DRÖMMARNAS LAND

16 maj, 2012

Det som hände mig nyss händer inte ofta.

Jag ligger i sängen och har laddat DVD-spelaren med presentfilmen nummer två som jag fått av Henke på Fripps Filmrevyer. Jag vet ingenting om filmen, absolut noll och det är en sådan ynnest, ett sådant perfekt sätt att se en film. Jag är trött efter en lång dag men känner mig glad. Det här ska bli kul!

Filmen börjar med att en irländsk familj flyttar till USA. Mamma, pappa och två döttrar som uppenbarligen har en bror som nyligen dött sitter i en bil som ska ta sig över gränsen från Kanada (vad det verkar). Ett nytt liv i en ny stad utan jobb och med en sjaskig bostad i ett tveksamt område men familjen känns soft, dom håller ihop, kämpar och tycker om varandra. När en halvtimme har gått vet jag inte om det är ett drama eller en presumtiv skräckfilm jag tittar på men då jag har en viss koll på Henkes filmsmak borde jag kunna lägga skräcktanken på hyllan.

Det går tio minuter till och det börjar svida i ögonen. Jag är trött, det rinner sömniga tårar från ögonen och jag gnussar dom sådär som små bebisar gör för att visa att det är sovdags. Det känns som en ganska långsam och tråkig film. Vad går den ut på egentligen? Jag funderar men kommer inte fram till nåt vettigt och tio minuter till går. Så sitter jag upp i sängen och håller handen mot magen. Varför har jag så ont? Var kom klumpen ifrån? Vad hände nu?

Precis. Vad hände nu? Filmen gick från att kännas som ett ordinärt och småtrist drama till att vara fullständigt fängslande. Förtrollande. En speciell scen vände uppochner på allt och ändå var det inget överhövan fantastiskt som hände. Jag känner mig ledsen. Tårarna rinner men nu beror dom inte längre på trötthet för jag är inte sömnig längre, jag är pigg. Pigg och ledsen och skakad och rörd och framförallt, jag är överraskad. En sånhär total känslomässig förändring har jag aldrig varit med om förut i filmtittarsammanhang och det är ett bevis för mig att det finns en mening med att alltid se klart en film. Det som hände nu kan hända, det händer och just precis nu hände det mig.

När filmen var slut var jag detsamma. Huvudet var fullt med tankar och hjärtat med kärlek och jag tog fram datorn för att försöka läsa mig till vad några andra tyckte om filmen. Fanns det fler än jag som varit med om samma sak? Var det nåt speciellt med den där scenen eller var det bara jag som överreagerat? Svaret kom ganska snabbt när jag googlade mig fram till en recension skriven av Roger Ebert:

“In America” has a moment when everything shifts, when two characters face each other in anger, and there is an unexpected insight into the nature of their relationship. It is a moment sudden and true; we realize how sluggish many movies are in making their points, and how quickly life can blindside us.

Det den här filmen har som många andra filmer saknar är barnskådisar av allra yppersta klass. Systrarna Ariel och Christy spelas av dom äkta systrarna Emma och Sarah Bolger och utan att överdriva, dessa två tjejer är dom absolut bästa barnskådespelarna jag någonsin sett på film. Det finns inte ens motståndare i den tävlingen, dom är helt ohotade på första plats. Många är dom scener när jag säger högt “men…men…..men….dom spelar ju inte, dom bara ÄÄÄR!” och en specifik scen (Ariels feberscen) kommer jag minnas så länge jag lever. Hon är fem år och agerar sådär. FEM år! Det är ståpälsvarning många många minuter i den här filmen och jag säger bara WOW. Jag kan inte göra annat.

Samantha Morton som mamman, Paddy Considine som pappan och Djimon Hounsou som den udda grannen gör alla tre enastående insatser liksom Jim Sheridan som regissör för det hela och på nåt sätt känns det som att energin från alla inblandade gör att jag sitter där på sängkanten och kippar efter andan när jag läser eftertexterna. Ser du filmen så förstår du. Ser du den inte får du leva i ovisshet för jag säger inget mer. SE FILMEN, se den, fundera inte så mycket, gör det bara.

Att betyget bara blir en fyra beror enbart på den något slöa starten med vid en omtitt är det inte omöjligt alls att jag höjer den ett snäpp för det är nära, ack så nära en fullpoängare redan nu.

Henkes egna tankar om filmen kan du läsa här.

{ 10 comments… read them below or add one }

Henke maj 16, 2012 kl. 07:12

Jag läser med stigande förnöjsamhet din revy. Och jag kan med glädje låta meddela att filmen, precis som du förutspår, blev än bättre andra gången den sågs.

Svara

Fiffi maj 16, 2012 kl. 13:22

Henke:
Härligt att höra!
Jag misstänker att det här är en film jag kommer återvända till rätt många gånger. 🙂

Svara

Jimmy (Except Fear filmblogg) maj 16, 2012 kl. 10:01

Oj oj oj… Har aldrig hört talas om filmen men nu måste jag se den! Tack Fiffi och Fripp för tipset. 🙂

Svara

Fiffi maj 16, 2012 kl. 13:23

Jimmy:
Varsågod 🙂
Hoppas du får samma utbyte av filmen som vi fick.

Svara

Pladd maj 16, 2012 kl. 11:01

Jag vann den här i ett quiz anordnat av en kompis för ett bra tag sen. Har varit nära att se den några gånger, men det har inte blivit av. Kul att den verkar bra. 🙂

Svara

Fiffi maj 16, 2012 kl. 13:24

Pladd:
Wow! Vilken vinst! Keep it tight och se den bums 😉

Svara

Henke maj 21, 2012 kl. 14:05

Jag älskar bilden du valde inne i texten. Scenen när de går till skolan i hemmagjorda Halloween-dräkter är fullständigt hjärtskärande.

Och fantastiskt nog är det just fortsättningen av Halloween som förlöser hela filmen. Surt och sött i en perfekt mix.

Svara

Fiffi maj 22, 2012 kl. 22:27

Henke:
Det är verkligen en fin scen, jag tycker bilden lyckas få fram den känslan även om man inte sett filmen.

Svara

Henke juni 16, 2014 kl. 14:08

Nu är det nog dags att se om den, Fiffi, och ge den rätt betyg…

Svara

Fiffi juni 16, 2014 kl. 14:15

Henke:
Jag lägger det överst i höstprojektlistan “Se om filmer som fått för lågt betyg”. 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: