THE HOLLARS

Det är nåt med 2018 som förändrat något i mig. Jag har visserligen alltid kunnat gråta till filmer men just i år har jag slagit rekord. Jag gråter liksom till allt. Filmer, Så mycket bättre, fotbollsmatcher, Idol, gulliga tecknade figurer, ja det mesta faktiskt. Det är som om något måste ”ut” ur systemet, nån slags ledsenhet som byggts på dom senaste åren och som måste rensas ut.

Kanske att det beror på att en värld i konstant förändring är ganska jobbig för en trygghetssucker som jag. Jag letar liksom efter något beständigt, trivs med tanken att det finns saker ”som är som dom alltid varit”, även om jag VET att inget sådant existerar och att jag inte är en traditionalist per se. Men jag har mina fasta punkter, dom som bara är mina, dom som inte beror eller kan ändras av någon annan än mig själv. För hur är det nu igen, den enda man till slut KAN lita på och den enda man kommer ha bredvid sig hela sitt liv är sig själv. Är det inte så?

2018 var året John Krasinski gjorde sig ett namn som regissör i och med A Quiet Place. Många skrev att det var hans långfilmsdebut, vilket är fel eftersom det bara behövs en enkel knapptryckning in på IMDb för att se att det är hans tredje film. Jag beslutade mig i alla fall för att leta upp den andra filmen han gjorde, The Hollars, från 2016.

Här får vi en berättelse om familjen Hollar skriven av Jim Strouse, mannen som även ligger bakom manus till små guldkorn som People Places Things och The Incredible Jessica James. John Krasinski regisserar och spelar även en av huvudrollerna, familjens yngre bror John. John är tillsammans med Rebecca (Anna Kendrick) och dom väntar sitt första barn.

När John får ett telefonsamtal att hans mamma Sally (Margo Martindale) hastigt blivit sjuk och att läkarna hittat en hjärntumör stor som en softball i skallen bestämmer han sig för att åka hem till staden han växt upp i, till mamma, pappa (Richard Jenkins) och storebror Ron (Sharlto Copley) för att finnas där som ett stöd.

Grundhistorien är inte något nytt under solen men jag vill påstå att slutresultatet blir något mycket över det ”normala”. Kolla bara in namnen jag satt inom parentes här ovanför. Kolla casten bara! Finns det någon där som inte andas mysig människa? Duon Martindale/Jenkins är sån jävla filmkärlek så jag smäller av. Lägg därtill Randall Park som läkare och Charlie Day som sjuksköterska (och gift med Johns ungdomskärlek) så har du hela skådisensemblen som i en liten ask.

Det fanns ingenting med den här filmen som jag inte kunde ta till mig, ingenting jag inte tyckte om. Den la sig på mig som en eluppvärmd filt och även om jag grät flera gånger så var det gråt av godo, fingråt som man säger.

Ingenting är ju beständigt, ingen lever för evigt. Hur mycket jag än hatar tanken på det så är jag en intelligent människa, jag FATTAR att det är så och att ingen av oss kan göra ett skit åt det. Men ändå. Orättvisan i att bra personer blir sjuka när elaka jävlar kan leva tills dom blir hundra, jag mår illa av det. Och här är det ledsamma kanske inte sjukdomen i sig, det är konsekvenserna av den. Samtidigt får den familjen att tajtas ännu mer och att uppskatta varandra. Fint så ju, egentligen.

Själv sitter jag i soffan, snörvlar och får dödsångest. Tack för det John Krasinski. Det gjorde du bra. Och nej, jag är inte det minsta ironisk, du gjorde det verkligen toppenbra! Det här är en KANONFILM, inget mer eller mindre än så.

A SIMPLE FAVOR

Minns du dom där lite smarta och snygga thrillerfilmerna från 90-talet? Color of night med Bruce Willis till exempel? Filmer som handlar om snygga människor, lite twistar och turnar i manuset, lite romance, lite död, lite Hitchcock-vibbar. Allt är lite smoooooth, jävligt snyggt och med sköna toner i form av både musik och muzak i bakgrunden. A simple favor är precis en sån typ av film.

Anna Kendrick är bitsk och snabb i truten och Blake Lively är assnygg i sina kostymer OCH grov i mun som en byggarbetare. Från 90-talet. Alltså en byggarbetare från 90-talet. Old-school-gubbe i jävligt slick förpackning.

Det känns som A simple favor kommer vara filmen där alla vi som inte sett Blake Lively som Serena van der Woodsen i Gossip Girl fattar grejen – på riktigt. Alltså hon är sjukt jävla bra här tycker jag.

Paul Feig är en regissör som främst är känd för komiska filmer som Bridesmaids, nya Ghostbusters, The Heat och Spy (med Melissa McCarthy) och visst är även A simple favor rolig (vissa scener jädrigt roliga till och med) men filmen är verkligen inte en renodlad komedi. Den har  det mesta faktiskt. Lite av varje genremässigt, ungefär som jag försökte förklara i början av texten.

Det filmen också har är ett manus som inte är helt bearbetat sista halvtimmen. Det känns onödigt utdraget och det är lite synd på en annars välklippt, tajt och extremt underhållande produkt. Jag hade riktigt kul i biosalongen och betygsmässigt hamnar filmen på en extremt stark trea. Kanske borde jag ge den en fyra enbart för att den har hög omtittningspotential men det får bli en trea. Den är som sagt för lång och ibland lite väl omständig men bortsett från det, klart sevärd! En perfekt fredagsfilm ända ut i dom röda armvärmar-fingerspetsarna!

Jag såg filmen med ett gäng filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. När deras recensioner dyker upp kan du hitta länkarna här:
Jojje
Carl
Henke
Sofia

TABLE 19

Det vankas bröllop och vilka hamnar vid bord 19? Ja, inte dom som är närmast brudparet i alla fall. Det är en gammal nanny, det är brudgummens ex, en ung singelkille, en fängelsekund och ett olyckligt par som jobbar tillsammans i restaurangbranschen. Hur dom ska ta sig igenom detta bröllop är alltså vad Table 19 handlar om.

Ja, det är precis så spretigt som det låter och även om filmen har en del välskrivna och roliga scener så känns filmen mest som ett gäng korta manussnuttar som någon satt ihop med kontaktlim.

Anna Kendrick är alltid värd att se på film, Stephen Merchant likaså. Men annars tycker jag både skådisar och handling står sig rätt slätt (trots June Squibb, Lisa Kudrow och Craig Robinson i rollistan).

Det blir en svag viskning till okej men inte mer än så trots att Duplass-bröderna ligger bakom manus.

Filmen finns att se på C More. 

PITCH PERFECT 3

För tredje och sista gången får vi träffa tjejerna i a cappella-gruppen Bellas. Är det inte för synd egentligen, dom är ju störtsköna! Kanske är det lite synd att ju mer hangarounds dessa tjejer får runt om i världen desto mindre tid läggs det på att få fram vettiga manus. Meeeeeeeehn, man kan inte få allt här i världen. Världsfred? Noll fattigdom? Utrota grejen med sommarkatter? Någon? Det finns viktigare grejer, I know och man vill ju ändå bara se tjejerna uppträda, eller hur?

Nu ska Bellas återförenas för att sjunga för soldater i armén eftersom nåns pappa är en höjdare inom det militära. Alltså, dom ska inte sjunga för att vinna en tävling sådär som det ”brukar vara”, utan för a good cause men vad gör det, dom ser coola ut i slow motion till ball musik även i den här filmen. Och unga snygga militärer i militärkläder som går i slow motion är också coola.

För att visa att dom här stencoola brudarna – som hela tiden sjunger om hur självständiga och oberoende av snubbar dom är – är skittända på militärerna redan vid första ögonkastet så biter dom sig i läpparna och får svårt att svälja. Någon fäller en tår, en vill duscha gemensamt med dom alla, en börjar helt klart drömma om ett omslag på Town & Country Weddings.  Rebel Wilson får – såklart – bära en röd keps med budskapet ”Make America Eat Again” på och dra tjockisskämt.

Filmens bästa scen kan vara ”samlingen” när alla verkar vara med i någon grupp och helt oförhappandes börjar sjunga. Det är charmigt. Alla skådisar är uppenbart duktiga på att sjunga, det är ju själva premissen och det är det man vill se. Och Avicii var med på ett hörn ihop med musik från Beyoncé, The Cranberries, Pink och Dr Dre.  Och att det BLEV en tävling där på militärförläggningen är liksom en annan femma, en femma som inte gjorde någon förvånad.

För att sammanfatta det hela måste jag ändå tacka hela den kvinnliga ensemblen för tre mysiga och underhållande filmer. Jag skulle gärna se en fyra om några år. Verkligen.

MIKE AND DAVE NEED WEDDING DATES

Okej. Det finns filmtitlar och så finns det filmtitlar. Personligen tycker jag att en filmtitel ska vara just en titel, nåt klatschigt, nåt inbjudande, nåt som gör sig bra i snygga typsnitt på posters, inte en innehållsförteckning.

Filmen Mike and Dave need wedding dates handlar om precis just det och titeln är således inte missvisande men det är så båååååring. Hade den hetat något annat hade den antagligen hamnat i min fast lane vad gäller att se filmjäkeln men nu….ja….den kändes sisådär helt enkelt.

Hur kan en film som Mike and Dave need wedding dates kännas sisådär kanske du undrar? Med skådespelare som Zac Efron, Anna Kendrik, Aubrey Plaza och Adam Devine i huvudrollerna, hallååååå personaaaaaalen, det finns absolut ingenting att ogilla där. Det är faktiskt bara titeln som får mig att känna så och nu när jag sett filmen tycker jag titeln är om möjligt ännu sämre. Det här är nämligen en riktigt kul film! Det är en lyckad komedi på många sätt och jag hoppas den når fram till sina rätta tittare oavsett vad den heter.

Skådiskvartetten filmen kretsar kring är klockrena alla fyra och det är extra fint att få se Kumail Nanjani (från The Big Sick) i rollen som massören Keanu. 98 minuter försvann i ett HUJ och jag kanske inte gapflabbade oavbrutet men jag fnissade till en hel del gånger. Inombords.

Den här filmen kan du se på C More ända till 14 juli 2018!  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

THE ACCOUNTANT

Bill Dubuque. Lägg det namnet på minnet.

2014 var han delaktig i manuset till den superduperbraiga filmen The Judge och nu har han alltså skrivit originalmanuset till The Accountant, en film så pass komplex att jag kunde ha svurit på att den var baserad på en femhundrasidors roman.

Att skriva en thriller som bottnar i en liten pojke med Aspergers syndrom vars enda vän är hans bror och där pappan inte litar på läkarvetenskapen utan vill göra sina söner ”stridsklara” för världen på ytterst oortodoxa vis, bara DÄR finns en film att hämta. Men det är bara fragment av handlingen i stort.

Christian Wolff (Ben Affleck) är revisorn som filmen handlar om och siffror är verkligen hans grej här i världen. Relationer och socialiserande är det inte. Men han har hittat sin plats här i världen och tjänar bra med pengar på sina kunskaper. Han blir kontaktad av ägaren av ett storföretag (John Lithgow) som misstänker att företaget läcker ekonomiskt och Christian tar jobbet. Dana, en anställd på företagets ekonomiavdelning (Anna Kendrick), fungerar som hans högra hand och tillsammans upptäckts det en del….fuffens. Såklart. Mer än så tänker jag inte avslöja om handlingen.

Anna Kendrick är 31 år gammal men är så pass liten och späd att hon sällan får spela en ”normal” 31-årig kvinna på film, vad nu en ”normal” 31-årig kvinna är. Jag tänkte speciellt på en scen i den här filmen när Dana och Christian äter middag på ett hotellrum och vilken ”normal” 31-årig kvinna som helst skulle i den situationen dricka ett glas rött vin till maten – både på film och i verkligheten. MEN, Anna Kendrick dricker inte rödvin, hon dricker milkshake. Med sugrör. Och sörplar högt under tiden. Hade Gal Gadot druckit milkshake eller vin? Rooney Mara? Léa Seydoux? Carey Mulligan?

Vad gäller filmens andra skådespelare så visar JK Simmons ÅTERIGEN vilken KLIPPA han är i vilken roll som helst. Att han likt en kameleont lyckas skifta mellan mysfarbror och psykopatelaking på en microsekund, det är underbart att skåda. Och Ben Affleck då, hur sköter sig han? Jättebra! Verkligen jättebra! Hundraprocent klockren casting på honom i den här rollen. Han är fan precis lika bra här som han är som Batman och DET mina damer och herrar är inte kattskit!

I avsnitt 83 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om den här filmen.

LUCKA #21: HAPPY CHRISTMAS

Alltså, helt ärligt, går det att misslyckas med en film som har Anna Kendrick, Melanie Lynskey och Lena Dunham i huvudrollerna? Om man dessutom lägger till att filmen är skriven och regisserad av mumblecorekungen Joe Swanberg OCH att dennes ytterst charmige tvåårige son Jude är med i filmen och får improvisera i en hel del scener. Nej precis, det går inte att misslyckas.

Jenny (Kendrick) har precis separerat från sin pojkvän och behöver nånstans att bo. Hon får flytta in hos Kelly (Lynskey), hennes man Jeff (Joe Swanberg) och deras son Jude och det är ett samboskap som inte funkar alldeles smärtfritt.

Jennys bästa kompis Carson (Lena Dunham) försöker få henne på bättre humör genom att bjuda med henne på fester men av nån anledning urartar det alltid, Jenny blir för full, knullar med nån random dude på toaletten, röker på, gör bort sig och glömmer det hon lovat – något som gör Kelly mer och mer frustrerad. Hon är en ordentlig hemmamamma och klarar inte av en massa knas i hemmet.

Som vanligt när det vankas Joe Swanberg-filmer (exempelvis Drinking Buddies och Nights and Weekends) så är det inga stora yviga jättehändelser filmen kretsar kring, här är all fokus runt relationerna och hur man hanterar dessa. Oftast är det mer än tillräckligt intressant för en hel film tycker jag. Happy Christmas gav mig en mysig stund i TV-soffan men filmen är ändå så pass lättglömd att den inte kan få högre betyg än en stark trea. Inte så pjåkigt det heller, faktiskt.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

ELSEWHERE

När en tonårstjej försvinner efter att ha varit på dejt med en kille hon träffat på nätet är det ingen i stan som letar, inte ens hennes mamma. Jillian (Tania Raymonde) är nämligen tuff, utåtagerande, flirtig, ja ”slampig” om man nu känner för att använda ett ord som det som förklaring. Borta är hon hur som helst och den enda som verkar bry sig är hennes jobbkollega Sarah (Anna Kendrick).

När jag skrev om Mr Right (också med Anna Kendrick) fick jag tipset från Moya att se denna film istället och nu är det gjort. Elsewhere är en helt annan genre men den är eoner bättre än Mr Right trots att jag inte tycker den här filmen heller är någon höjdare. Jag känner liksom aldrig av någon direkt spänning. Konstigt nog. Den borde ju vara spännande, manuset är helt okej egentligen och skådespelarna också men det är nåt som gör att filmen känns lite….fjuttig. Som att den är gjord som ett elevprojekt på en filmskola i Vermont eller så.

Här finns fler tips på filmer från Moya.

MR. RIGHT

Jag har såna himla höga tankar om Anna Kendrick. Hon är alltid så himla bra. Alltså HIMLA bra. Det hon däremot kanske inte är lika bra på är att välja rätt filmer för även om HON alltid är bra så är filmerna hon är med i inte sällan sämre än sämst. Kolla bara Get a job.

Sam Rockwell är Anna Kendricks totala motsats i min bok. Jag gillar sällan honom. Därför kändes det lite spännande att titta på den här filmen, det kunde liksom bli precis vad som helst och ja, preciiiis så blev det. Vad som helst. Ett sammelsurium av frågetecken dansar rumba alldeles nakna i min skalle. Vad ÄR det jag tittar på? Thriller-drama-romcom-svartkomedi-knas. Fast dåligt.

Inte sevärt på en fläck. Den är inte ens värd att skriva mer om. Hoppas Anna fick hutlöst mycket pengar för att göra den här skiten.

GET A JOB

När de sena 80-talisterna och 90-talisterna ska ut på arbetsmarknaden kan man hålla sig för skratt. Det här är kidsen som fick applåder när dom lyckades gå på toa själva, som satts på pidestal och kallats för prinsar och prinsessor och som så fort dom fått mer än godkänt på ett prov vill ha betalt – och får det.

Detta är inte mina cyniska ord, det är filmens. Den här filmen handlar alltså om att få ett jobb, eller bli av med ett och söka nya, eller ha såna höga tankar om sig själv att man inte fattar arbetsgivare som tackar nej. Jag tycker premissen låter rätt kul, en komedi om jobbsökande och med två unga klippor som Anna Kendrick och Miles Teller i huvudrollerna och det kändes värt att hyra den för 39 spänn på Itunes. Med facit i hand, haha, nääääää, den är inte värd dom pengarna. En tia kanske, max!

Filmen har så många problem att jag knappt ids lista dom men jag kan droppa dom fem största.

* Anna Kendrick har en alldeles för liten roll. Hoppas hon fick rejält betalt för att sätta sin nuna på den här affischen.
* Bryan Cranston har en alldeles för stor. Roll. Alltså.
* Christopher Mintz-Plasse är med. Överskattad tjomme det där.
* Detta jävla fokus på boffande!
* Det kaskadkräks, dricks hjortsperma, kiss-expoderas… Om jag säger såhär, i rätt sorts film kan dessa ingredienser fungera som något form av ”komiskt mervärde” men Get a job är inte den sortens film.

Nä. Den här filmen var inte alls som jag trodde. Riktigt rutten faktiskt.

 

THE LAST FIVE YEARS

När musikalmannen Filmitch tjongar upp en musikal på sin Årsbästalista från 2014 kan jag inte göra annat än att anta att den är bra. Jag läser inte så mycket mer om den, minns bara att jag läst om den på musikalveckan, men i ärlighetens namn minns jag nog bara att den fick 8/10 –  eller om det var 9/10 – i betyg. Jag hittar den på Itunes och snart är jag 39 kronor fattigare och en lördagsfilm rikare.

Anna Kendrick spelar Cathy, en tjej som kämpar för sin dröm att bli skådespelare och Jeremy Jordan spelar Jamie, den unge mannen som i sin tur drömmer om att bli författare. Dom träffas, blir blixtförälskade och filmen handlar om deras fem år långa förhållande.

Det speciella är att filmen börjar med att Cathy sjunger med tårarna rinnande nedför kinderna. Jag förstår att det är slut. Jamie är borta, ute ur hennes liv. Sen följer första sången som Jamie sjunger. Första förälskelsens superglada trudilutt. Och så fortsätter det. Ett spännande grepp i filmen faktiskt, det här med att Cathy börjar från slutet och slutar med början och Jamie gör tvärtom. Vi får liksom se deras liv med olika glasögon – samtidigt.

Dom är både väldigt väldigt duktiga tycker jag, jättefina röster och dom både sjunger och agerar med stor inlevelse. Det pratas nästan ingenting i filmen så det blir viktigt för filmen att rösterna verkligen funkar. Och Anna Kendrick är ju en QUEEN i denna typ av roller! Så SATANS bra hon är!

Jag hade trevliga 90 minuter med bra musik, en del av låtarna riktigt catchy precis som det ”ska” vara i en bra musikal. Kanske hade det behövts lite mer brutal sorg (eller liknande) för att filmen skulle fastna i magen hos mig men samtidigt, ibland är det skönt när det bara flyter på och är lite lagom ledsamt bara. Sevärd och trallvänligt och mysigt och bra, så skulle jag sammanfatta filmen.

Tack Filmitch för tipset!

24 timmar senare.

”And the clock said:
”Na na na na, na na na
Oh Schmuel, you’ll get to be happy!
Na na na na, na na na
I give you unlimited time!
Na na na na, na na na
So Schmuel, go sew and be happy!”
But Schmuel said
”No, no, it’s not my lot
I’ve gotta make do witht he time I’ve got”

Jag kan inte sluta sjunga på The Schmuel Song och nu har jag sett filmen två gånger till. En trea? Baaah!? Så fel.

 

CAKE

Claire (Jennifer Aniston) har ont. Hon har ont nåt så inihelvete. Hon går i gruppterapi tillsammans med andra som lider av kronisk smärta men passar inte riktigt in där. Det är liksom ingen ordinär anledning som orsakar hennes fysiska onda, det är nåt annat. En olycka. En vidrig jävla olycka.

Det är svårt att skriva om handlingen i Cake utan att skriva för mycket så jag tänker inte göra det. Jag tänker istället koncentrera mig på det härliga i att se Jennifer Aniston i en roll som är nåt att bita i. Nåt REJÄLT att bita i. Hon spelar alltså en kvinna vars kropp inte fungerar och vars knopp inte heller verkar göra det. Hon är arg, elak, svår att tycka om och det är alldeles underbart.

Drottningen av romcoms får spela vidrig, hur najs är inte det? Och hur skönt är det inte att se att hon klarar det alldeles galant? För det gör hon. Jennifer Aniston klarar biffen och hon är väl värd den Golden Globe-nominering hon fick tidigare i år.

Det kan verka tråkigt att filmen ”bara” får en trea men det är faktiskt inte tråkigt alls. Det är helt enkelt en BRA film men inte en film som biter sig kvar. Det som stannar hos mig är en viss stolthet för Vänner-Rachel som nu äntligen har fått bli vuxen.

PITCH PERFECT 2

I’ve got my ticket for the long way ’round, two bottle whiskey for the way. And I sure would like some sweet company and I’m leaving tomorrow, what d’you say?”

Jag tror det var många med mig som satt skräddare på golvet och slog på plastmuggar efter att ha sett första Pitch Perfect-filmen. Anna Kendrick var ju bara så jävla cool när hon gjorde sin audition för att bli en av Barden Bellas, den bästa a cappella-gruppen på skolan, ja kanske den bästa a cappella-gruppen i hela USA?

Nu är vi tillbaka på skolan. Barden Bellas gjorde ett bejublat *host* uppträdande inför självaste president Obama med familj, ett uppträdande som slutade med att ”Fat Amy” (Rebel Wilson) kom ner från taket i en gunga och ja…nånting gick…lite tokigt. Nu tycker jag kanske att det som gick tokigt inte var FULLT så häpnadsväckande tok-hemskt som dom där konstigt moraliska amerikanerna verkar tycka. Fan, det var ju en OLYCKA, knappast något någon kunde förutspå men hur som helst, det som hände gjorde att Barden Bellas hamnade i nånslags karantän. Dom får inte rekrytera nya förmågor och heller inte tävla på hemmaplan. MEN dom får åka till a cappella-VM i Köpenhamn och OM dom vinner – vilket dom inte kan göra eftersom ”hela världen hatar USA” –  släpper a cappellaförbundet på straffet och allt blir som vanligt igen.

Pitch Perfect 2 är en direkt fortsättning på första filmen och även om man säkerligen ”hänger med” i filmen och förstår premisserna i tvåan så tror jag det är ett enormt mervärde om man sett första filmen. Alla tjejerna från första filmen är med även här, med Hailee Steinfeld som det enda nya fejset och vi får se och höra killarna i Treblemakers med Jesse (Skylar Astin) i spetsen. Och har man – som jag – en viss förkärlek för synthmusik och den typ av kläder som dessa musikaliska utövare brukar ha på sig så är den här filmen julafton på riktigt. Jag säger bara DAS SOUND MACHINE! Det är den tyska (!) a cappella-gruppen som blir Barden Bellas antagonister i tävlingen och dom tar verkligen denna aningens ”töntiga” musikform till en helt ny nivå.

Jag såg filmen med The Nerd Bird-Cecilia och här kan du läsa hennes tankar om filmen. För egen del var det 115 minuters tok-mys! Jag log, fnissade, gungade med i musiken lite försiktigt, skrattade, skämdes lite, mådde bra och ja, klämde nästan fram en liten tår framåt slutet. En störtskön filmupplevelse helt enkelt!

INTO THE WOODS

Jag tycker om musikaler. Normalt sett.

Jag tycker om Anna Kendrick. Alltid.

Jag hyser mer och mer respekt för Emily Blunt ju fler filmer jag ser henne i.

Chris Pine. Hahaha. Chris Pine.

Johnny Depp borde pensionera sig. Typ igår.

Och Meryl Streep. Meryl Streep! MERYL STREEP? Mitt förtroende för oscarsjuryn är numera noll och ingenting efter att dom nominerat Meryl Streep för Bästa kvinnliga biroll för just den här filmen.

Allt detta sammantaget gör Into the woods till en helt enkelt episk skitfilm.

[Okej, jag inser att det kan finnas nån läsare som undrar lite mer ingående varför filmen inte riktigt föll mig i smaken. I en bra musikal, i dom flesta musikaler, finns en eller ett par ”låtar” som återkommer i historien, toner som får mig som tittar i rätt stämning. Into the woods bjuder på noll och ingenting av detta. Långa långa låååånga musikaliska sjok av samma urtråkiga toner, ingenting som berör annat än att jag blir förbannad av dess uselhet. Lägg till att det är en synnerligen blek berättelse som är otroligt trist filmad, herregud, det finns inga förmildrande omständigheter när det kommer till betyget. Inga alls.]

Movies-Noir har också sett filmen. Måtte han för filmens skull ha mer tålamod än jag. Läs här får du se.

Filmitch tyckte ungefär som jag.

RAPTURE-PALOOZA

Det finns filmer man bör se när man är trött, när man är totalt urblåst i hjärnan, när det känns som att det lilla intellekt man har intakt är placerad nånstans mellan skinkorna. Befinner man sig i detta läge är Rapture-Palooza en ypperlig film.

Lyckas man frambringa nån form av kritiskt tänkande, en längtan efter substans och mening och en vilja att se en film som kräver mer än IQ daggmask för att förstå, ja då är Rapture-Palooza kanske inte filmen för dagen.

Med den här filmen i visserligen ganska färskt men ändock minne kan jag förundras över hur mycket jag skrattade. För skrattade, det gjorde jag. En pratande svärande kråka, skitkul ju! Craig Robinson som en rätt äcklig sexfixerad Satan, jätterolig! Ana Gasteyer som spelar psyk-mamman som skriker WHY WHYYY WHYYYYYYY hela tiden, jag ler bara jag tänker på henne. Och Anna Kendrick som den vanliga tjejen som ska försöka hålla ihop både förhållandet med pojkvännen, den lilla familj hon har kvar samt knäna filmen igenom för att inte bli påsatt av Hin Håle himself, hahaha, hon är kanon!

Precis som att McDonalds Drive-in ibland funkar när man är hungrig, inte för att det är världsgott utan för att man blir mätt, precis så funkar Rapture-Palooza. 85 minuter totalt hjärndöd komedi som varken kan eller bör analyseras sönder. Det är simpel underhållning, inget mer än så.

Fripps filmrevyer skriver också om filmen idag. Skrattade han? Euhm….klart han gjorde! Eller? Läs recensionen här.