5 SENSES OF FEAR

2 oktober, 2013

När det var dags för skräckfilmsfantasten Erik att välja månadens filmspanarfilm valde han föga förvånande en från Monsters of film-festivalens program.

5 senses of fear kändes som en av dom mest intressanta filmerna  på hela festivalen och eftersom jag sett ett par som inte direkt fått mig att göra hoppsasteg över köksgolvet hoppades jag en hel del på denna.

Historien är lika enkel som den är smart. Fem otäcka kortfilmer som har vart och ett av våra sinnen i fokus: syn, hörsel, känsel, lukt och smak. Det är klart att det går att göra detta med skräckfilmsfilter, självklart. Så tänkte jag innan jag filmen började. Efteråt ser jag lite mer ut som ett frågetecken.

Jag ska förklara varför.

Första filmen handlade om lukt. En man får en blå parfymflaska full med feromoner, dödliga sådana. Det här är en bra episod. Den andra filmen handlade om syn. En ögonläkare samlar synintryck i småflaskor. Det är en bra episod. Den tredje filmen handlar om känsla. En blind liten kille ska försöka leta hjälp när familjen krockat med bilen. Den episoden är knappt okej. Den fjärde handlar om smak och handlar om en kille som som åker limousin. Sen händer det. Jag slocknar. Fy fan vad jag sover. Det är liksom okontrollerbart. Jag somnar inte för att jag tycker filmen är dålig eller tråkig, nejdå, inte alls. Troligtvis somnar jag för att jag är jättetrött. Den dramatiska morgonen när det skulle köas för att få tag i One Direction-biljetter tog uppenbarligen kål på mig för jag sov stenhårt och jättegott och vaknade lagom till eftertexterna började rulla. Sen förstod jag att det var episod fem, den sista,  jag borde ha sett. Den knöt ihop hela filmen och jag missade den. Jag har liksom ingen aning om nåt nu, inte mer än att jag gillade det jag såg fram tills att John Blund typ våldtog mina ögon med sömngrus.

Förtexterna var grymma och dom första två kortfilmerna var välgjorda med snygga effekter och rätt underfundiga manus. Tredje delen var alldeles för kort och kändes ofärdig även om det fanns en del bra element även här. Fyran minns jag inte hundra av ska jag ärligt säga och femman inte alls. Jag känner ändå att jag vill ge betyg på det av filmen jag faktiskt såg, men ta´t med en nypa salt. Se det som “nånstans mellan 2 och 4”. Flummigt värre men så kan det bli ibland.

För lite vaknare recensioner hänvisar jag till mina filmspanarvänner. Klicka på namnen för att komma till respektive recension: Rörliga bilder och tryckta ord, Har du inte sett den, Filmitch och Jojjenito.

{ 10 comments… read them below or add one }

Steffo oktober 2, 2013 kl. 07:52

Damn those Directioners…!! 😉

Svara

Fiffi oktober 2, 2013 kl. 09:00

Steffo:
Haha, mmmmmm 😉

Svara

Sofia oktober 2, 2013 kl. 08:51

Verkligen synd att du missade fyran för läser man andra recensioner tycks tittarna dela upp sig i gruppen som antingen gillar den eller de som gillar trean (som ju jag gjorde då…) Syn-filmen hade potential men hade kunnat bli bättre med ett lite tajtare manus kände jag.

Svara

Fiffi oktober 2, 2013 kl. 09:02

Sofia:
Jag tycker att allt jag såg hade schysst potential, både precis som det var och ännu mer om det funnits mer budget/tid, jag känner mig inte det minsta besviken på filmen. Bara på mig själv att jag somnade. Ville ju inte det….

Svara

Sofia oktober 2, 2013 kl. 08:52

Förresten, din länk till Filmitch är helt bortitok…

Svara

Fiffi oktober 2, 2013 kl. 09:02

Sofia:
Så går det när man länkar till Hotmail…;) Men det är fixat nu 🙂

Svara

Jojjenito oktober 2, 2013 kl. 21:08

5 senses of sleep. 😉

Hade varit intressant att höra vad du tycker om fyran och femman. Jag gillade konceptet men tyvärr var skådisar och manus lite för b för att det skulle funka fullt ut.

Svara

Fiffi oktober 3, 2013 kl. 08:47

Jojjenito:
Haha, ja, verkligen. Jag har kört powernaps många gånger i biosalonger men sovit _gott_ har jag bara gjort under denna och Mel Gibsons Hamlet. Men den var tre timmar och jag såg förtexterna och eftertexterna, inget mer. 😉

Svara

filmitch oktober 2, 2013 kl. 22:45

Ska erkänna att jag hade lite svårt med min vakenhet under sista filmen. Har inga One direction att skylla på – den kanske var lite väl trist.

Svara

Fiffi oktober 3, 2013 kl. 08:48

filmitch:
Ibland behövs det ingenting att skylla på, ibland är man bara lite…trött 😉

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: