DIANA

1 oktober, 2013

Dom flesta vet var dom befann sig när dom nåddes av nyheten om Olof Palmes död. Detsamma gäller 9/11. För mig gäller det även morgonen den 31 augusti 1997 när jag för ovanlighetens skull fick sovmorgon och min dåvarande man gick upp med vår tre månader gamla dotter.

Det var inte många extra minuter jag fick sova innan han kom in i sovrummet igen. Prinsessan Diana är död, sa han och jag visste inte om jag var vaken eller drömde. Dom pratar om det på TV nu. Hon är död.

Jag gick upp och jag började gråta. Satt framför TV:n och förstod ingenting. Det kändes bara så jäkla sorgligt och…onödigt. Precis samma känsla kände jag sex år senare när Anna Lindh dog och femton år senare när han, min dåvarande man, mina barns pappa dog. Ska det vara såhär? Var är rättvisan? Jävla jävla skitdöd! Människor som vill gott ska inte dö, inte sådär, inte för tidigt.

Prinsessan Dianas liv är ett kapitel för sig som nu blivit film. Naomi Watts porträtterar henne med ibland kuslig likhet. Huvudet på sned, den blyga och ledsna blicken, sättet att prata, den speciella frisyren. Hon gör det bra och hon är trovärdig vilket är en förutsättning för att en film som denna ska fungera alls. Naveen Andrews spelar Hasnat, läkaren som dejtade Lady Di under en period och som Diana ville dela sitt liv med. Honom var det tyst om i massmedia, den enda man kunde läsa om var Dodi Fayed som var med i bilen som kraschade i Pont de L’Alma-tunneln i centrala Paris där dom båda dog. Att Dodi och Diana hade ett förhållande kändes tämligen bombsäkert i den massmediala bevakningen men inte när man sett filmen, där var han snarare en dimridå, någon som Diana tog till för att göra Hasnat svartsjuk.

Filmen Diana är nåt så ovanligt som en biopic som inte berör det allra minsta. Det är en lättviktare, en flugviktare, en fjäderviktare i den här genren. Filmen fokuserar på Dianas sista två år i livet men jag hade velat se mer. Jag hade velat grotta ner mig, lära känna henne mer och bättre. Kan man få in hela Margaret Thatchers liv i en långfilm borde det gå med Dianas. Tycker jag.

Så filmen kan inte bli godkänd, nej, inte en chans. Det finns inte kvar så mycket som en torr brödkant i mitt medvetande efter att filmen är slut, inte en smula, ingenting. Den gled mig ur händerna som en manet som inte bränns. Det sevärda ligger i Naomi Watts skådespel men det är också allt.

{ 8 comments… read them below or add one }

David oktober 1, 2013 kl. 08:41

Jag gillar verkligen Naomi Watts som skådespelerska. Du bara nämner henne lite så där på slutet. Hon var alltså bra? Trovärdig? Mera? 🙂

Svara

Fiffi oktober 1, 2013 kl. 19:15

David:
Hon var väldigt lik Diana. Alltså VÄLDIGT lik. Hon var så lik att jag tänkte säkert tusen gånger under filmens gång “fy tusan vad hon är lik Diana”. Detta är både filmens styrka och aber för det blir liksom inte mer än så. Ja, Naomi Watts är en bra skådespelerska, hon är stabil, duktig, trovärdig i det mesta hon gör. Här är hon lik Diana. Är det detsamma som att vara en bra skådespelare eller är hon vara helt rätt castad? Jag vet inte. 😉

Svara

Sofia oktober 1, 2013 kl. 09:32

Vi höll på att flyttpacka upp och hade för en gångs skull radion på. Visst var det en söndag?

Jag tycker också det där utsnittet i hennes liv blir problematiskt. Återkommer på lördag 😉

Svara

Fiffi oktober 1, 2013 kl. 19:15

Sofia:
Jag är ganska säker på att det var en söndag 🙂

Svara

Jojjenito oktober 1, 2013 kl. 14:18

@Sofia: Är det inte på måndag som du återkommer?

Svara

Sofia oktober 2, 2013 kl. 04:57

@Jojjenito: Du har så rätt så, inte lätt att hålla prinsessorna och racingförarna separerade i skallen…

Svara

filmitch oktober 2, 2013 kl. 22:48

Gillar biopics men just Diana är jag kallsinnig inför. Är nog mer intresserad av bilförarfilmen.

Svara

Fiffi oktober 3, 2013 kl. 08:49

filmitch:
Recension av Rush kommer på lördag morgon 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: