DRINKING BUDDIES

16 november, 2013

Det har blivit många festivalfilmer på biografen Park i år. Många timmars sittande i fruktansvärt osköna fåtöljer. Efter en tisdagkväll med två filmer efter varandra på stolar utan stoppning krampar mina skinkor bara jag tänker ordet ”Park”.

På den här visningen släpptes vi som väntande/köande in väldigt tidigt i salongen. Tänk så mycket enklare det blir för alla av en sån liten sak. Inget gruffande i leden, inga stressande volontärer som fipplar med scannern, alla hinner sätta sig i lugn och ro.

.

Bra filmer får en att tänka i nya banor och kanske till och med luska reda på svar på frågor man inte visste att man hade, eller hur? Redan för ett år sedan skrev jag ett inlägg om kvinnor som äter på film, om hur det hålls tvåhandsfattningar på stora thémuggar och tuggas men aldrig sväljs. I Drinking Buddies dricks det inte bara, det äts också en hel del och det äts på ett sätt som gjorde mig….förbryllad.

Filmens Kate (Olivia Wilde) äter ofta och gärna genom att ta maten med fingrarna och stoppa in den i munnen. Säxy kvinnor på film som äter med fingrarna gör det oftast på ett och samma sätt: dom tar maten mellan tummen och pekfingret, gapar och stoppar in matbiten – och fingrarna – så långt in i munnen att alltihop i praktiken når gommen. Sen tuggas det inte med tänderna, det är mer som att maten trycks ihop mellan gommen och tungan och – såklart – sväljer hon den inte, inte i bild i alla fall.

Jag satt och tänkte på det där på vägen hem. Gör man så – på riktigt? Om jag äter mat med fingrarna, hur funkar finmotoriken, hur gör jag? Det är klart jag var tvungen att testa. Så på väg hem från bion stannade jag på McDonalds, köpte en påse Chili Cheese-toppar, stoppade ner handen i påsen och försökte att vetenskapligt studera hur jag faktiskt gör. Matbiten mellan tummen och pekfingret, javisst. Gapar, ja det är ju en förutsättning. Var stoppar jag sedan maten? Mellan framtänderna såklart. Jag BITER den i lämplig storlek, jag TUGGAR med tänderna och jag SVÄLJER det jag planerat äta. Mission accomplished tack vare denna finfina lilla film.

Drinking Buddies handlar om just det som titeln säger, om krökande polare. Polare som är upptagna i relationer på varsitt håll men alldeles uppenbarligen tycker om varandras sällskap och en bira eller två eller tre per kväll. Och kanske en till lunch. Och ett par till väl hemma från krogen.  Kate (Wilde) är ihop med Chris (Ron Livingstone) och Luke (Jake Johnson) är ihop med Jill (Anna Kendrick).  Det är Kate och Luke som är polare, arbetskamrater, soulmates, partners in crime.

Den senaste månaden har jag fastnat i ett beroende som innebär att jag umgåtts (och umgås) med Olivia Wilde dagligen. Ibland flera timmar per dygn. Jag tittar på henne som läkaren Thirteen i TV-serien House och jag klipper säsongerna i rasande fart, det är så jäkla bra! Det tar därför en liiiten stund innan min hjärna ställer om och kan se Olivia Wildes Kate som en egen person och inte en salongsberusad småsvettig rapande version av Thirteen.

Jake Johnson är Nick i New Girl men det kan man inte tro här. Här är han yvigt skäggig med oborstat hår och väldigt snälla bruna ögon. Anna Kendrick är mysig som alltid och Ron Livingston precis lika bra här som i Parkland.

Hela filmen är som kärnan av dessa skådespelare: Snäll, mysig, bra och den skriver inga svar på näsan. Och den är rolig – också!

Jag såg filmen tillsammans med Henke. Klicka för att läsa hans recension.

{ 7 comments… read them below or add one }

Henke november 16, 2013 kl. 10:47

Revy kommer imorgon eller på måndag. Jag läser din text efter jag skrivit min egen…

Svara

Fiffi november 16, 2013 kl. 14:01

Henke:
Okidoki 🙂

Svara

filmitch november 16, 2013 kl. 11:39

Tackar för tips. Wilde & Kendrick är bra så länge det inte rör sig om
a ca pella 🙁

Svara

Fiffi november 16, 2013 kl. 14:02

filmitch:
Ingen a capella så långt örat hör här, bara bärs i stora lass 😉

Svara

Henke november 18, 2013 kl. 08:54

Huh? ”Snäll, mysig, bra”? Filmen fick mig också att tänka en massa. Det blev inget experiment med ätandes av chiliost, men det var mycket lustigt att läsa om ditt.

Däremot funderade jag en hel del om de fyra karaktärernas relationer och deras personligheter. Jag fann dem bitvis allt annat än mysiga. Men som jag själv kommit fram till så är det ett bra tecken med filmer som framkallar ett sådant intresse att man spenderar tid på att tänka på dem i efterhand.

Och, ja, filmen var mycket rolig i vissa partier, även om det lite sorgliga, bitterljuva och dramatiska tog överhanden mot slutet.

Har varken sett House eller New girl så jag var helt blank när det gällde de två huvudpersonerna. Kanske därför jag inte lika lätt såg dem som snälla, mysiga och bra??

Svara

Fiffi november 18, 2013 kl. 17:56

Henke:
Ja? Menar du att den inte var bra? Att filmen inte var mysig? Att dom inte var snälla? Nu hänger jag inte riktigt med. Karaktärerna var lite egna och lite annorlunda men visst var dom snälla? Och inte mysiga alltså? Måste läsa din recension tror jag. Har du skrivit om den än? Det har du va? 🙂

Svara

Fiffi november 18, 2013 kl. 17:58

Henke:
Ja det hade du ju!
Lägger till din länk i texten 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: