DÖDLIGT MÖTE

Okej. Jag tror jag måste ta det ifrån början.

Det var november 1995 och jag befann mig i Sydney. Jag hade bara någon månad tidigare varit i Tokyo och sett premiären av Judge Dredd (med Sylvester Stallone) och hade liksom fått Sly-testosteroner inpumpade i blodomloppet plus att jag den senaste tiden sett två filmer med en viss Antonio Banderas som fick mitt hjärta att slå fortare (Desperado och Four rooms).

Jag såg filmaffischerna över hela staden, Assassins med Stallone och Banderas, herregud, det här var en riktig jävla BULLS EYE för mig. Jag tog min nyblivna make i handen och drog iväg till biografen och där satt vi i 127 minuter och det vete tusan om jag ens andades under den tiden. Möjligtvis att jag krystade genom stängd mun. Kanske.

Stallone var yrkesmördaren Robert Rath, den tyste, coole, välklädde. Banderas var Miguel Bain, den hetlevrade, svettige, galne med nerverna utanpå kroppen som även han dödade för pengar. Mitt i allt detta var Julianne Moore, Electra, datahackern som även hon tjänade pengar på fiffel och båg och som levde ett liv utanför samhällets lagar. Stallone var så härligt italienskt manligt proper i sin grå stickade tröja, Banderas så spanskt kladdmacho med sin backslick och flackande mörka blick och Moore så snygg i svart plastjacka, jeansshorts, kängor och röda solglasögon, jag satt bara och njöt i fulla drag åt en film som – då – kändes absolut fulländad.

Några dagar senare åkte vi vidare till New York för vidare färd mot Västindien och när vi stod där med vårt flygpass i handen, fyra valfria stopp på västindiens samtliga öar så fick jag ett ryck.

– Jag vill åka till Puerto Rico, sa jag, kanske aningens för högt. Jag vill åka dit, jag vill gå i Stallones fotspår.

– Puerto Rico? sa han bredvid. Varför dit?

– Jag såg i eftertexterna till Assassins att filmen var inspelad där. Hette inte stan San Juan?

– Inte vet jag…..

– Jag vill dit i alla fall. Ska vi åka dit?

Vi åkte till Puerto Rico. Han såg väl min glansiga och smått galna blick och ville inte skilja sig, inte där, inte då och inte på bröllopsresan. Staden hette mycket riktigt San Juan och jag vet inte hur många jag frågade efter banken, byggnaden som var med filmen och torget på vilken Julianne Moore satt och fikade och det gamla fallfärdiga huset där Banderas låg och tryckte när han skulle skjuta Stallone (som då var på banken på andra sidan torget) men till slut fick jag napp.

– Menar du stadshuset? svarade någon på min fråga.

– Jag vet inte, sa jag. En stor vit byggnad var det och i filmen var det en bank.

– Menar du det DÄR huset?

Och där var det! Byggnaden tornade upp sig framför mig liksom torget och det fallfärdiga huset och på torget fanns det ett fik, precis som i filmen, och parasoller vid utemöblerna, precis som i filmen och jag satt där, precis som Julianne Moore hade gjort och jag drack kaffe och önskade att håret kunde snabbväxa ut och bli alldeles rött så jag kunde ha fina flätor precis som hon och hade jag haft några vita kläder i min ryggsäck (backpackande uppmanar tyvärr inte till vita resekläder) så hade jag sett ut exakt som Electra (i alla fall i min fantasi) och tittade jag upp mot det fallfärdiga huset så kunde jag se Miguel Bain i fönstret med svettdroppar på kinderna och jag kunde se Robert Rath i ljus kostym öppna dörrarna till banken och gå ut.

Där satt jag i timmar som jag minns det och jag tänkte att här, HÄR har Sylvester Stallone gått i sina dyra italienska skor med klack och här är jag nu och är inte livet alldeles fantastiskt konstigt härligt ibland?

Det är upplevelser som denna som jag stoppar i en liten burk och tar fram när vardagen känns lite för vardaglig och livet liksom går på rutin. Det är då jag försöker minnas att vad som helst faktiskt kan hända precis när som helst. Jag hamnade i San Juan i Puerto Rico bara sådär, en plats på jorden jag aldrig vetat om ens fanns om jag inte lusläst eftertexterna på en (egentligen) tämligen medioker actionfilm.

Så kan det gå.

 

13 svar på ”DÖDLIGT MÖTE”

    1. Henke:
      Minnesburkar är bra burkar nästan oavsett innehåll och det bästa med dessa är (ju) att det går att skruva av locken precis när man vill – och på. 🙂

      Den här filmen är inte det minsta medioker, inte för mig, men den är så förknippad med dessa resminnen att jag inte kan se riktigt objektivt på den. Det blir liksom bara känslor, inte direkt några torra fakta. 🙂

    1. Pladd:
      Visst är den superhärlig, jag håller med, den är KALAS på alla sätt och vis. Men som jag skrev i svaret till Henke här ovan så har jag svårt att bedöma filmens egentliga kvalitéer när jag har så många runtomkringminnen till den. För mig är filmen ren och skär kärlek, inget mindre än så, så medioker var ett dumt ord i sammanhanget även om jag kan förstå dom som tycker filmen är just det.

  1. Assassins kom under en period som gav oss många ”mediokra” actionfilmer. Tänker på The Rock, Con Air, The long kiss goodnight, Face/off med flera… 😉

    1. Henke:
      Och ingen av dessa är särskilt mediokra i mina ögon. Jo, Con Air möjligtvis, men det är ju John Cusacks fel 😉

  2. Det kanske inte stod så mycket om filmen men däremot var det en fin text du fått ihop om ett ögonblick av ditt liv Fiffi. Läsvärt och vackert 🙂
    Filmen har jag sett det vet jag men jag kommer knappt ihåg den.

    1. filmitch:
      För mig kändes det som att berättelsen säger mer om filmen än filmen själv för hade jag inte tyckt om den (som tusan) så hade jag (ju) inte åkt över halva jorden för att komma till inspelningsplatsen 😉

    1. Vrångmannen:
      Jag vet att du inte gillade den, minns recensionen (en ETTA, herremingud en ETTA – och lakritspuffror???), den sitter som en nypontagg mitt i naveln 😉

Lämna ett svar till fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.