta på Venom är som att titta på THE TOM HARDY SHOW. Jävlarimej vad han verkar ha kul på jobbet! Varenda scen med honom i bild är skådespelarmässig perfektion och han lyckas hålla manuset på en snygg linje mellan svärta och komik. För visst är Venom-historien svart som sot om man tänker efter, det är en framtidssyn som är rent hemsk, det är Drakes människosyn, det är olycklig kärlek, det är en hel del på minuskontot om man ser till tjofaderittanglada saker i livet. Därför är det ganska skönt med all comic relief filmen ändå bjussar på. Det här är inte en film man går och ser för att få självmordtankar, det är underhållning och SOM det roar mig att se Venom. SOM. DET. ROAR. MIG.

Jag njöt under filmens 112 minuter trots att ungdomsgänget till vänster om mig verkade vilja vara nån helt annanstans än på biografen. Jag njöt, fi fan vad jag njöt. Balansen i dom olika delarna i filmen är perfekta som jag ser det, jag tycker inte filmen är FÖR kul (som jag hört att vissa klagat på), jag tycker heller inte att filmen är FÖR LITE OTÄCK samtidigt som det är förvånande att den här filmen fått 15-årsgräns då den är helt blod-fri trots en hel massa våldsamma scener. Precis som The Meg alltså. Men det är klart att filmen kan upplevas spännande och läskig ibland, det är många vassa tänder och rätt hög body count (även om man inte får se konsekvensen av detta i direkta närbilder).

Även denna film, precis som typ ALLA superhjältefilmer, avslutas med någon form av omotiverat-alldeles-för-lång-slutfajt-med-så-mycket-cgi-att-man-inte-riktigt-kan-se-vad-som-händer och det finns inte en enda sån fajt som gör att jag inte sonar ut. Det är liksom aldrig snack om vem som kommer ”vinna”, vem som kommer överleva och det blir därför aldrig några reella stakes som får mig att bry mig. Så även denna gång. Klart Eddie Brock överlever, klart TOM HARDY klarar biffen, jag är aldrig orolig (och nej, det är inte en spoiler). Tom Hardy klarar sig ALLTID.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

Den underbara känslan av att se en Film-Film. Det är inte mycket som klår den känslan med kläderna på. Här har vi en film som börjar med synen av tre stora reklamtavlor mitt ute i spenaten och bara där fattar man att det inte är en vilken-som-helst-film man kommer att få se. Det budskap som tapetseras upp på dessa tre skyltar utanför Ebbing, Missouri ger eko i hela den lilla staden.

Martin McDonagh har alltså skrivit och regisserat tre långfilmer i sitt liv, In Bruges, Seven Psychopaths och dagens film. Vilken jävla track record! Tre filmer som alla är 4/5 i min bok. Annorlunda, skruvade, välskrivna manus med karaktärer som är invecklade men som utvecklas och som alla är rent igenom mänskliga. I Three Billboards är det Mildred Hayes i Frances McDormands gestaltning som är navet utifrån vem händelserna kretsar, mer eller mindre.

Det är sheriffen Bill Willoughby (spelad av Woody Harrelson som jag tror karriärspeakar 2017 med sex filmer och lika många outstanding prestationer), det är Dixon, en av hans anställda och mer moraliskt tveksamma poliser (spelad med den äran av Sam Rockwell), den är den kortvuxne James (Peter Dinklage) som gillar Midred mer än Mildred gillar honom och det är Mildreds exman (John Hawkes) som verkar konversera mest med knytnävarna. Sen tillkommer en handfull roller till som har betydelse för handlingen men jag tycker det räcker såhär.

Jag tror jag har lyckats få fram att det här är en otroligt bra film, en film man MÅSTE se om man säger sig tycka om film, det här är en film vars titel kommer dugga tätt bland nomineringsklasserna på Oscarsgalan nästa år och det här är definitivt en film som höjer Martin McDonagh till skyn på riktigt.

Men varför inte en femma kanske du frågar dig? Ja, det är en rimlig fråga. Det är SÅ nära en femma som en film kan komma utan att få en. Den saknar det där lilla lilla som gör att den stannar som en smäll i magen eller låter tårarna trilla. Men som sagt, det är gränsfall och vid en omtitt är det inte alls omöjligt att jag höjer den ett snäpp. Otroligt bra är den hur som helst!

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och den har inte vanlig biopremiär förrän i början på 2018 MEN den visas 12, 13 och 14 november på Stockholms filmfestival. Passa på att se den! Ja, passa på oavsett när du vill passa på. Även om det blir nästa år. Henke och Jojje såg den också i Malmö (OCH JOJJE HAR BYTT HEADER!) och Christian passade på på filmfestivalen.

THE GLASS CASTLE

Jag är så sjukt less på fäder.

Fäder på film är i 99 fall av 100 gestaltade som missförstådda genier som hur jävla alkade och/eller missbrukare av andra saker dom än är så vinner Charmen, Närvaron och den blotta Uppenbarelsen av denne Man alltid. Alltid. Mammorna i sammanhanget kan ha vänt ut och in på sig själv hela livet för att få ihop familjens liv med sitt eget – och ofta genom att ha försummat sitt eget till max – men det är oväsentligt, det är Pappan som är värd att minnas till slut.

Jag känner att ju fler såna filmer jag ser ju längre ner på tålamodströskeln kommer jag, jag orkar helt enkelt inte vara förstående längre. Jag sätter upp handflatan och säger nej. Nej säger jag. Jag vill inte mer, jag tyar inte längre.

The Glass Castle är baserad på den självbiografiska boken med samma namn skriven av Jeannette Walls, i filmen spelad (som vuxen) av Brie Larson. I boken och filmen får vi se hennes och hennes tre syskons liv från barndom till nutid (som i filmen är slutet av 80-talet) och relationen med föräldrarna som faktiskt båda två är extremt dysfunktionella.

Mamman Rosemary (Naomi Watts) verkar inte ha någon annan diagnos än att hon är en gränslös konstnärssjäl utan minsta känsla för ansvar och som älskar sin man Rex förbehållslöst. Rex (Woody Harrelson) är speciell på många sätt, frihetstörstande, kreativ, drömmare OCH alkoholist som grädde på moset. Dom lever ”ur hand, i mun” och flyttar runt som nomader med sina fyra barn och barnen kan inte stava till trygghet. Den enda trygghet dom möjligtvis kan känna är dom stunderna när pappan är vid gott humör och ger dom all sin uppmärksamhet. Att han känner kärlek till sina barn kan ingen förneka, han har bara väldigt – för mig – irriterande sätt att visa det på.

The Glass Castle är en svår film att bedöma tycker jag. Dels är den full av väldigt fina skådespelarprestationer, speciellt barnskådespelarna imponerar rejält. Ella Anderson som den unga Jeannette är hjärnskärande och Chandler Head spelar Jeannette som liten, även hon gör det så jag får ont i hela hjärtat. Övriga casten med Sarah Snook och Max Greenfield gör inte heller någon besviken men självklart är detta Brie Larsons och Woody Harrelsons film.

Det är skådespelarna i kombination med regissören Destin Daniel Cretton har ett gott öga för filmskapande och tempo som gör att jag tycker okej om filmen även om jag vill SPY på historien. Stackars stackars barn och stackars stackars syskonen Walls som försonas med sitt öde genom att sätta det där ASET till pappa på en pidestal. Vad är det där för grej med att det inte verkar gå att minnas döda människor med alla sina fel och brister – också? Och i det här fallet, en galen alkis nästan helt utan försonande drag som ÄNDÅ ska hyllas som nåt fucking jävla GENI???

Nä. Jag blir bara förbannad. Dessa skitpappor. Filmen är dock sevärd – ändå – ska tilläggas, jag tycker verkligen det. Den är välgjord och det kommer vara många som kan ta till sig filmen på ett betydligt finare sätt än jag. Kanske dom som själva växt upp med samma problematik och kanske dom som är lite mindre hårdhudade och krassa än jag?

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Henke och Jojje. Läste förresten att Jennifer Lawrence skulle ha spelat huvudrollen samt varit medproducent till filmen. Nu blev det inget av det. Undrar varför?

Fredagsfemman #295

5. Tom Hanks blir en man som heter Ove

Att Tom Hanks ska spela Ove i den amerikanska remaken av En man som heter Ove känns rätt bra tycker jag. Betydligt bättre än om Rolf Lassgård skulle spela Forrest Gump i en svensk version av filmen. Men coolt är det verkligen, jag undrar om det kan bli mycket större för en ”liten” underfundig svensk bok? Fredrik Backman är verkligen SÅ värd det här!

.

.

.

4. Pennywise Dancing

Har du tråkigt en stund och vet med dig att du är lättroad, följ Pennywise Dancing på Twitter. Att nåt så enkelt kan vara så underhållande, alltså jag fattar det inte, jag måste vara understimulerad eller nåt.

.

.

.

.

3. Fargo försvinner från HBO

Nu börjar det brinna i knutarna för alla som TÄNKT se TV-serien Fargo på HBO Nordic men som ännu inte fått ändan ur vagnen. 19 oktober försvinner nämligen samtliga säsonger från tjänsten och jag kan LOVA att det är JÄTTEDUMT att inte hinna se serien. Den är nämligen MAGISK. Och OJ vad jag överanvänder VERSALER just nu men ibland har det verkligen ett mervärde att göra det.

.

.

.

2. Naomi Watts-cravings

Du som följer min blogg kommer kanske att märka att Naomi Watts ansikte dyker upp lite oftare än vanligt framöver. Jag har nämligen fastnat lite i vinkelvolten efter Twin Peaks och håller på att beta mig igenom hennes filmer och fylla en del hål jag haft. Nu är det inte jättemånga av hennes filmer jag inte redan sett och skrivit om men det finns ett gäng och dom kommer alltså ploppa upp här och där under dom närmsta månaderna utan att det för den skull är något tema i görningen. Det fanns liiiiite för få filmer kvar för att ett tema skulle vara aktuellt. MEN Naomi Watts är toppen – alltid – och nu ska dom osedda alstren betas av. Så det så.

.

.

.

1. Woody!

White med can´t jump, True Detective, Wag the dog, Ett oanständigt förslag, Zombieland, Larry Flynt, Skål, Natural Born Killers, Money Train, Kingpin, Palmetto, Hunger games, Seven psychopaths, Den tunna röda linjen, Apornas planet: Striden, EdTV, The edge of seventeen, Now you see me, Triple 9, Friends with benefits, Defendor, 2012, Seven pounds, Transsiberian, No country for old men, The Hi-Lo Country och nu även The Glass Castle och Three Billboards Outside Ebbing Missouri.
Det är lätt att ta fantastiska skådespelare för givet och därför är det dags får att med tårta, maraccas och mockasinerstepp mot gympasalsgolv hylla Woody Harrelson för att han är SÅ. JÄVLA. BRA.

ALLTID.


WILSON

Efter att ha sett Woody Harrelson agera som om det inte fanns en morgondag i inte mindre än TVÅ filmer* – samma dag – på Malmö Filmdagar kände jag att jag blev lite…saknig. Och VIPS, i samma sekund som jag tänkte ordet dök Wilson upp på Itunes.

Regissören Craig Johnsons förra film var den underbara The Skeleton Twins och Wilson är en film i samma anda. Finstämd och känslig, tung men charmig, tankeväckande och mysig. Woody Harrelsons Wilson är en udda filur, en mycket speciell medelålders man och om man kan vara  en social ensamvarg så är det precis vad han är. Rädd och konfrontativ samtidigt. Snacksalig och gränslös men samtidigt målmedveten och empatisk. Och det är just det där med ensamheten han har så svårt för. Alla lämnar honom.

Hans enda två vänner flyttar till St Louis, kvar är han och hunden. Frun Pippi (Laura Dern) drog redan för 17 år sedan, med ett foster i magen och ett fast beslut att göra abort. Nu blir Wilsons gamle far hastigt sjuk och han tvingas lämna sin stad för en ny. Samtidigt rannsakar han sitt liv och känner efter hur mycket han saknar ett familjeliv. Så han letar upp Pippi och VOJNE, han är in for a secret treat som man säger.

Woody Harrelson är underbar, helt freaking underbar. Han kan sätta guldkant på vilken medioker film som helst och det visar han verkligen nu. Filmen är nämligen sådär, för att vara diplomatisk. Tveksam trovärdighet på storyn, stora hopp i berättandet och på helt fel ställen, det känns konstigt att regissören valt att inte visa känsloyttringar under en del rätt viktiga scener och en irriterande överspelande Laura Dern.

Jag kan inte låta bli att tänka vad Kristen Wiig hade kunnat göra med Laura Derns roll. Eller kanske vem som helst. Laura Dern är riktigt annoying här faktiskt.

*Filmerna jag såg var The Glass Castle och Three Billboards Outside Ebbing Missouri. Recensioner av dessa filmer kommer i samband med att filmerna har biopremiär.

APORNAS PLANET: STRIDEN (3D)

I den första filmen i denna ap-trilogi föddes den hyperintelligenta apan Caesar, i den andra är det inbördes stridigheter i skogen mellan den gode Caesar och den onde Koba och nu i den tredje (och förhoppningsvis helt avslutande delen) är det krig på riktigt, apa mot människa – både i singularis och pluralis.

En väldigt stor mängd apor är infångade för att bygga en mur åt den enväldige icke namngivne ”The Colonel” Woody Harrelson, en mur som är tänkt att stänga ute dom som är ute efter den diktatoriske ledaren mer än att stänga inne aporna. Det är ett krig som ligger på lut, helt klart.

Det är väldigt svårt att skriva om den här filmen utan att spoila handlingen så här kommer en ***VARNING FÖR SPOILER*** i texten nedan. Har du själv inte sett filmen och vill du inte veta något om handlingen är mitt råd att sluta läsa här men kom gärna tillbaka när filmen är sedd för jag är nyfiken på hur du ser på saken. Mina åsikter om den här filmen är nämligen inte nådiga och jag verkar definitivt vara i minoritet om min åsikt. Så klicka vidare om du är spoilerkänslig, läs vidare om du är nyfiken.

* * * * *

Jag kan börja med att berätta att jag tycker väldigt mycket om både Rise of the planet of the apes OCH Dawn of the planet of the apes (länkar till recensionerna finns i första meningen i denna bloggpost). Framförallt den förra filmen, den blåste mig av stolen, den var nästan uppe och gned sig mot en femma. Förväntningarna på War for the planet of the apes var däremot modesta, sådär skönt ljumma så jag vet att min eventuella pepp/opepp inte kunde paja för filmen.

Precis lika fort som jag lyckades komma in i dom andra två filmerna precis lika segt var det att klicka med dagens film. Kanske beror det på att en väldigt lång stund i början på filmen är ren och skär krigsfilm, såndär som verkligen inte ligger på topp i min pulshöjarlista. Det är pang-poff-skjuterier, det är skitigt, folk dör, apor dör, det är mest bara eländigt – såklart – det är ju krig. Det som också slår mig tämligen direkt är att aporna inte är lika perfekt gjorda som i Rise och Dawn. Jag blir förundrad. Det är nåt som inte stämmer här.

Ju längre in i filmen jag kommer desto mer stabil blir den känslan. Det ÄR nåt som inte stämmer. Den här filmen ÄR inte lika minutiöst perfekt gjord som dom andra två och det gäller inte enbart CGI-aporna, det är konstiga klipp, klipp som hoppar både i tid och rum och som känns ”förenklade”, kanske för att korta ner speltiden som trots detta ändå landar på två timmar och tjugo minuter. Jag märker också att jag hamnar i känslan av att beskåda ett TV-spel och den känslan är aldrig någonsin bra när det är en film man tittar på.

I långa perioder är det segt, mycket segt och jag ser många, väldigt många, mobildisplayer i biomörkret. Det facebookas och instagrammas och trots fokus på mobilerna tror jag inte någon missar ett dyft av handlingen. Inte ens jag även om jag känner irritationen växa i bröstkorgen. Att det ska vara SÅ svårt att hålla fingrarna borta ett par timmar från denna lilla teknikpryl.

Det känns som att även filmmakarna tyckt att manuset är långsamt och segt och jag får känslan av att två av karaktärerna är inslängda i efterhand, ja i alla fall den ena. Den första karaktären som stör mig är en stum blond flicka vid namn Nova. Det går inte att ha med ett barn såhär länge i en film utan att för en enda sekund förklara till exempel vad hon äter. Var kommer födan ifrån? Hon har samma kläder i hela filmen, samma oklanderliga hår och som sagt, hon käkar inte så mycket som en tugga av någonting, alltså kan jag inte köpa karaktären Nova som varken välskriven, underbyggd eller ens nödvändig för handlingen. Är hon enbart med för att det är ”inne” att ha med en ung orädd tjej i blockbusters (se Logan och Transformers: The Last Knight till exempel)?

Men hur malplacerad Nova än känns i handlingen så blir det värre. En ”rolig” apa dyker upp, en comic relief-apa som ser lite halv-om-halvt bakom ut, en apa som lägger en stickad mössa uppepå sina redan utstående öron så han ser ännu mer ut som Toker i Snövit, en apa som tar på sig en blå täckjacksväst för att inte frysa när det enda historien går ut på är att en handfull ”utbrytarapor” ska gömma sig I VIT SNÖ för The Colonel och gänget. Den här apan, ”Bad ape” spelas av Steve Zahn och han gör det jättebra, han gör det så bra att jag får Jar Jar Binks-vibbar, alltså på det sättet att han är med enbart för att lätta upp stämningen, för att göra filmen lite mer barnvänlig och kanske kunna sälja lite fler actionfigurer. Grejen är den att han ÄR charmig, han ÄR rätt rolig MEN hans karaktär funkar inte alls i filmen. I Jumanji, sure, men det här är ingen glassig actionkomedi.

Ärligt talat så är det inte mycket i den här filmen som funkar för mig. Jag tycker manuset är både lökigt, konstigt och illa skrivet, musiken är tok-trum-jobbig sådär som den kunde vara i krigsfilmer på 60- och 70-talet, jag bryr mig inte om någon av huvudkaraktärerna och det sistnämnda förvånar mig mycket. Jag var väldigt investerad känslomässigt i dom första två filmerna och här sitter jag mest och….nej, inte gäspar….utan mer försöker analysera hur tusan detta kunde bli så fel.

Det rids i vatten i solnedgång, ena scenen filmas framifrån, senare i filmen är typ exakt samma scen med fast filmad bakifrån. Det känns som billiga lösningar och det känns så gång på gång. Woody Harrelson är alltid bra men här har han nästan ingenting att jobba med och han är heller inte med i bild speciellt mycket.

Filmens sista scen borde i normalfall ha fått mig att böla men nu vill jag bara ut i sommarnatten och se nåt mer givande. Baywatch kanske? Betygsmässigt kan det inte bli mer än en tvåa och då känner jag mig ändå rätt snäll.

SEVEN PSYCHOPATHS

När Martin McDonagh kallar då kommer man. Det är alldeles tydligt.

2008 skrev och regisserade han filmen In Bruges, en film det är stört omöjligt att inte tokgilla. Brendan Gleeson och Colin Farrell var en alldeles bedårande duo där. 2012 var det dags igen att fråga Colin Farrell om han ville ha en huvudroll och denna gång är det Sam Rockwell som är hans närmaste man med Christopher Walken och Woody Harrelson som starka birollskaraktärer.

Jag tror inte NÅN kan säga nej till Martin McDonagh, i alla fall inte nån som är smart och som bryr sig om sin karriär. Denne Martin är nämligen en filmskapare som kan det här med att göra ”riktig film” och som inte lämnar nåt i manus åt slumpen.

Här är det Marty (Colin Farrell) som spelar en författare som försöker skriva ett filmmanus som han gett titeln Seven Psychopaths. Men han behöver få ihop en story och han behöver hitta underlag att basera sina psykopater på. Det är där Sam Rockwells Billy kliver in. Han är inspiratör, han är excentriker OCH han kidnappar hundar. Nu har kan skitit i det blå skåpet då han kidnappat Charlies (Woody Harrelson) hund och HAN tänker fanimej inte ge sig förrän hans lilla ögonsten är tillbaka i säkerhet.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen, scenografin, musiken, klippningen, känslan av att man aldrig vet vad man ska få se och åt vilket håll historien är på väg och det är DET som gör att jag känner att jag ser en ”riktig film” när Seven Psychopaths rullar framför mina ögon. Jag vill inte att den ska ta slut och jag kände samma sak när jag såg In Bruges. Nu kan jag inte göra mer än att lägga fingrarna i kors och hoppas att hans nya film Three Billboards outside Ebbing, Missouri blir precis lika bra. Premiär i oktober i USA och där teamar några från dagens film upp med några nya McDonagh-fejs. Hej Woody Harrelson, Sam Rockwell, Frances McDormand, Abbie Cornish, Caleb Landry Jones och Peter Dinklage, jag tänker inte vänta en sekund längre än jag behöver för att se er i nya filmen. Martin McDonagh rules, precis som hans bror!

THE EDGE OF SEVENTEEN

Men jösses Amalia vilken härlig film! Dialogen är som ett f***ing smatterband, jäklar alltså, det går undan!

Det är ett SMART manus Kelly Fremon Craig skrivit OCH hon har även regisserat filmen på ett alldeles ypperligt vis och hallelujah hurra vad härligt allt är, tjofaderittan nu slår jag en baklängeskullerbytta på pin kiv.

Hailee Steinfeld spelar Nadine, highschooltjejen som känner sig sådär annorlunda och utanför som nästan alla 16-17-åringar gör. Hon har dock EN kompis, en såndär riktig bästis som heter Krista (Haley Lu Richardson) och dom har varit som ler och långhalm sedan barnsben. Men Nadine har också en storebror Darian (Blake Jenner). En snygg jäkel. Och hux flux har Darian och Krista fått upp ögonen för varandra och Nadine blir nån slags weird tredje hjulet VERKLIGEN mot sin vilja.

Det finns så mycket att gilla med den här filmen men jag hoppas och tror att du vill leta upp filmen och hitta gill-grejerna själv. Nu har jag sparkat dig i baken och fått upp dina ögon för den här lilla – men stora – filmen, resten is up to you. Och LYLLO DIG som har den kvar att se för den är häääärlig alltså.

TRIPLE 9

999. Triple 9. Det är koden för att en polis är skjuten.

Att det kommer skita sig för en polis, eller två eller fler innan filmen är slut det förstår jag redan från början. Det här är ingen glättig hollywoodfilm, inte på nåt sätt. Det här är mörker, det är korruption, det är falskspel och machobeteende och tuffa män med puffror som utnyttjar sin makt och det är män som försöker sno åt sig vad som inte är deras. Och mitt i alltihop klapprar den ryska gangsterfrun Irina (Kate Winslet) omkring på smala klackar, domderar och får som hon vill. Snyggt jobbat av Kate Winslet tycker jag. Jag tänkte knappt på att det var hon bakom det fördoms-ryss-sminkade ansiktet och den brutna engelskan.

Överlag känns det här som skådespelarnas film. Väldigt bra skådespeleri från samtliga inblandade och Chewetel Ejiofor och Anthony Mackie fortsätter vara nya favoriter för mig. Lägg därtill Woody Harrelson, Gal Gadot, Aaron Paul, Norman Reedus, Casey Affleck och Clifton Collins Jr så blir det en imponerande rollista i en imponerande film.

Filmen är inte ”stor”, den utspelar sig inte under en speciellt lång tid, inte i spektakulära miljöer eller med en värstingbudget som liksom skiner igenom, nej, det här är mer genuint hantverk från ax till limpa och föga förvånande är det Lawlessmannen John Hillcoat som regisserat.

Jag imponeras av filmen och önskar att jag sett den på bio. Jag tror den gick en vecka på en eller ett par biografer i Stockholm, that´s it. Jättekonstigt. Och synd.

I avsnitt 55 av Snacka om film snackar både jag och Steffo mycket mer om just denna härliga film.

NOW YOU SEE ME 2

Ska vi se om den? sa sonen direkt när eftertexterna till första Now you see me-filmen rullade.

Konstigt, han sa ingenting i närheten av det när vi gick från biografen i torsdags kväll efter att ha sett uppföljaren. Han sa faktiskt ingenting alls förrän jag frågade vad han tyckte.

Jättebra, sa han.
Vadå jättebra? Är det en fyra eller vad? sa jag.
Ja. En fyra.
Lika bra som första filmen alltså?
Ja, helt klart.

Det där ”helt klart” håller jag inte med om. Inte alls. Jag tycker Now you see me 2 är en otroligt blek kopia av den första filmen. Den är som diskvatten, inte tillräckligt rent för att dricka, inte tillräckligt skitigt för att fungera som näring.

Visst finns det ett par spektakulära scener men manusmässigt är det korkat så jag smäller av. Första filmen var kanske inte heller helt solid men det var inte förrän i allra sista slutminuterna som det havererade totalt, dock utan att känslan av helheten pajjade helt. Men manuset till denna uppföljare har bara ETT för ögonen: att existera så att filmen kan vara möjlig att producera. En högre ambitionsnivå än så går inte att känna i den stappliga dialogen och historien i sig kunde inte gå att göra mer ihålig ens om man stod och sköt sig svettig med en k-pist på den.

Ingen skugga bör falla på någon av skådespelarna, herregud, dom kämpar på för brödfödan, visst gör dom det och det är tack vare deras samlade rutin som filmen ändå har nån form av grund-underhållningsvärde. För den ÄR snygg men den är också dum. En allt för vanlig kombo.

 

KEANU-SOMMAR: A SCANNER DARKLY

Philip K. Dick var en kul prick. Jag tror det är fler än jag skulle vilja ha en liiiiiiten bråkdel av den snubbens fantasi intjoffad i hjärnbarken.

Vadå? Vet du inte vem det är? Har du sett filmer som Blade Runner, Total Recall, Paycheck eller Minority Report? Alla dom filmerna är baserade på böcker av denne Dick, liksom dagens film A Scanner Darkly.

Boyhoodgeniet Richard Linklater har skrivit manus och regisserat denna film som är….som är….tamejfan helt UNIK i sitt slag. Jag har i alla fall aldrig sett något liknande (fast jag VET att Richard Linklater gjort en liknande film före denna men jag har inte sett den. Waking Life heter den). Filmen har riktiga skådisar i alla rollerna och sedan är filmen efterhandsanimerad vilket gör att animeringen är brutalt lik verkligheten. Efter ett tag tänker jag inte på att det är animationer jag ser, jag ser bara Keanu Reeves, Robert Downey Jr, Woody Harrelson och Winona Ryder skådespela.

Att filmen är så otroligt SNYGG kanske kan ses som enbart positivt men nix, det är det inte. Filmen är så SNYGG att jag ibland blir helt bortkollrad i handlingen, jag ser liksom bara ytan, ögonen fastnar. Som tur är är handlingen inte jättekrånglig och inte heller superengagerande så det gör kanske ingenting att jag får spola tillbaka lite då och då.

Om jag säger såhär, jag tror storyn gör sig bättre i bokform och filmen gör sig bättre på vykort.

Nästa måndag kan jag lova att det kommer en icke-animerad Keanufilm här på bloggen.

ETT OANSTÄNDIGT FÖRSLAG

Vissa filmer bör förpackas i malpåse och förslutas med dubbelknut nåt halvår efter premiären. Ett oanständigt förslag är en sådan film. När den kom 1993 var den lite..vågad, nu är den i det närmaste skrattretande blajig.

Tankebanorna kring om alla går att köpa bara summan är rätt var lite spännande, det var dessutom en äldre man (Robert Redford) som hade linnebyxorna fulla med både ståfräs och stålars, det var dåtidens heting Demi Moore han ville köpa och det var en glasögonprydd och lite nördig Woody Harrelson som var den svartsjuke pojkvännen som sa ja till den där natten. Och pengarna. Satan vad dom lockade. En miljon dollars för en natt med flickvännen. En enda jävla natt. What´s the big deal? Hon var ju med på det också såklart. Det var en affärsuppgörelse, ingenting annat. Ingen kärlek, inga känslor, bara sex.

Hela filmen är en uppvisning i superdaterad lökighet. Dialogen, musiken, kläderna, skådespelarna, alltså jag kan inte hålla mig för skratt när Woody spelar över i sin frustration, när Demi ska leka sval/svår och oberörd över vad den där natten satt för spår och Herr Redford, satan vilken slemmig jävel.

Filmen står och väger mellan en etta och en tvåa men min respekt för Adrian Lyne som regissör gör att jag väljer att vara hygglig. Men det svider lite, det gör det.

THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE

Filmen börjar som en reklamfilm för Jokk bärdryck.

Jag suckar. Jag vill egentligen inte alls se den här filmen men vad gör man inte för Filmspanarna. På lördag är det filmspanarträff och den utvalda gemensamma filmen är tredje filmen i Hunger Games-serien, det känns rätt knasigt att gå och se den utan att ha sett del två så det är bara att lösa problemet.

I april 2012 var Hunger Games filmspanarfilm och jag kände starkt för Jennifer Lawrence som den handlingskraftiga Katniss Evergreen men desto svalare för filmen som helhet. När uppföljaren kom kunde jag med gott samvete avstå ett biobesök och jag hade troligtvis aldrig sett varken denna eller den tredje (eller fjärde) filmen om inte Filmspanarna kommit i vägen/till undsättning. Att utmana ens filmtittande is what filmbloggarvänner are for och det skulle aldrig falla mig in att avstå en filmspanarfilm för att jag tänker på den som ”tråkig”. Så hur tråkig jag än tycker att Jokk bärdrycks-scenerna är så har jag två timmar och tjugo minuter hungerspelsäventyr  framför mig, det är bara att hacka i sig.

Och jag hackar och jag hackar och jag försöker tänka positivt och Jennifer Lawrence ÄR jättebra men Josh Hutcherson (som Peeta) är det inte och andemeningen med filmen ÄR spännande, intressant och vettig men effekterna är tok-lökiga och många skådespelare spelar över så jag börjar fnissa (Stanley Tucci och Elizabeth Banks, jag älskar er, men era karaktärer är bara för mycket) och musiken ÄR fin men jag kan inte för mitt liv engagera mig i historien.

Jag njuter av scenerna med Philip Seymour Hoffman som Plutarch Heavensbee men jag vet ju varför. Jag saknar honom så himla mycket. Det är som att titta på videofilmer med en god vän som gått bort, det gör ont men samtidigt blir man lite glad och minns allt det fina.

The Hunger Games: Cathing Fire lider av alla sjukdomar som mittemellanfilmer oftast lider av. Den är en luddig fortsättning på en tydlig början och den saknar ett riktigt slut. Den liksom bara fejdar ut, försvinner, glider in i eftertexterna. Svinirriterande tycker jag. Nu är det bara några dagar kvar tills jag kommer se fortsättningen men om jag sett filmen när den kom hade det varit ett helt ÅR kvar och då hade jag varit grumsen på riktigt.

På onsdag kommer recensionen av Mockingjay part 1.