FILMÅRET 2002

2002 var inget enkelt filmår. Till en början hade jag problem att hitta tio listvärdiga filmen men när jag tog mig en funderare sådär ända in i mitten av kroppen utkristalliserade sig fjorton filmer som gett mig alldeles extra fina filmminnen och fyra blev alltså bubblare.

Och, kors i taket, Sylvester Stallone kom ut med hela två filmer detta år men vare sig D-Tox eller Angelos hämnd kvalificerar sig för listan. Nån måtta på knasigheterna får det ändå vara.

Uppdaterat 2015-08-22: Gjorde en TOKMISS och glömde helt bort en av mina favoritfilmer från året. Ice Age fick därmed stryka på foten och blev bubblare istället.

 

 

 

10. Love Liza
(Regi: Todd Louiso)

Philip Seymour Hoffman är död! Har du hört? Sjukt va? I Love Liza gör han en såndär roll som jag tror dom allra flesta förknippar honom med. En lite egen och småtrasig man, överviktig med otvättat hår och beiga kläder. På nåt vis så jävla lätt att tycka om.

.

.

 

9. Spider-Man
(Regi: Sam Raimi)

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett Spider-Man men hur många gånger det än är så har jag antagligen inte sett den för sista gången.

.

.

8. Irriversible
(Irréversible, Regi: Gaspar Noé)

En absolut vidrig jävla film men ändå så speciell att den inte släpper taget. Att den är berättad baklänges gör att den blir ännu mer annorlunda och det adderar en hel del på pluskontot.

 

7. Carnages
(Regi: Delphine Gleize)

En spansk-fransk orgie i egensinnighet som gjorde att jag kände mig förälskad, omtumlad och överkörd efteråt, fast inte av en lastbil utan av en rosa bulldozer.

.

.

.

6. Spider
(Regi: David Cronenberg)

Så speciell att den inte släpper taget, det stämmer inte bara på filmen på plats 7 utan även på denna. Ralph Fiennes är Spider, en man vars mentala hälsa kanske inte är helt i fas med det som anses ”normalt”. Mörkt, dystert, suggestivt och svinbra!

.

.

5. Drömmarnas land
(In America, Regi: Jim Sheridan)

Det här är den andra filmen på listan som jag såg efter givmilt överseende från Fripps filmrevyer (Love Liza var den andra). Drömmarnas land var en film jag missat totalt och säkert inte hade sett om jag inte fått filmen i handen. En väldigt fin film! Dom bästa barnskådisarna jag sett!

.

.

4. Lilja 4-ever
(Regi: Lukas Moodysson)

Det finns mycket att säga om Lilja 4-ever. Väldigt mycket. Tänker dock inte skriva ett dugg om det här. Jag håller det inom mig och konstaterar bara ”se filmen om du inte redan gjort det”.

.

.

3. The Ring
(Regi: Gore Verbinski)

En remake som är bättre än originalet? Ja, jag tycker det. Jag tycker amerikanska The Ring är betydligt ruggigare än japanska Ringu. Och det bästa är att The Ring fortsätter vara ruggig även vid en omtitt. Och två. Och tre.

.

.

2. Timmarna
(The Hours, Regi:Stephen Daldry)

Tre kvinnor, tre öden, tre skådespelare som ställer tre skåp på varsin plats och ingen jäkel kan flytta dom. Nicole Kidman (med ”ny” näsa), Julianne Moore och Meryl Streep är fulkomligt lysande!

.

.

1. Pianisten
(The Pianist, Regi: Roman Polanski)

Det känns så himla härligt att få avsluta denna lista med lite glädje, lite jubel, lite party, lite gala! Nähä, inte det inte? Pianisten kan vara kanske den oglättigaste av alla filmer som finns, åtminstone i hjärteroten för HELVETE vad ont det gör att se den. Jag blir så hemskt ledsen, jag vill typ krypa ut ur skinnet och det värsta av allt är att historien är sann. Adrien Brody vann en Oscar för sin roll som Wladyslaw Szpilman och jag klappar händerna så hårt att jag får stickningar och skriker så det svider i halsen: ADRIIIEEEEEEN!

.

Bubblare: Bubba Ho-tep, The Eye, Ice Age, Harry Potter och hemligheternas kammare och Röd drake. Minority Report ska givetvis vara bubblare också.

En skön samling filmbloggare gör samma sak som jag idag, skriver om filmåret 2002 alltså. Klicka vidare för att läsa mer.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
The Nerd Bird

DRÖMMARNAS LAND

Det som hände mig nyss händer inte ofta.

Jag ligger i sängen och har laddat DVD-spelaren med presentfilmen nummer två som jag fått av Henke på Fripps Filmrevyer. Jag vet ingenting om filmen, absolut noll och det är en sådan ynnest, ett sådant perfekt sätt att se en film. Jag är trött efter en lång dag men känner mig glad. Det här ska bli kul!

Filmen börjar med att en irländsk familj flyttar till USA. Mamma, pappa och två döttrar som uppenbarligen har en bror som nyligen dött sitter i en bil som ska ta sig över gränsen från Kanada (vad det verkar). Ett nytt liv i en ny stad utan jobb och med en sjaskig bostad i ett tveksamt område men familjen känns soft, dom håller ihop, kämpar och tycker om varandra. När en halvtimme har gått vet jag inte om det är ett drama eller en presumtiv skräckfilm jag tittar på men då jag har en viss koll på Henkes filmsmak borde jag kunna lägga skräcktanken på hyllan.

Det går tio minuter till och det börjar svida i ögonen. Jag är trött, det rinner sömniga tårar från ögonen och jag gnussar dom sådär som små bebisar gör för att visa att det är sovdags. Det känns som en ganska långsam och tråkig film. Vad går den ut på egentligen? Jag funderar men kommer inte fram till nåt vettigt och tio minuter till går. Så sitter jag upp i sängen och håller handen mot magen. Varför har jag så ont? Var kom klumpen ifrån? Vad hände nu?

Precis. Vad hände nu? Filmen gick från att kännas som ett ordinärt och småtrist drama till att vara fullständigt fängslande. Förtrollande. En speciell scen vände uppochner på allt och ändå var det inget överhövan fantastiskt som hände. Jag känner mig ledsen. Tårarna rinner men nu beror dom inte längre på trötthet för jag är inte sömnig längre, jag är pigg. Pigg och ledsen och skakad och rörd och framförallt, jag är överraskad. En sånhär total känslomässig förändring har jag aldrig varit med om förut i filmtittarsammanhang och det är ett bevis för mig att det finns en mening med att alltid se klart en film. Det som hände nu kan hända, det händer och just precis nu hände det mig.

När filmen var slut var jag detsamma. Huvudet var fullt med tankar och hjärtat med kärlek och jag tog fram datorn för att försöka läsa mig till vad några andra tyckte om filmen. Fanns det fler än jag som varit med om samma sak? Var det nåt speciellt med den där scenen eller var det bara jag som överreagerat? Svaret kom ganska snabbt när jag googlade mig fram till en recension skriven av Roger Ebert:

”In America” has a moment when everything shifts, when two characters face each other in anger, and there is an unexpected insight into the nature of their relationship. It is a moment sudden and true; we realize how sluggish many movies are in making their points, and how quickly life can blindside us.

Det den här filmen har som många andra filmer saknar är barnskådisar av allra yppersta klass. Systrarna Ariel och Christy spelas av dom äkta systrarna Emma och Sarah Bolger och utan att överdriva, dessa två tjejer är dom absolut bästa barnskådespelarna jag någonsin sett på film. Det finns inte ens motståndare i den tävlingen, dom är helt ohotade på första plats. Många är dom scener när jag säger högt ”men…men…..men….dom spelar ju inte, dom bara ÄÄÄR!” och en specifik scen (Ariels feberscen) kommer jag minnas så länge jag lever. Hon är fem år och agerar sådär. FEM år! Det är ståpälsvarning många många minuter i den här filmen och jag säger bara WOW. Jag kan inte göra annat.

Samantha Morton som mamman, Paddy Considine som pappan och Djimon Hounsou som den udda grannen gör alla tre enastående insatser liksom Jim Sheridan som regissör för det hela och på nåt sätt känns det som att energin från alla inblandade gör att jag sitter där på sängkanten och kippar efter andan när jag läser eftertexterna. Ser du filmen så förstår du. Ser du den inte får du leva i ovisshet för jag säger inget mer. SE FILMEN, se den, fundera inte så mycket, gör det bara.

Att betyget bara blir en fyra beror enbart på den något slöa starten med vid en omtitt är det inte omöjligt alls att jag höjer den ett snäpp för det är nära, ack så nära en fullpoängare redan nu.

Henkes egna tankar om filmen kan du läsa här.