DRIVING MISS DAISY

11 juli, 2012

Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att få nåt saltvattenaktigt i ögonvrån. Det är nåt med Morgan Freeman som får vuxna män att le sådär så det känns ända ner i bröstkorgen både på den leende och på den som sitter bredvid och beskådar delfinen. Det är nåt med Morgan Freeman som gör att vilken film som helst med honom i rollistan är tittbar för dom allra flesta snubbar. Exakt vad det är vet jag inte, jag vet bara att det är sant.

Driving Miss Daisy är ett lågmält drama, en snuttig bagatell som kopplat in både hjärtat, hjärnan och Hans Zimmers puttriga klarinett till respiratorn och som vann många människors kärlek och fyra Oscars när det begav sig. Den vann bland annat priset för bästa film i stark konkurrens med Född den fjärde juli, Döda poeters sällskap, Drömmarnas fält och Min vänstra fot och jag kan inte för mitt liv begripa hur det gick till. Inte så att jag tycker filmen är dålig men den klickar inte för mig. Den rullar framåt i samma tempo som Miss Daisys gamla bil och den rätt ocharmiga tanten förblir ocharmig aningens för länge. Orka, liksom! Orka tassa runt henne, orka vara henne till lags, orka låta henne vara universums nav, nej fy fan, jag önskar att både sonen (Dan Aykroyd) och chauffören (Freeman) skulle slå näven i bordet och klämma i med basrösterna i ett unisont VI TAR INGEN SKIT, för gamla mammor med skev självbild och näpsiga slavdrivare borde världen fått nog av för länge sedan.

Jag vet, jag överdriver nu. Filmen är ingen sån film. Filmen är en såndär sköööön hollywoodvariant när allt blir bra till slut och the good guys always wins och alla blir snälla och kloka och det borde gruppkramas och oscarsjuryn tvångsäter dyra snittar i ren eufori (åldringsfokus OCH  rasfrågor i samma film – JUBEL OCH JACKPOTT!) och jag är precis sådär ironisk som hela min generation alltid är men som nya generationer inte riktigt förstår att man kan vara.

Nåja.

Som sagt, dåligt är det inte men heller ingen oscarsvinnare, inte i mina ögon. Jag menar, den här filmen kom samma år som Tango & Cash och var tog den vägen på Oscarsgalan, jag bara frågar?

Här finns filmen.

{ 6 comments… read them below or add one }

filmitch juli 11, 2012 kl. 19:54

När den kom gillade jag den. Det var en FIN film men vid en omtitt för några år sedan funkade det inte alls. Vad det beror på vet jag inte. Bra skådisar dock o roligt att få Ackroyd i en seriös roll.

Svara

Fiffi juli 11, 2012 kl. 22:45

filmitch:
Den är ju liksom vara….trevlig. Det är som att äta gröt till frukost, man blir varm i magen en stund med efter några tuggor så har man fått nog.

Svara

Sofia juli 13, 2012 kl. 17:07

Ouch, jag har tänkt se om den här men nu blir jag minst sagt tveksam. Jag vill ha kvar den där varma känslan i bröstet för både Freeman och bästa tanten Tandy. Men konkurrensen var som du påpekar rätt hård på den Oscarsgalan, är inte heller helt säker på att jag tycker Driving… förtjänade att vinna.

Svara

Fiffi juli 14, 2012 kl. 19:48

Sofia:
För att inte riskera nåt så är mitt tips: se inte om den 😉

Svara

Jojjenito juli 13, 2012 kl. 19:16

Chauffören (Freeman) till Miss Daisy (Tandy): ”If I drive for you, you get your money. You tell me where we start, where we’re going, where we’re going afterwards. I give you five minutes when we get there. Anything happens in that five minutes and I’m yours. No matter what. Anything a minute on either side of that and you’re on your own. I don’t sit in while you’re running it down. I don’t carry a gun. I drive.”

Svara

Fiffi juli 14, 2012 kl. 19:49

Jojjenito:
Ja, precis 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: